olydig mamma här

Åsikt

Hej Anna Hedborg!

Jag såg att studien från Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, utredningen som regeringen tillsatt, konstaterat att föräldrar – särskilt mammor – är hemma med sina barn betydligt längre än den tid de får ersättning för. Jag förstod att du tydligen i samband med det ställde dig frågan:

 ”om det är statens uppgift att ha så flexibla regler att de skapar normer som motverkar jämställdhet”. (länk)

Förlåt mig för att jag, enligt dig, motverkar jämställdheten i vårt land!!

Det är så tokigt för jag trodde att jämställdhet handlar om att både kvinnor och män ska ha rätt och möjlighet att välja själva. Inte bara när det gäller vilket parti jag röstar på, vilken utbildning jag vill ansöka till, vilket yrke jag har, vilken karriär jag vill ha eller vilket gym jag går till utan även när det kommer till familjen – I detta fall familjen Abrahamssons liv.

Hittills har vi skött det så att jag och min man försökt prata med varandra i olika frågor. Visst ryker vi ihop ibland både när vi tycker olika eller när vi missförstår men lika många gånger, än så länge, har vi lyckats komma förbi konflikterna igen. Men vad det gäller barnen har vi faktiskt varit väldigt överens och vi valde så att jag var hemma längre med dem än vad jag fick ersättning för.

Någonstans i uppväxten och utbildningen missade jag visst att lära mig att riktig jämställdhet var att mammor inte frivilligt ska kunna vara hemma med sina barn utan att vi måste ut på arbetsmarknaden till varje pris. Om brukligt är att denna kunskap delas vidare på förskolan eller fritids så kan missen bero på att jag inte rörde mig i barnomsorgen särskilt mycket då min mamma också var en ”ojämställd samhällsmedborgare” och höll mig hemma. Eller som jag ser det – lät mig vara kvar hemma. Så, ja, jag ser den svaga länken och förstår vad ni är ute efter – går vi inte alla samma väg från barnsben kommer folk tänka olika… Precis som jag gör.

Nu blir då frågan; Ska jag sona mina brott och gå ut och erkänna att jag är en bugg i det politiska systemet eller ska jag helt enkelt vara tyst och låtsas som ingenting och inrätta mig i ledet? För inte kan jag väl vidhålla min rätt (eller kanske skyldighet) att få lov att ta hand om de barn som har mina gener?!
Fast om jag börjar arbeta inom förskolan har jag ju i och för sig en chans att få vara med dem mycket även efter ett år och samtidigt främja jämställdheten… Men där kanske det redan är övervikt på kvinnliga arbetare… Hur ska jag göra?

Hälsningar Lady DI(Y)

Tillägg (30/9) för att slippa ett par missförstånd:
Mitt förslag till dig, Anna, är att istället för att insinuera att man ska göra det svårt för folk att vara hemma längre än pengarna räcker – för att vi inte ska drabbas av taskiga ekonomiska drabbningar i framtiden (det är det ingen som VILL) – så kan ni väl skapa ekonomiska möjligheter till detta valet för såväl män som kvinnor?!

Annonser

Hjärta för hjärta, Like för like

Åsikt, Credo

Vad är det de har, de där som får mig att känna mig sedd? Som tilltalar mig så att jag känner mig viktig och som lyssnar som att jag är den ende som har något att säga. Jag har några exempel från både nära vänner och från snabba möten längs livets stig; Dessa människor som finns där mitt ibland oss och fungerar som Samarin för själen.

Hörde på radion i förrgår att forskning visar att folks självbild har försämrats i och med selfies. Av den orsaken att när man inte får tillräckligt många tryck på sin bild låter man det på olika vis bestämma över ens värde.

Ibland funderar jag på om intresset för andra har minskar i takt med att egenfokuset expanderat. Man kanske helt enkelt lurar sig med att det bara är tillåtelsen att även intressera sig för sig själv som ökat men att samma intresse för andra finns kvar. Men tiden vi lägger på att räkna hjärtan och tummen upp på egna inlägg i sociala medier tar ju faktiskt från annan tid. Var och en har bara 100 % tid om jag inte räknat fel…
Lurigt är att tiden som ägnas åt att dela ut sitt egna gillande eller ogillande också på ett mystiskt sätt har vänts i dels ”hjärta för hjärta, like för like” och väldigt mycket verkar numera handla om vad jag tycker om och inte tycker om och hur många som gillar och följer mig.

Lite ironiskt egentligen. ”Att följa någon.” Det brukar man tala om i samband med förebilder och ledare men idag följer vi vad som helst i princip. En oskyldig trend kan man tycka men frågan kvarstår: Vart befinner vi oss när vi slutat följa?! Vart leds vi egentligen?

Detta sker samtidigt som devisen ”ingen ska bestämma över mig” klingar starkt i vårt land idag. Och så tror vi att vi bestämmer själva men tydligen kan alltså folks uteblivande av likes få mig att känna mig värdelös. Det kan få mig att puta än mer med läpparna, att hålla mobilen med en, så kallad ”selfie-pinne” och att använda ett ännu mer förvandlande filter till nästa bild.

Ja… Så vad är det de har, de där som får mig att känna mig sedd på riktigt?! Kanske är det intresset utanför sig själva?! Tiden att titta upp från skärmar och speglar för att se andra i ögonen.
Kanske är det de som inte är så noga med att ”följa” eller ”lika” som faktiskt ser?!

Jag tror den verkliga bekräftelsen finns där först när man ser andra. Det är en av livets alla paradoxer. Det är saligare att ge än att få! Och det är nog där vi finner det verkliga ”hjärta för hjärta”. Så tror jag.

IMG_4708.JPG

Att mista

Lady Di

Att förlora något utan att man vill släppa det.
Det känns. Det känns för vem som helst.
Att göra upp med tanken. Den tanke som berättar att det kan vara eller är definitivt. Det är tufft. Det är mer än tufft.
Att inte låta bitterhet bygga bo i själen utan finna kraften till att chasa iväg den gång efter annan. Det kostar på.
Men lyfter man blicken och låter tårarna rinna längs kinderna som ett tecken på kärlek. Som ett utlopp för kärlek. Då ska det till sist bli bra. Det ska det!

Vad du än mist så sörj. Men låt det inte stjäla med sig något mer.
Vakta ditt hjärta! För vart skulle väl ny glädje ta plats om hjärtat var hårt och stängt eller alls inte fanns kvar?

Du är välkommen

Lady Di

Färger förändras, värmen försvinner och mörkret kommer – hösten tar plats i Sverige, helt enkelt! Härliga tider! Dock missar jag som vanligt denna årstid. Plikten kallar! Men denna gång hinner jag smutta lite och jag njuter faktiskt! Igår tog vi en promme till Hälsö utsikt och på fotona nedan ser man skillnaden från bara ett par veckor sedan…

Kära höst! Du är varmt välkommen. Tillslut måste kyla ändå ge upp för värmen… Mörkret för ljuset… Även om det tar ett litet tag.

Det gäller även när hösten besöker själen och livet! Ibland känns det som man går där i mörkret och kylan och famlar. Men man lär sig av det. Man får möta ödmjukhetens vackra mitt. Man får lära känna tankar som aldrig kommit annars och man inser framförallt hur vackert det är när ett ljus tänds eller när solen och värmen kommer tillbaka.

Mins det alla livets tappra krigare! Det gäller även er! Ljuset övervinner mörkret. Punkt.

20140924-093409.jpg

20140924-095146.jpg

Definitionen av sjösjuka

Loggboken

20140921-185141.jpg
Ungefär här, vid Dovers vita klippor, är Elida nu på sin väg ner mot Spanska sydkusten. Det är svårt att på rätt sätt beskriva vad det innebär att göra en långsegling. Mycket avgörs ju också beroende på manskap och väderförhållanden. Men det är i alla fall en fantastisk upplevelse som jag tror att många skulle må väl av att göra! Det är en avkoppling från allt annat och man kan slappna av och finna tid till sig själv på riktigt. Naturen omger en överallt och havet är majestätiskt i så många olika skepnader. Nedräkningen har börjat för mig och grabbarna! Om en och en halv vecka drar vi ikapp till båten i Lisabon. Det känns gott!! Så länge kan vi suga på definitionen av sjösjuka som jag hörde i kyrkan idag:

Först är man så sjösjuk och mår så dåligt att man är rädd för att man ska ! Efter en liten stund till är man rädd för att man inte ska göra det…

Haha!

Obetydlig snubbe

Credo

Det kvittar väl vad Jesus sa!

Fast det tycker inte de, i alla fall över 1 miljard, människor som är aktivt kristna i vår värld…
Tydligen inte heller de som förföljer kristna, som är den grupp av människor på vår jord som är mest förföljda idag…

It’s Churchday friends!!

Men njut av dagen vad du än ska fylla den med!! 😄

20140921-100608.jpgFrån en kvällsgudstjänst i Templo Ecuménico, en kyrka på Kanarieöarna där Elida ofta medverkar när vi är i faggorna.