De förstår säääääkert

Åsikt

Smoothie nästa! Till det behövs yoghurt och bär och det införskaffas ju såklart på närmsta affär.

Liksom typ alla andra listiga sockerdrogande affärer har denna också packat varenda kvadratcentimeter från kassan och tio meter bakåt, in i affären, med olika möjligheter till sockerinjektioner i form av choklad, smågodis, glass, maränger, ännu mer choklad och you name it.

Bäst som jag själv, i succé, gått förbi dessa lockelser och nu stod där i kassakön kom det två underbart söta små ladies i sjuårsåldern ungefär.
De hade cykelhjälmar på huvudet, den ena hade ett paket Singoalla i handen och den andra några guldtior som hon skakade runt med.
Plötsligt fick de se stället med hinkar fyllda av Pingvinstänger i alla möjliga smaker och följande konversation bryter ut:
– Åh! Gillar du sånna här? Frågar den lite mer, vad det verkar, ledande flickan med en rosa hjälm, den andra.
– Jag älskar dem! Särskilt den röda.
– Då köper vi var sin. Det har vi väl råd med?!
De ställer sig och räknar en stund och inser att de gott och väl har råd med det. Flickan i Rosa hjälmen säger då:
– Vi väljer var sin men vi säger inget till föräldrarna om det!
Den andra flickan tvekar i sitt svar men svarar till sist att det ska de naturligtvis inte göra. De plockar var sin stång och står och tittar på dem medan kön ringlar sig framåt. Efter en kort stund säger Lila Hjälmen till Rosa Hjälmen att det ju ändå är lördag och att då får man ju faktiskt äta godis.
– Precis!
– Men då kanske vi kan berätta det i alla fall för en förälder?!
– Njaee… Det tror jag inte vi ska göra. Vi skulle ju bara köpa kexen…
– Ah….ok….

Ungefär här märker jag hur jag försöker prata och se ut som en mycket trevlig sjuåring och lägger mig mycket försiktigt i dialogen med orden:
– Jag tycker nog att ni ska berätta vad ni gjort för era mammor och pappor. De förstår sääääkert att ni tycker det passar sig nu när det är lördag och allt. Det är alltid, alltid bäst att säga som det är!

De två flickorna, nu med ögon stora som tefat, stirrar på mig. Jag ser att de plötsligt blivit påminda om att det är fler än dem inne i affären och efter obefintligt överläggande nickar båda två så att hjälmarna guppar. Lila Hjälmen något lättsammare nu.
Sedan pratar vi inget mer och jag åker hem till min smoothiefest och vad de gjorde har jag ingen aning om.

Jag känner mig först nöjd med dagens insats. Men efter en stund inser jag sedan att det rätta kanske hade varit att istället säga: ”åk hem och fråga först så får ni nog lov att köpa en stång! Eller kanske flera till och med.”
Det hade jag velat att mina barn gjort…

Fast vart går gränsen? Hur mycket får man lägga sig i små okända sjuåringars liv och andra föräldrars fostran? Kanske skulle jag inte sagt något alls utan fortsatt att tyst bevittna deras lilla upptäktsresa av livet? Kanske de också en dag lärt sig att stå pall mot affärernas sluga godistrix genom egna erfarenheter och dåliga samveten?

Eller finns det fortfarande något som heter kollektivt uppfostringsansvar i vårt avlånga land?

Jag vandrar vidare i livet och funderar på frågorna.
Kanske för att jag själv är uppfostrad i en tid när andra vuxna hade rätt att lägga sig i och tycka till och jag där fick erfarenheter av att det känns så pinsamt och jobbigt om de skäller på en. Vilket satte sig så djupt att jag fortfarande inte gillar skäll från andras föräldrar, även om jag också är vuxen…
Vad knepigt det är att vara och göra rätt egentligen.

Men det viktiga är ju att man försöker i alla fall!

Lycka till alla tappra där ute!

20140920-113754.jpg
Barnen på bilden har inget med texten att göra… ✌️Förutom att de fått mig att tänka djupare i frågan…

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s