olydig mamma här

Åsikt

Hej Anna Hedborg!

Jag såg att studien från Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, utredningen som regeringen tillsatt, konstaterat att föräldrar – särskilt mammor – är hemma med sina barn betydligt längre än den tid de får ersättning för. Jag förstod att du tydligen i samband med det ställde dig frågan:

 ”om det är statens uppgift att ha så flexibla regler att de skapar normer som motverkar jämställdhet”. (länk)

Förlåt mig för att jag, enligt dig, motverkar jämställdheten i vårt land!!

Det är så tokigt för jag trodde att jämställdhet handlar om att både kvinnor och män ska ha rätt och möjlighet att välja själva. Inte bara när det gäller vilket parti jag röstar på, vilken utbildning jag vill ansöka till, vilket yrke jag har, vilken karriär jag vill ha eller vilket gym jag går till utan även när det kommer till familjen – I detta fall familjen Abrahamssons liv.

Hittills har vi skött det så att jag och min man försökt prata med varandra i olika frågor. Visst ryker vi ihop ibland både när vi tycker olika eller när vi missförstår men lika många gånger, än så länge, har vi lyckats komma förbi konflikterna igen. Men vad det gäller barnen har vi faktiskt varit väldigt överens och vi valde så att jag var hemma längre med dem än vad jag fick ersättning för.

Någonstans i uppväxten och utbildningen missade jag visst att lära mig att riktig jämställdhet var att mammor inte frivilligt ska kunna vara hemma med sina barn utan att vi måste ut på arbetsmarknaden till varje pris. Om brukligt är att denna kunskap delas vidare på förskolan eller fritids så kan missen bero på att jag inte rörde mig i barnomsorgen särskilt mycket då min mamma också var en ”ojämställd samhällsmedborgare” och höll mig hemma. Eller som jag ser det – lät mig vara kvar hemma. Så, ja, jag ser den svaga länken och förstår vad ni är ute efter – går vi inte alla samma väg från barnsben kommer folk tänka olika… Precis som jag gör.

Nu blir då frågan; Ska jag sona mina brott och gå ut och erkänna att jag är en bugg i det politiska systemet eller ska jag helt enkelt vara tyst och låtsas som ingenting och inrätta mig i ledet? För inte kan jag väl vidhålla min rätt (eller kanske skyldighet) att få lov att ta hand om de barn som har mina gener?!
Fast om jag börjar arbeta inom förskolan har jag ju i och för sig en chans att få vara med dem mycket även efter ett år och samtidigt främja jämställdheten… Men där kanske det redan är övervikt på kvinnliga arbetare… Hur ska jag göra?

Hälsningar Lady DI(Y)

Tillägg (30/9) för att slippa ett par missförstånd:
Mitt förslag till dig, Anna, är att istället för att insinuera att man ska göra det svårt för folk att vara hemma längre än pengarna räcker – för att vi inte ska drabbas av taskiga ekonomiska drabbningar i framtiden (det är det ingen som VILL) – så kan ni väl skapa ekonomiska möjligheter till detta valet för såväl män som kvinnor?!

Annonser

19 reaktioner på ”olydig mamma här

  1. Kan inte mer än instämma men tillägger en punkt som blivit aktuell för mig och därmed hjärtefrågan. Vad hände med barnperspektivet och rättigheten till att vara hemma lika länge som alla andra barn? Med mig som den ekonomiska pelaren att ändå vara hemma då min man med ett företag och arbete med hästar inte har någon möjlighet att stanna hemma, ska hästarna stå utan mat, vatten och motion i två månader för att pappa ska vara hemma (eventuellt 90 dagar om det blir en tredje obligatorisk pappamånad). I praktiken innebär det att min lilla dotter får börja på förskola långt före andra barn för ekonomin inte räcker till. Ge friheten till föräldrarna att välja själva för barnets skull och lägg om inte annat energin på att behålla jämställdhetspengarna om det föräldrarna vill prioritera!

    Gilla

  2. Bra skrivet!

    Det som slår mig i denna typ av sammhällsanalyser och som var väldigt tydligt i hela valcirkusen är att det saknas något. Det snackas om kvinnors rätt till heltid, att män ska hitta till skurhinken och de fruktansvärda effekterna av ”fel” uttagen föräldrapenning. Det skrivs om fördelning av obetalt arbete och om fällor hit och dit. Men VAR är barnperspektivet? Vem nämner alls barnen? Har inte hört någon nämna att pappor skulle vara hemma mer för BARNENS skull. Inte ett ord om hur tryggt det är att komma hem efter en lång skoldag istället för att få vuxenlivets långa dagar redan som litet barn. Fritids och förskola är såklart bra, men i lagom dos – kom inte och säg att barn som lämnas tidiga mornar och hämtas sena kvällar är lyckligare. Så gör föräldrar för att de måste, inte för att de vill. Jag har all respekt för de som inte har andra alternativ.

    Och en annan sak: Jag lever med en fantastisk fru som vill vara hemma med barnen så länge som möjligt. Vi har valt det – tillsammans. Det betyder inte att jag inte har någon relation till mina barn, tvärtom. Vad vi gör med tiden utanför jobbet är ju minst lika viktigt. Jag finns där för barnen på kvällar, helger och nätter. Dessutom kommer jag finnas där även när föräldradagarna tar slut. Livet med barn är längre än pappanånaderna, oavsett påtvingad kvot. Jag är en engagerad pappa, trots mitt heltidsarbete. Det är mitt engagemang och min kärlek som gör mig till en bra far – inte hur många föräldradagar jag har kvitterat ut.

    Så vill vi ha vårt liv, det har vi bestämt – tillsammans.

    Gilla

    1. Jag håller med dig – barnen är ju egentligen den springande punkten i frågan men det är så lätt att glömma av då de inte tar plats på samma sätt som vi vuxna och då de anpassar sig efter omständigheterna de får även om de inte skulle vara de bästa…
      Det är ändå intressant att det är så viktigt så att barnen är med sina föräldrar fram till ett år sedan försvinner den frågan och förvandlas genast till kvinnans arbetssituation – fast att även män stannar hemma över den betalda tiden…

      Gilla

  3. Nä, kvinnor är inte kapabla att fatta sådana beslut, det måste vara där skon klämmer. Vi inser varken vårt eget eller våra barns bästa. De kan ju bli socialt inkompetenta och verbalt begränsade om de är hemma för mycket. Och alltför grundtrygga så de faktiskt vågar stå på sig om vad de vill i nästa generation… (Kanske bäst att nämna att det är skrivet med stor dos sarkasm, av en som delat föräldradagarna lika, men utnyttjat året som man inte behöver ta ut något.. – och idag åter är yrkesarbetande, om än på deltid.)

    Gilla

  4. Hej! Håller helt med dig! Varför ska ”pappa Staten” gå in och peta i det allra heligaste: familjen. Vi är vuxna människor som kan och bör få fatta sådana beslut själva! Jag känner familjer där barnen lämnats på förskolan redan vid ett års ålder, där mamman inte ammat och där pappan velat vara föräldraledig lika mycket som mamman. Men i vår familj är det jag, mamman, som vill vara hemma och pappan som vill jobba. Min son är snart två och jag är fortfarande hemma. För att jag vill och för att jag kan! Varför skulle detta strida mot jämställdheten? Är inte ett jämställt samhälle att vi ska få välja själva!? Varför ska alla stöpas i samma form och tvunget följa ”normen”? Jag är så himla trött på jämställdhetsdebatten! Lika lön för lika arbete- ja! Men låt bli småbarnsfamiljerna och ingen kvotering över huvud taget i föräldradagarna!

    Gilla

  5. …..och en olydig till…… Nu är jag mormor och farmor tio gånger om och hejar på mina fyra barn. Om jag kunnat har jag varit med barnbarnen bara för att föräldrarna ska få ihop det. Med taskig ekonomi tvingas man ta nåt pass ibland för att få ihop det. Men då får ju jag eller min man möjligheten att vara nära ( ja vi jobbar vi med fortfarande). Ett argument är att barnen behöver förskolan för att klara skolan. Jag är själv lärare och har förstås kunnat tillgodose mina barn med det……fast på den tiden var jag inte utbildad. Mina barn har klarat skolan bättre än genomsnittet. De var trygga lugna och osplittrade barn som började skolan. De hade gjort sina framsteg med en hurrande mamma brevid. De kunde både gå, simma, cykla, läsa och räkna när det var dags för skolan. De institutionsdrabbade barnen ser jag inte ha någon fördel av det vid skolstarten. Det argumentet håller inte. ( klart det finns undantag åt alla håll) att byta ut mamma och pappa mot personal låter så bakvänt som det bara kan bli. Heja alla olydiga föräldrar!

    Gilla

  6. Tillägg för att slippa ett par missförstånd:
    Mitt förslag till dig, Anna, är att istället för att insinuera att man ska göra det svårt för folk att vara hemma längre än pengarna räcker – för att vi inte ska drabbas av taskiga ekonomiska drabbningar i framtiden (det är det ingen som VILL) – så kan ni väl skapa ekonomiska möjligheter till detta valet för såväl män som kvinnor?!

    Gilla

  7. Diddi, jag håller med dig i mycket. Dock inte alls i denna fråga. Har nog sett på lite för nära håll vad konsekvenserna av den här ”valfriheten” kan bli. Kram

    Gilla

    1. Jag är alltså för att även pappor plockar ut sina dagar och att det ges möjlighet för familjen att fördela dagarna mellan båda föräldrarna och jag tycker att båda föräldrarna ska ha möjlighet att välja att arbeta om de vill. (Det var en annan som missförstod mig där så jag vill bara förtydliga.)

      Jag tycker frågan i detta fallet borde vara: Hur underlättar vi för familjer där man vill ha en förälder hemma längre än pengarna räcker? Hur gör vi så att man kan ha en dräglig pensionstid fast att man väljer att ta hand om sina barn?
      Fokus hamnar alldeles för ofta på samhällets ekonomiska vinster inte barnens, eller för den delen för förälderns väl. Det reella värdet försummas enligt mig.
      När familjer väljer att sänka sin levnadsstandard för att få vara ihop med sina barn några månader till tycker jag det talar sitt tydliga språk.

      Gilla

  8. Hej
    Här var det en olydig mamma till. Jag började sommarjobba vid 16 år på loven. Utbildade mig, arbetade på loven. Har tänkt arbeta tills jag är 65 år. 49 kan jag då arbeta minus de tre år jag tänkt vara hemma med mitt barn. Så 46år i arbetslivet om jag inte får fler barn.

    Det finns arbetslösa i Sverige så ”min” plats fylls av någon annan. Jag sover gott om natten tät intill mitt trygga barn och har inte ett dugg dåligt samvete för att jag lever ”ojämställt”.

    Gilla

    1. Underbart!
      Det är ju faktiskt märkligt att det ens finns någonting som heter ”dåligt samvete” i hopkopplat med att välja att vara hemma med de barn man satt till världen.
      Ja sov gott där intill ditt barn och njut av tiden som ändå är allt för kort…! Det är bäst att ta vara på den, vad än folk säger om det.

      Gilla

  9. Hej!
    Så jäkla bra skrivet, skicka texten till tidningar och TV, hon måste ju få stå till svars för sina korkade uttalanden, inte bara slänga ur sig något och få jämställdhetsivrarna att jubla. Ha en fin kväll!
    Mvh Jessika (olydig i 3:e generationen)

    Gilla

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s