Dränka eller dela sina sorger?

Åsikt, Credo

Den där lilla ”belöningen” i till exempel formen av ett glas rött. Det är gott. Det är vackert. Det är sofistikerat. Det är frihet.

Så sant! För några.

Men för vissa har glädjen börjat bli inkapslad i de där glasen. För det är först när drycken rinner ner och blandar sig med rädslor, smärtor eller stressen som man kan slappna av. Det är först då man orkar umgås med sig själv utan jobbet och alla måsten. Det är först då man känner en viss slags glädje.

Med risk för att någon anser mig vara en moraltant och med vetskapen om att ett inlägg som detta inte ger särskilt många ”likes”, så vill jag ändå lyfta frågan. För jag har flera vänner som berättat om någon, att ”hon dricker nog lite för mycket ibland” eller ”han har lite svårt med det där”. Om du tänker till kan säkert du, liksom jag, direkt nämna någon närstående människa som faktiskt tappat den där friheten som deras första glas med alkohol skänkte. Han eller hon kanske inte är den där utpräglade alkoholisten i bemärkelsen som samhället talar öppet om när det gäller problem. Det sköts snyggt och arbetet och åtaganden blir inte lidande, men glädjen har ändå börjat bli inkapslad i de där glasen. Smärtor, rädslor och stress tiger stilla för en stund, men efter ett tag börjar de slingra sig där inne i själen och enda sättet att orka med dem är att åter ge dem deras ”sömnmedel”.

Jag tycker egentligen inte det är märkligt, för var annars kan svensken göra av med sina smärtor, rädslor, skam eller fruktan idag?
Har vårt samhälle ens rum för människors trasigheter eller misslyckanden, hemliga tankar eller tunga minnen?
Karriären, kroppsfixeringen, modemedvetenheten, det perfekta hemmet, den lyckliga familjen, kravet på de kulinariska färdigheterna och de sociala medierna kräver alla ”väl fungerande” människor. Kräver prestation och lycka. Två vackert skimrande kulor som alltid ”hängs i julgranen”, men livets törnar är minsann inget att hänga i granen. No no!

Ironiskt är att om en kändis har blivit ertappad angående en svaghet eller ett misslyckande, så är det nyheter och ett spektakel. Går de ut med det och ”berättar”, då är det fantastiskt.

Men vart går den vanlige svensken ”ut” med detta? När separationer river upp hjärtat på insidan, när någon rycks bort i en olycka, när mina val gjorde andra illa eller när mörkret gör mig rädd så att jag kräks. Vart vänder gemene man sig då?

Alla vågar inte yppa sina allra djupaste tankar ens med den närmaste vän.
För vissa blir kanske ventilen i och för sig via betalvägen hos psykologen – och tack och lov för dem!

Svaghet ses så ofta som ett misslyckande. Men jag hävdar att det är en styrka att våga visa svaghet. Vi är alla människor och vi stöter förr eller senare på livets kantighet, och det gör ont. Vi behöver dela med oss av erfarenheter och upplevelser.
Det är ju faktiskt de människor som trots allt vågar visa upp sina misslyckanden och fasor, tillsammans med lärdomar, som vinner en enorm respekt hos sin omgivning.

Verklig frihet är när man kan lämna av sig sina bördor och gå vidare i livet med lättare steg!

Kanske det inte var så dumt när kyrkan fortfarande var en plats dit vanligt folk gick och gjorde upp med och lämnade av sig sina kamper och inre strider?

Friheten finner du i alla fall inte genom att tömma vinglaset, mina vänner. För friheten kommer inifrån. Så mer än allt annat – vakta ditt hjärta, för därifrån utgår livet.

Vår skyldighet som medmänniska är att vi mycket oftare borde fatta mod och komma nära. Sträcka ut handen och ställa frågan, ”Hur är det? På riktigt?” Det kan göra hela skillnaden.

Annonser

Släpp det

Lady Di

Jag, Zemias och Lewi traskar en liten promenad. Zemias småretas genom att tävla med Lewi och han börjar bli sur.

– Låtsas som att du inte märker något! Säger jag till Lewi.
– Är det ni vuxna gör? Frågar han snabbt men ärligt.

Intressant tanke faktiskt för det är nog många som låtsas som att de inget märker fram tills dess de exploderar. Så blir även små saker stora.

Undrar egentligen om det är så smart att proklamera ”sköt dig själv och skit i andra” överallt och hela tiden…? Eller att lära de små att låtsas som att de inget märker. Kanske är bättre att säga ”släpp det” så att de verkligen låter det ”gå” istället för att samla på hög. De blir ju liksom vuxna tids nog och då blir frågan ”är det så vi vuxna gör”.

Men jag tror ju att det bästa är att prata om saken såklart. De allra flesta klarar ett sådant samtal om man är välmenande och ärlig. Skapar ju till och med starkare vänskap än explosioner gör i regel.

Men i detta fallet blev det inget samtal. Lewi släppte frågan till mig obesvarad och efter en liten stund lekte de att de var karaktärer från filmen ”Bilar” och hade hur kul som helst. Själv funderade jag vidare på hans fråga längs promenaden.

IMG_5237.JPG

Låt föräldrar vara föräldrar

Åsikt

Tänk dig att någon kommer och tar din ettåriga bebis ifrån dig. Ditt barn skriker och gråter men du kan inget göra. De säger att du får ditt barn tillbaka om några timmar. Det är långa timmar för både dig och den lille.
På eftermiddagen får du mycket riktigt tillbaka ditt barn men dagen därpå är det dags igen.

Jag förstår att man måste arbeta dels för att få ett samhälle att gå runt och också för att få ihop sin privatekonomi vilket i sin tur gör det möjligt att bo, äta, handla och göra saker som man uppskattar och önskar. Så långt inget konstigt!
Endel arbetar hårt och satsar på sin karriär även för att nå resultat, lära sig saker och utvecklas och utveckla. Inget konstigt i det heller! Det är väldigt bra att vi är olika.

Endel har kommit fram till att själva livet ligger utanför att jobba. De liksom värderar andra saker högre. Tillexempel en hobby, att resa, vänner eller kanske sin familj. Sina barn. De väljer hellre att leva enklare och ha mer tid tillsammans än att ha mer stålar men mindre tid.

Ja, några finner sin största glädje i att få spendera tid tillsammans med de, av kärlek, skapade små människor som de fått till låns för en tid. De känner att tiden är knapp och att de vill ta vara på allt som går och efter det är de redo för jobb igen. Endel föräldrar anser faktiskt, trots jantelagen, att de själva är bästa sällskapet för de små deras första år.

Arbeten behövs för att våra barn ska ha ett samhälle att leva i men även i de fattigaste samhällen föds barn. Vi har i mycket ett bra system i Sverige men en obligatorisk förskola är inte ett bra system. Jag förstår inte ens att någon kan ha det som förslag!

Vill man lämna sitt barn till förskola redan vid ett år så finns den valmöjligheten i Sverige i dag.
Vill man inte så borde det finnas utrymme och till och med hjälp för att klara sig utan det!
För tvingar omständigheter eller lagar att man lämnar bort sina barn fast att man inte vill det är det ju typ samma sak som att någon tar ens barn ifrån en. Hur bra är det för en familj att gå igenom det?

Vid lite höre ålder på barnet har denne både hunnit knyta an och sedan frigöra sig till viss mån och då blir det en helt annan sak att vara med andra vuxna och nya små vänner utan mamma eller pappa. Även mor eller far kanske är mer redo.

Vad det gäller förlust av närstående, när man har gått in i väggen, efter sjukdom och när livet på andra sätt förändrats totalt drastiskt så är det olika hur lång tid man behöver för att ”komma tillbaka” till sitt jobb. Varför gäller inte detta nyblivna föräldrar? Varför är alla plötsligt lika här?

En nyfödd har spenderat ca nio månader i sin mors mage. Lyssnat till hennes röst, levt i hennes system och varit närmare henne än någon annan (förutom just hennes mamma som var lika nära henne)… Det kanske inte är så märkligt att det sedan tar en stund, eller några år att möta världen och att detta tryggast sker med mor eller far där nära? Det kanske inte är så konstigt att vissa mammor, och pappor för den delen, gärna är nära barnet längre än ett år efter?

Sverige! Låt föräldrar vara föräldrar och låt vårt samhälle vara vad vi kallar ett fritt samhälle. Tar vi bort möjligheten för familjer att få vara hemma med sina barn skadar vi vårt lands själ. Det vore djupt olyckligt.

Så tycker jag!

Relaterat:
Olydig mamma här
Olydig mamma – 2

Dildos på badrumsskåp

Åsikt

Jennifer Wegerup! Blev hänvisad till din text i Aftonbladet och återigen väcks irritationen över Sveriges naiva hållning till liv inom mig.

Du får gärna ha tio dildos på ditt badrumsskåp för mig. Du får ha sex med de du önskar, så många du vill och du får gärna önska och driva på att forskningen inom kvinnors sexualitet går framåt.
Det kvittar nog ändå vad någon annan skulle tycka om saken, anar jag. Och vem är jag att lägga band på någon annan? Vem är jag att säga till att något skulle vara fel inom detta område i vårt land idag? ”Ju mer desto bättre” är ju den enda slogan som når igenom nuförtiden.

Jag tycker också det är bra att det forskas inom kvinnors sexualitet.

Men att inleda din text med ”IS” och att sedan avsluta den med ett uttalande som ”Vem vill ha en massa oskulder i himlen?! Det är ju det sämsta sex du kan ha. Varenda vettig karl vill erfarna, villiga, lyckliga kvinnor” känns, för mig, makabert. De lätta poängen haglar in, ungefär som när en duktig målvakt gör en TV räddning – Det säger man när det egentligen är en riktigt enkel räddning men målvakten gör en så snygg uppvisning i ingripandet att det ser supersvårt ut.
Jag kan också komma på att skriva en vulgär rubrik. Eller en som den jag använde idag som fick folk att läsa denna text. Det är lätt. Jag kan också kasta mina ord mellan IS och dildos. Se, det är lätt.

Det som är svårt det är när man ska försvara denna fantastiskt fria sexanda som råder bland endel vuxna idag inför unga tonåringar som på grund av just ”friheten” blivit djupt kränkta eller sett sin mamma och pappas relation gå i stöpet. Kanske flera gånger till och med. Genom mitt jobb med ungdomar får jag sitta i sådana samtal. Och det är flera med mig som möter på djupet i våra unga. Djupet där det ”lätta” faktiskt inte alltid är så lätt.

Sex i all ära! Det är något människan både njuter av och fortplantar sig genom. Jag är ingen motståndare till saken i sig. Det jag motsätter mig är när vi som ska vara vuxna inte är mogna nog att ta ansvar. När vi vägrar se vilka konsekvenser våra proklamationer får. När vi inte förstår att det finns ett sammanhang mellan vår fria syn på sex och det faktum att just denna industri är en av de tre största ekonomierna i världen idag. När vi inte inser att våra barn också läser vad som skrivs i Aftonbladet, på nätet och sänds på tv. När vi inte accepterar att våra handlanden får konsekvenser även i de ungas liv. När vi inte fattar att sex på fel sätt sårar och skadar.

Jo men visst! Våldtäkter är vi nog fortfarande rörande överens om att de skadar. Att det är sex på fel sätt.
Men jag vågar påstå att när porren fängslar en förälders liv och tanke så skadar den fler än en. Den skadar även när den intar en fjortonårings liv. När en människa drivs av lustar till otrohetens rum blir minst en sårad. När krav och förväntningar (av ett samhälle som inte längre ser något vackert i oskuld) driver en människa till att göra något den egentligen inte är redo för, blir minst en sårad. När det oönskat blev till ett liv inne i magen blir det inte enkelt för någon. När ”leken” rör sig farligt nära gråzonerna har många blivit offer för sexualitetens baksida. För det är faktiskt så att sex kan få människor att må ruskigt dåligt.
Men om jag inte har rätten att tillrättavisa dig och dina åsikter har i så fall inte heller du rätten att tillrättavisa oss andra. Och det är kanske därför detta är ett område där endel inte väljer att skrika ut hur alla andra ska tänka…

Tänk gärna en sekund på det när du skriver hur glad du är över dildos på vännens badrumsskåp.
Och tänk gärna på att ute i vår värld idag finns kvinnor och män som inte över huvud taget kan ägna sig åt sex för att IS tänker förinta dem om de får tag på dem och att de, strax innan de dör, kan våldtas. Antagligen för att gränsen mellan fin sex och smutsig sex är total. Det skapar enorma känslor och upplevelser i oss, på båda sidor.

Vilken sida man hamnar på är dock inte alltid lika självklar även om vissa vill få det att låta så.

Tack.

Upp till kamp medborgare

Åsikt

Det var en lärare till mig som hävdade att ingenting någon gör görs utan att det finns en egoistisk tanke bakom. Vi elever försökte ge exempel på saker människor gjorde för andras skull men hela tiden svarade han att i alla de fall någon hjälper till, skänker eller offrar sig känns det alltid bra för en själv och att det därför finns en egen vinning. När vi kom på att säga ”att dö i någon annans ställe” sa han bara att de exemplen är mycket få och att de säkert kände någon slags tillfredsställelse innan de dog.

Jag minns hur tyngd jag var efter den lektionen.
Det betyder ju att ingen godhet är idel godhet i så fall. Det betyder att alla inlägg på Facebook eller de tidningskolumner där människor numera skriver och berättar om vad de gjort för andras skull enkom är för att få bekräftelse och för att känna sig goda för en stund – inte för att de faktiskt bryr sig. Det betyder att vi alla bara lever och agerar för vår egen skull. Alla.

Det tror jag inte på!

Däremot tror jag fler av oss skulle må bra av att tänka på andra före oss själva många fler gånger än vi gör även om det kostar på!

Om man nu mår bra av att göra väl – ligger känslan av, eller kanske handlingen av kärlek eller egoism väldigt nära varandra då? Precis som min lärare sa…

Jag tänker att nog verkar det uppenbarligen som att vi alla är behäftade med egoismens styrande uppenbarelse men att frågan kanske är hur vi hanterar den. Men jag tänker också att skillnaden är att egoism kan bara riktas och skjutas åt ett håll – på en själv. Det går inte att vända mynningen där man avfyrar åt annat håll.
Kärleken däremot, den skjuter åt två håll – dit den riktas och tillbaka på den som ”sköt”.

Jag tror att man kan göra kärlekshandlingar av ren vilja och av direkt kärlek. Skillnaden mellan de båda är att i det ena fallet bestämmer man sig, på grund av kärlek, för att göra gott, i det andra går det av bara farten.

Fast är egoismen fel? Är det fel att satsa på sig själv istället för andra?
Ser man på Sveriges klimat angående den frågan, idag, verkar det inte alls vara något fel. Man ska promota sig själv i alla lägen, vara på topp på jobbet, på topp som förälder, man ska ha ett exemplariskt CV och man ska redovisa sina skills på sociala nätverk. Selfies högt och lågt. Därtill ska man också kunna visa upp ett hem som är inrett så att det speglar en själv. Sätter man på tv:n finner man snart program som ”Big Brother” och ”Paradise Hotel” med flera, som alla går ut på att genom att använda sin list, sin charm, förtal av andra och förförelse för att nå sina mål. De som deltar är helt styrda av egoismen att vilja vinna och verka bättre än andra. På så sätt föder vi in ideal i våra unga, och oss själva också för den delen, om att man ska satsa på sig själv helt enkelt. Det talas om pengar, pengar och pengar så att man kan ha välfärd och köpa allt det man själv vill ha! Det till och med skrivs i tidningar om hur man kan ha den bästa otrohetsaffären för att få kickar och uppleva nya saker i livet. Folk springer fram till olycksplatser för att fånga ”läsarbilder” och göra sig en hacka istället för att hjälpa de nödställda. Lägger man ihop det här så verkar egoismen ha tagit en stor och självklar plats i vårt samhälle. ”Känns det bra för dig så…!”. Så vadå? Kvittar det hur det drabbar andra?

Nog gäller det kanske att analysera sig själv lite granna emellanåt. Vad är det egentligen som styr mina val och handlingar och vad vill jag ska vara det som styr?

I min värld är egoismens ansikte fult. Tyvärr visar jag upp det alldeles för många gånger själv! Men jag tror faktiskt att man kan ta upp kampen mot den. Jag tror att världen blir bättre om vi kämpar tillsammans och jag tror att vapnet är kärleken. Egoism gör att man blir ensam. Människan är inte gjord för att vara ensam.

Ja, jag anser helt enkelt att min lärare hade fel! Jag tror att det finns människor som gör val utan egoismens styrning. Saken är bara den att kärleken helt enkelt skjuter åt två håll. Det är därför det känns bra!

Öppet brev till Svea

Lady Di

18/10 2014 Cartagena (Spanien)

Kära Svea!

Sänder några rader av tankar då jag befinner mig långt bort ifrån dig men du är alldeles nära mitt hjärta. Har en tid märkt hur du reagerar och agerar och det gör mig ont då jag märker hur du skjuter bort människor och får dem att känna sig mindre värda.

Tolka mig inte fel nu – jag vet att du är väldigt öppen mot människor med bakgrund av annan kultur och land. Dessa vet jag att du absolut aktar högt och gärna har med att göra.

Men det jag undrar lite över är de som har ideér om att till exempel införa en lag om samvetsfrihet, eller de som tycker sista abortveckan ligger alldeles för långt in i graviditeten, de som vill vara hemma med sina barn längre än vad föräldrapenningen räcker, de som vill fira skolavslutning i kyrkan, de som kanske inte tycker att genustankarna med ”hen” och absolut könsneutralitet är att föredra, de som fortfarande tycker att kärnfamiljen är en av hörnstenarna i samhället. Jag tänker på dem som faktiskt funderar på om väldigt öppna gränser är den bästa lösningen, de som fortsätter att hävda att Gud finns, de som anser att sex är överexploaterat och har fått fel fokus och jag tänker på de som funderar på hur man hanterar tiggar-frågan annorlunda än att bara ge en slant i muggen då och då.
Jag får uppfattningen av dig att du anser att människor med dessa idéer inte längre är önskvärda. När de försöker uttrycka sina tankar kommer det snabbt verbala käftsmällar och hånande. Du snackar om att deras uttalanden är kränkande hit och dit. Åsiktskorridoren har blivit så smal att man knappt vågar mötas där för alla med annorlunda tankar pressas hårdhänt ut.

Men har du tänkt på att de som kommer från andra länder och kulturer faktiskt ofta tänker annorlunda än dig, Svea. I flera av dessa frågor till och med.
Hur ska du hantera det framöver? Ska inte de få säga sitt heller? Ska du smälla till även dem så hårt att de håller tyst?

Jag förstår faktiskt inte hur du kan driva fram så hårt om mångfald när man inte får lov att tycka olika. Det ger ju absolut noll möjlighet till mångfald.
Har du blivit så tolerant att du blir intolerant?

Svea! Mitt förslag till dig är att återigen börja lyssna på oliktänkande. Inte avbryta, smutskasta, förlöjliga eller agera som att du är för en åsiktsdiktatur. Som man lärde sig på barnsben – man måste inte alltid tycka samma utan man kan vara vänner ändå…. Låter banalt att behöva säga det till någon i din ålder men så kommer många fler att trivas tillsammans i ditt sällskap och mångfalden som du så ofta talar om kommer i sanning att visa sin vackra färgskala. Kanske vi kan lära av varandra?

Jag tror det är där det ligger – inte i öppenheten att visa tv-program, skriva artiklar och kolumner utan minsta tecken på heder eller moral, inte i att genom mobben forcera fram och mangla allt i sin väg, inte i att sluta prata med någon bara för att vinna egna röster och inte genom att tro och agera som att man själv är den ende med hela sanningen. Inte genom att hata. För kanske kärleken fortfarande når längst och förvandlar mildast även i detta århundrade?
Att säga att ”alla har rätt till en egen åsikt bara den överrensstämmer med min” är inte att ge människor valmöjligheter, även om det först låter så i formuleringen. Vi har alla fått två öron och en mun och att lyssna dubbelt så mycket som man pratar har genom alla tider burit långt. En ny tidsålder betyder inte att alla andra tillvägagångssätt av våra förfäder är att kassera.

Kanske du inte menar att sprida detta klimat omkring dig? Som jag känner dig tror jag inte att det egentligen är själva grundidén men allt blir inte alltid som man tänkt sig även om tanken var god. Jag har fått lära mig att sanna vänner säger vad man tänker till den det gäller istället för att snacka skit så jag tänkte att jag provar.

Ja du, kära Svea, Sverige Fosterland, jag hoppas att allt i övrigt är bra med dig och att du kan ta dessa tankar från en som älskar dig högt och som längtar till när vi ses i december! Jag önskar dig ju bara det bästa!

Kramar Diana

Uppdatering

Loggboken

De senaste åren har vi byggt upp ett mönster över vår ”Spanienturné”. Vi börjar i Puerto Banús första helgen. Vinkar lite åt Malaga mitt i veckan och fortsätter sedan till Cartagena till helgen därefter. Men i år fick vi oss en liten oväntad förändring då vår kontakt som fixar en av våra absolut bästa hamnplatser här i Spanien, inte hade möjlighet att hjälpa oss förrän igår. Detta gjorde att vi flyttade om och har legat i Malaga hela första helgen. Men det blev faktiskt ett lyckokast. I En folkfyld hamn som verkligen blomstrar under helgen fick vi möjlighet att spela ett antal gånger och det kom många människor var gång.
Vi har med oss en kvinna som översätter från engelska till spanska och det gör såklart att fler är intresserade av att stanna en stund då de flesta spanjorer är ganska fåordiga på engelska.
Igår la vi till i Puerto Banús under kvällen och spelade två spelningar och under natten har vi arbetat oss österut med sikte på Cartagena. Just nu pausar vi i Almerimar. Vi är ett gött gäng ombord och humören är på topp!

IMG_5080.JPG

IMG_5055.JPG

IMG_5093.JPG