Dränka eller dela sina sorger?

Åsikt, Credo

Den där lilla ”belöningen” i till exempel formen av ett glas rött. Det är gott. Det är vackert. Det är sofistikerat. Det är frihet.

Så sant! För några.

Men för vissa har glädjen börjat bli inkapslad i de där glasen. För det är först när drycken rinner ner och blandar sig med rädslor, smärtor eller stressen som man kan slappna av. Det är först då man orkar umgås med sig själv utan jobbet och alla måsten. Det är först då man känner en viss slags glädje.

Med risk för att någon anser mig vara en moraltant och med vetskapen om att ett inlägg som detta inte ger särskilt många ”likes”, så vill jag ändå lyfta frågan. För jag har flera vänner som berättat om någon, att ”hon dricker nog lite för mycket ibland” eller ”han har lite svårt med det där”. Om du tänker till kan säkert du, liksom jag, direkt nämna någon närstående människa som faktiskt tappat den där friheten som deras första glas med alkohol skänkte. Han eller hon kanske inte är den där utpräglade alkoholisten i bemärkelsen som samhället talar öppet om när det gäller problem. Det sköts snyggt och arbetet och åtaganden blir inte lidande, men glädjen har ändå börjat bli inkapslad i de där glasen. Smärtor, rädslor och stress tiger stilla för en stund, men efter ett tag börjar de slingra sig där inne i själen och enda sättet att orka med dem är att åter ge dem deras ”sömnmedel”.

Jag tycker egentligen inte det är märkligt, för var annars kan svensken göra av med sina smärtor, rädslor, skam eller fruktan idag?
Har vårt samhälle ens rum för människors trasigheter eller misslyckanden, hemliga tankar eller tunga minnen?
Karriären, kroppsfixeringen, modemedvetenheten, det perfekta hemmet, den lyckliga familjen, kravet på de kulinariska färdigheterna och de sociala medierna kräver alla ”väl fungerande” människor. Kräver prestation och lycka. Två vackert skimrande kulor som alltid ”hängs i julgranen”, men livets törnar är minsann inget att hänga i granen. No no!

Ironiskt är att om en kändis har blivit ertappad angående en svaghet eller ett misslyckande, så är det nyheter och ett spektakel. Går de ut med det och ”berättar”, då är det fantastiskt.

Men vart går den vanlige svensken ”ut” med detta? När separationer river upp hjärtat på insidan, när någon rycks bort i en olycka, när mina val gjorde andra illa eller när mörkret gör mig rädd så att jag kräks. Vart vänder gemene man sig då?

Alla vågar inte yppa sina allra djupaste tankar ens med den närmaste vän.
För vissa blir kanske ventilen i och för sig via betalvägen hos psykologen – och tack och lov för dem!

Svaghet ses så ofta som ett misslyckande. Men jag hävdar att det är en styrka att våga visa svaghet. Vi är alla människor och vi stöter förr eller senare på livets kantighet, och det gör ont. Vi behöver dela med oss av erfarenheter och upplevelser.
Det är ju faktiskt de människor som trots allt vågar visa upp sina misslyckanden och fasor, tillsammans med lärdomar, som vinner en enorm respekt hos sin omgivning.

Verklig frihet är när man kan lämna av sig sina bördor och gå vidare i livet med lättare steg!

Kanske det inte var så dumt när kyrkan fortfarande var en plats dit vanligt folk gick och gjorde upp med och lämnade av sig sina kamper och inre strider?

Friheten finner du i alla fall inte genom att tömma vinglaset, mina vänner. För friheten kommer inifrån. Så mer än allt annat – vakta ditt hjärta, för därifrån utgår livet.

Vår skyldighet som medmänniska är att vi mycket oftare borde fatta mod och komma nära. Sträcka ut handen och ställa frågan, ”Hur är det? På riktigt?” Det kan göra hela skillnaden.

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s