Hjärta för hjärta, Like för like

Åsikt, Credo

Vad är det de har, de där som får mig att känna mig sedd? Som tilltalar mig så att jag känner mig viktig och som lyssnar som att jag är den ende som har något att säga. Jag har några exempel från både nära vänner och från snabba möten längs livets stig; Dessa människor som finns där mitt ibland oss och fungerar som Samarin för själen.

Hörde på radion i förrgår att forskning visar att folks självbild har försämrats i och med selfies. Av den orsaken att när man inte får tillräckligt många tryck på sin bild låter man det på olika vis bestämma över ens värde.

Ibland funderar jag på om intresset för andra har minskar i takt med att egenfokuset expanderat. Man kanske helt enkelt lurar sig med att det bara är tillåtelsen att även intressera sig för sig själv som ökat men att samma intresse för andra finns kvar. Men tiden vi lägger på att räkna hjärtan och tummen upp på egna inlägg i sociala medier tar ju faktiskt från annan tid. Var och en har bara 100 % tid om jag inte räknat fel…
Lurigt är att tiden som ägnas åt att dela ut sitt egna gillande eller ogillande också på ett mystiskt sätt har vänts i dels ”hjärta för hjärta, like för like” och väldigt mycket verkar numera handla om vad jag tycker om och inte tycker om och hur många som gillar och följer mig.

Lite ironiskt egentligen. ”Att följa någon.” Det brukar man tala om i samband med förebilder och ledare men idag följer vi vad som helst i princip. En oskyldig trend kan man tycka men frågan kvarstår: Vart befinner vi oss när vi slutat följa?! Vart leds vi egentligen?

Detta sker samtidigt som devisen ”ingen ska bestämma över mig” klingar starkt i vårt land idag. Och så tror vi att vi bestämmer själva men tydligen kan alltså folks uteblivande av likes få mig att känna mig värdelös. Det kan få mig att puta än mer med läpparna, att hålla mobilen med en, så kallad ”selfie-pinne” och att använda ett ännu mer förvandlande filter till nästa bild.

Ja… Så vad är det de har, de där som får mig att känna mig sedd på riktigt?! Kanske är det intresset utanför sig själva?! Tiden att titta upp från skärmar och speglar för att se andra i ögonen.
Kanske är det de som inte är så noga med att ”följa” eller ”lika” som faktiskt ser?!

Jag tror den verkliga bekräftelsen finns där först när man ser andra. Det är en av livets alla paradoxer. Det är saligare att ge än att få! Och det är nog där vi finner det verkliga ”hjärta för hjärta”. Så tror jag.

IMG_4708.JPG

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s