Lucka 1

Julkalender

IMG_6106-1.JPG

IMG_5395-1.JPG

IMG_5397-1.JPG

IMG_5399-1.JPG

Annonser

Det får finnas ideal trots svårigheter att nå dem

Åsikt

Jag har människor i min närhet som gått igenom detta svåra och jag har en enorm respekt för dessa personer. Jag vet att deras kamp igenom inte var lätt och att det skapade ett ärr i deras hjärta. Det var absolut inte lättvindigt och inte det första valet heller. Skilsmässan föddes ur omständigheter som blev övermäktiga situationen.
Jag tänker själv på alla de fallgropar som finns och de tuffa stunder man möter då saker tornar upp sig. Då tankarna försöker locka en åt drastiska beslut eller omständigheter skriker att det är omöjligt. Det är ingen självklarhet att relationer blir livslånga.

Någonstans längs historiens gång har ju även livslång trohet försvunnit från platsen som ideal för många. Ja, man kan ju faktiskt fråga sig vad det finns för syfte med livslång kärlek och hur roligt det är egentligen? Tidsandan går ju ut på slit och släng, byt ut när du tröttnar, köp nytt när du vill, konsumera och tillfredsställ dig själv så mycket du bara orkar.

När man talar om relationer ser man det idag som två individer i en relation. Tanken om att man hör ihop som att man vore en finns inte kvar i mångas vokabulär. Ekonomier, karriärer och framtid ska planeras med en kalkylerad risk för separation. För det är ganska troligt att den kommer.
Att man ser på sin relation eller sitt äktenskap som att man är ett är förlegat. Att man och kvinna gör sig beroende av varandra är förenat med stora risker som kan sätta en av parterna på bar backe eller sätta den ene i en obeskrivligt taskig situation. Så kan man inte göra.

Samtidigt talar vi fortfarande vitt och brett om att hitta kärleken. För vi tycks behöva den. Den åsikten har vi kvar.

Det känns som att vi hamnat i en tankekullerbytta här någonstans.

Vi ordnar metoder och tillvägagångssätt för att göra oss vackra och så attraktiva som möjligt för att hitta vår drömpartner. Vi kan läsa drivor av utläggningar om kärleken i noveller, böcker och veckomagasin. Alla älskar att se gamla människor som fortfarande älskar varandra. ”Det är så fint när gamla håller handen”… Vi har tv-program som hjälper singlar att få gifta sig. Och så håller det på!
Men i andra ändan finns tidningar och sidor på nätet som tipsar om hur du hittar någon att vara otrogen tillsammans med. Politiker talar om att kärnfamiljen numera är oviktig. Lösa relationer och förbindelser är absolut att rekommendera för att hålla uppe spänningen i livet. Att prata om att bevara äktenskapet kränker dem det inte höll för. Att gifta sig är passé och en skilsmässa kan faktiskt vara lösningen på alla dina problem!

Och det kan den också vara för vissa. Jag säger inget annat.

Men! Det kan också ligga något oändligt betryggande och helande i en kärlek som innebär att om min älskade har ont så har även jag ont. Att om jag lider så gör den andre det också. Att känna att om jag ger den andre lycka är det detsamma som att ge mig själv lycka. Att ha inställningen att om en av oss tjänar mer pengar än den andre är de våra pengar. Att bådas insatser i familjen räknas lika högt även om de ser olika ut. Att bara tanken på att den andre skulle lämna mig skapar en insikt om att då skulle jag bli halv. Att om det finns barn med i leken inse att de om någon oftast ser mamma och pappa som ett och att de hör ihop med varandra lika starkt som barnen med dem. De skapades ju i den förenande kärleken.
Att veta att ju mer jag ger av mig själv desto mer investerar jag i min framtid.
Det ger en bra mycket mer trygg känsla än att fundera på hur jag ska göra om vi en dag går isär.

Att en dag skiljas vid dödsbädden och veta att det inte finns någon annan på jorden som älskat mig som denna människa och inse att större delen av ens hjärta blir lämnat fullt med minnen av äkta livslång kärlek. Det är en avskyvärt älskvärd tanke för mig. Det är klart det gör ont.
Men vi skaffar ju barn fast att vi vet att vi kommer skiljas åt en dag… Det verkar som att äkta kärlek på något mystiskt vis bär genom död.

Farmor, som är gammal och var gift med farfar tills han dog, hon är lite dement och har då dåligt minne men är det någonting hon minns så är det hennes ”Ludde”. Hon talar alltid om honom med den tydligaste kärlek och tacksamhet när jag hälsar på henne.

Jag säger inte att det är fel med livförsäkringar eller äktenskapsförord. Man väljer själva hur man vill göra såklart! Men jag skulle önska att vi satsade mer i vårt samhälle idag på att hitta hjälpmedel och vägar för par att hålla ihop och få underbara relationer som man absolut inte vill bort ifrån. Där man kan ha hållbara ekonomier och situationer fast att man vill lägga tid på barnen och varandra. Där livslånga relationer inte är tråkigt eller ohållbart utan faktiskt upphöjs för det värde de har.
Men så länge vi sår in all annan skit om att det är förlegat och spänningslöst så kommer våra kärlekssökande nerver kittlas och titta efter grönare gräs någon annan stans. Vi kommer inte våga satsa in allt vi har, vilket jag tror behövs för att få det att funka. Jag tycker helt enkelt att vi ska vattna det gräs där vi står!

Och i de fall när vi ändå inte lyckas så ska självklart kärleken finnas ännu starkare till de människorna. De behöver den som mest just då. För hur det än är så smärtar det att skiljas åt. Oerhört mycket.

Men livslång kärlek är inte tråkigt eller förlegat även om inte alla lyckas nå dit! Det får finnas ideal trots svårigheter att nå dem!

Bestulen på ljuset

Credo

Att bli rånad på livet, på det ljusa och det vackra. Det händer människor i Sverige idag. Statistiken på området är hemsk och i var och varannan skolklass finns barn som upplevt det. På nästan alla arbetsplatser finns de ibland oss som är ”överlevare”. Statistiken på människor som valt att avsluta sina liv är också fruktansvärd och det är svårt att få ihop den vetskapen med tanken på välfärdens Sverige.

Min vän som blivit bestulen på ljuset i sitt liv sa en gång till mig, efter att hon försökt ge de rester av det liv hon hade kvar helt till gravens mörker men misslyckats, att hon inte ville vara en överlevare. Hon ville leva fullt ut. En ”överlevare” har sin identitet i händelsen då något nästan stal hela livet, menade hon.

Det är en intressant tanke.
För tänk om tillexempel judarna inte funnit något att drömma om, att sikta emot och att älska efter att deras folk nästintill utplånats genom en tortyr som inte är av denna världen, då hade de nog aldrig rest sig efter förintelsen. Som det blev efter andra världskriget började de istället drömma om och skapa sitt land Israel. De fortsatte lita på sin Gud och sikta mot en framtid. De började forma någonting som deras barn skulle få bära vidare och en tro på livet spirade trots allt. Skulle de istället satt sig ner med terapeuter för att bearbeta sina minnen och levt kvar i dem hade deras identitet förmodligen än idag varit att de var överlevare.

Jag vill inte på något sätt förakta det jobb så många fantastiska psykologer gör för sina klienter, faktum är att emellanåt drömmer jag själv om detta yrke, men ibland slår mig tanken att om man i för stor utsträckning krokar fast i händelser bakåt i livet så finns risken att man sätter sin identitet där.
Var och en av oss föddes med blanka vita oskrivna blad in i den här världen. Att några av oss fått dem fyllda av kludder och fula svarta plumpar eller för den delen sorgens färger ska inte få hindra oss från att leva.

Min vän är ingen överlevare – idag lever hon! Jag såg henne finna ett sätt att få ett nytt vitt blad. Hon hittade en väg att bränna det gamla och börja om på nytt. Det är inte samma sak som att man glömmer vad som hände! De dagar vi lägger bakom oss kommer alltid att forma oss till de människor vi är idag men som bekant är det denna dagens val gentemot dessa erfarenheter som avgör. Ibland faller man tillbaka i gamla tankemönster och ibland luras man att tro att man är just den människan som ”ska” bära på mörkret som sin identitet och vapenbärare. Men det är inte sanningen.

I Sydafrika efter Apartheidtiden införde man amnesti och det innebar att om man erkände sina brott kunde man få förlåtelse och gå fri. Hårt mot de drabbade kan tyckas men faktum är att landet har kommit väldigt långt genom det sättet att behandla mörkret. Genom att helt enkelt och ibland med väldig kamp, men ändock, föra in ljuset och bygga vidare.

Det finns människor som klarat att hitta ny livsenergi på egen hand och det är fantastiskt! Gemensamt är att de inte finner sin identitet i det som hände. De kan berätta om det och ge styrka och mod till andra att ta sig vidare men de hade aldrig klarat att dra upp andra ur ”gropen” om de inte själva var ur den.

En annan sak som alltid fascinerar mig är alla de människor som finner Gud och som genom den kraft Han ger också finner förmågan att förlåta och gå vidare in i det nya. Det är det människor menar med att ”födas på nytt”. Att få ett nytt papper vare sig det är du själv eller någon annan som svärtat ditt blad. Det låter otroligt och overkligt men ändå hävdar människor att det är precis vad som händer och man kan se förvandlingen när den sker. Något nytt har kommit.

Hittar människan ett ljus att föra in i mörkret kommer ljuset att övervinna det. Så är det!

Identiteten måste finnas i ditt värde som människa och även om livet i sig bestulit dig, även om andra gjort dig illa eller om du själv tagit val som fört dig in i en mörk tunnel så går det komma därifrån. Ditt värde sitter inte i dina upplevelser. Naturligtvis måste man erkänna vart bekymren är födda men efter det är det dags att gå vidare och att byta fokus.

Vi är alla värdefulla och värda att älskas! En handling går inte göra ogjord men man kan vända sig bort ifrån den och man kan byta inriktning. Det är viktigt att ge varandra denna möjlighet.
Vi lever bara en gång och detta livet är alldeles för kort för att leva kvar i gamla händelser. Redan nu väntar nya stunder på oss! Möt dem med ljuset!
Om du själv har ljus i ditt liv så tänk inte att den lågan hånar personer som befinner sig i mörkret utan våga gå nära. Ditt ljus lyser upp även för andra och din låga kan få andras veke att brinna!

ISRAEL

Lady Di

Det som slår mig när jag möter människor på spårvagnen, i affärer, på vandrarhemmen och i restaurangerna är att judar är väldigt hjälpsamma, enormt trevliga och verkar vara ett folk fyllda av glädje.
Jag måste erkänna att den uppfattning jag haft om landet sedan innan bygger på rapporteringar om krig, nyhetsinslag på tv och endel bibelfilmer som jag sett. I mina ögon var detta ett brunt sönderbombat sandland där alla går runt i klänningar.
Det var fel.
Och någonstans kanske jag visste det men ändå blir man förvånad.
Visst finns det öken och visst finns det mycket bruna färger men det finns även massa grönska. Klädseln är väldigt lik vår på många sätt. Ganska många har helt vanliga kläder plus kippa men det finns också ortodoxa judar som har höga hattar, tinningskorkskruvar, svarta rockar och svarta byxor. Ser ut att vara precis lagom varmt när sommaren kommer… Inte.

Det enda jag som vanlig turist märker av att det är ett land nära krigets allvar är att det är ett högt säkerhetstänk och att det finns fler människor med vapen än på Sveriges eller Spaniens gator. Passerar man mellan arabiska och judiska kvarter får man gå igenom säkerhetskontroller men de är väldigt vänliga så det är faktiskt roligt. En anledning att prata med de inhemska. Annars har jag ännu inte märkt av att det är oroligt.
Vårt resesällskap var dock ute i Jerusalem när det plötsligt small till högt och folk reagerade instinktivt med att lokalisera samtidigt som de skyggade undan väldigt. Poliser kom och kollade läget och så insåg de att det var ett barnvagnsdäck som smällt. Där fick man kanske skåda lite av vad som försiggår för min vän sa att den reaktionen hade inte varit likadan bland folk i Sverige.

Gamla stan i Jerusalem erbjuder de trånga stengränderna med små affärer överbelamrade med massa vackra exotiska saker som man kan tänkas behöva och som man har svårt att tänka att någon någonsin skulle behöva men direkt utanför murarna hittar man vanliga affärer och rusningstrafik.
Det finns som jag nyss skrev, en gräns mellan de judiska kvarteren och de arabiska och båda har sin charm. De ligger vägg i vägg men ändå är det som att man är i olika länder. De arabiska kvarteren är väldigt mycket mer tumult i, bilar kör hur som helst och folk far mellan bilarna fram och tillbaka och det gäller att se sig för när man är vid vägarna. Det finns dragvagnar lastade med bröd med en speciell krydda till i varje hörn och det vimlar av människor och saker överallt. De judiska kvarteren är mer organiserade och det känns mer likt hemma även om det ändå skiljer sig mycket.

Det är väldigt vackert här. Längst ner i söder ligger Eilat och denna lilla stad ligger precis vid Rödahavet och erbjuder den bästa av världar vad det gäller sol, bad och snorkling. Det kryllar av fiskar i alla världens färger. Det är så roligt att ha en snorkel och cyklop och ligga i det varma vattnet samtidigt som man spanar in hela spektrat av fisksorter vid de olika reven man kan finna här.
Maten har jag inte provat så mycket olika. Vi har liksom snöat in på falafel och shwarma och det är så gott att man nog aldrig tröttnar. De tillbehör man har av pickles, olika sallader, kål, andra grönsaker och olika såser lyfter dessa rätter till skyarna.

Vi har hunnit ta ett dopp i Dödahavet och huden blev len som när man var baby och tog man en droppe på tungan var det saltare än något jag någonsin smakat. Du vet säkert redan detta men det är sjukt kul att gå ut i vattnet och sätta sig. För det är det som händer. Man kan till och med flyta på mage.
Vi har varit på gudstjänst i en kyrka som heter Christchurch, vilken är den äldsta protestantiska kyrkan i Mellanöstern och det var en fin gudstjänst med nattvard och sånger som man sjunger över hela världen även i Sverige och på Elida.
Vi har varit vid Västra muren, besökt Trädgårdsgraven och gått i gamla stan. Plus att vi gick på ett maritimt museum med hajar och tusentals firrar.
Jag tror många egentligen skulle uppskatta att komma hit! Och det ger möjlighet att få en liten annan syn på det här landet och dess historia. Man förstår att det inte alltid är riktigt rättvist beskrivet därhemma.

En vecka avverkad och än så länge är jag supernöjd och oerhört tacksam att få vara här! Ser fram emot ännu en!

IMG_6058.JPG

IMG_6060.JPG

IMG_6053.JPG

IMG_6059.JPG

IMG_5906.JPG

IMG_6061.JPG

IMG_6055.JPG

IMG_6054.JPG

IMG_6057.JPG

IMG_5938.JPG

IMG_6056.JPG

Julkalender 2014

Lady Di

Åtminstone vi i familjen finner ett stort nöje i att ha en liten julkalender sedan ett par år tillbaka! Det har blivit ett tillfälle för skratt och gemenskap och det är ju extra roligt om någon mer än vi kan få ut något av den. Vissa har kallat det äkta Göteborgshumor men jag påstår att det är ren och skär ”Diddi-humor”. Lite sådär lagom dålig men smålustig!

Så vi kör en ny ”La Familia” även i år!! Här hos Kaptenskan. Välkommen att vara med!! 1-24 december är det här det händer!

IMG_5768.JPG

Toleranta käftsmällar hindrar kommunikation

Åsikt

Hur ska Sverige kunna integrera med andra länder i framtiden?

För att sammarbeta över gränser och finna utbyten av varandras kompetens, åsikter och kulturer behövs kommunikation. Det känns oftast som att just kommunikation är en bra grej när man försöker kommunicera någonting, faktiskt.

I Sverige är vi mångfacetterade och ordet pluralistiskt är ofta skrivet ihop med oss. Vi vill vara och lyckas ofta vara ett land där många får plats och där tolerans är ett vapen mot kränkningar och dåliga samveten.
Ja, märkligt är att toleransen sträcker sig över alla slags människor och val utan över dem som har en åsikt som går lite stick i stäv med tidsandans mantran. För om någon har ett tyckande som på något vis skulle kunna skapa dåligt samvete hos någon grupp i samhället så har man fritt fram att tysta detta tyckande. Personangrepp blir plötsligt accepterat och det viktiga är att få tyst på den som låter, att lyssna på vad den försöker säga är ofta helt ointressant. Dåliga samveten och tolerans går inte ihop.

Några exempel.
Pratar någon om att barn kan fara illa av att vara för mycket på förskolan kan föräldrar ta illa upp. Det vill vi inte höra. Hur föräldrar väljer att hantera sina barn är helt och hållet upp till dem. Om man nu inte väljer att ha dem hemma längre och utnyttja fler dagar än betalda. Då kanske vi måste införa obligatorisk förskola.
Pratar någon om att skilsmässor kan göra otroligt ont och såra barn för livet kan föräldrar få skuldkänslor. Det får man absolut inte säga. ”Det finns faktiskt lyckliga skilsmässor”. Alla är fria att hantera sina relationer på det sätt man önskar (inte våld eller utnyttjanden såklart) om det sårar folk omkring, eller mig själv så är valet mitt och alla andra kan hålla käft. Men finns det människor som talar om livslång trohet och att det finns vägar igenom för fler än den skilsmässostatistik vi nu har, är de kvävande tråkmånsar som inget förstår om livet. Tyst med dem!
Om någon yppar en tanke om att aborter kan göra vissa kvinnor olyckliga sätts det munkavel på direkt. Det kan ge riktigt dåligt samvete till många av dem som gjort abort. Vill någon ha en lag om samvetsfrihet lägger även den skuld på människor som valt att avsluta sin graviditet. Kroppen är kvinnans, hon bestämmer, det finns inget ansvar mot cellklumpen i magen eller pappan och om någon skulle tala om betänkligheter på området får den snabbt veta att den är en stenåldersfigur och en riktig bakåtsträvare.
Lyfter man frågan om islam som religion kan varendaste muslim känna sig utpekad och det är inte ok. Då är man direkt en rasist och islamofob och de har ju inte ens existensberättigande så de tystast rejält.

Och så fortsätter det.

Vårt upplysta pluralistiska samhälle som är toleransen personifierad behöver nog faktiskt ta sig en titt i spegeln. För människor i stugorna slutar säga sina åsikter och frågor högt. De verbala käftsmällarna som ”toleransen” smäller till med är inte mysiga.

Men mig veterligen, men då ska vi minnas jag inte är en högutbildad karriärslady, så finns det många länder där ute som inte har samma uppfattningar som ”oss” och problemet jag fruktar för framtiden är: Hur ska vi och kommande generation, som ska leda vårt land, kunna kommunicera med de som tänker olika? Jag anar att verbala käftsmällar faktiskt inte smäller så högt hos stormakternas ledare eller andra heller för den delen.

Tolerans är bra till en viss gräns. Kommunikation är nyckeln för att ens kunna visa sin tolerans.

Kan vi inte ens lyssna på och prata med varandra är uppgiften att integrera med andra synnerligen svår.

Fria Sverige har inte plats för samvetets frihet

Åsikt

Idag ger jag mig in i en debatt som får många att reagera och det starkt. Därför vill jag direkt säga att jag respekterar att andra har andra åsikter och att man får tänka olika! Vilket i sig kanske också är en av orsakerna till varför jag har den åsikt jag har i frågan. Jag tycker dessutom att det är viktigt att man lyssnar till varandra och försöker förstå argument om man vill uttrycka sig i debatten så det är jag beredd till om man anser mig vara helt ute och cykla.

Ämnet är samvetsfrihet.

Jag har förstått att många motståndare till en lag om samvetsfrihet använder sig av liknande argument så som ”Svensk sjukvård har länge präglats av ambitionen om att vården ska utgå från patientens behov och önskemål” som tillexempel Alice Teodorescu gör i sin Krönika ”Att vara barnmorska är ingen mänsklig rättighet”.

Först skulle jag vilja möta just den nyss citerade meningen med ett beaktande om att sjukvården även får in patienter som försökt begå självmord men misslyckats. Här blir tydligt att det även finns speciella situationer då sjukvårdare inte lyssnar till patientens önskemål. Detta tycker vi då är rätt gjort av personalen eftersom vi värnar om livet och hoppas på att patienten kan få ny livslust. Inget märkligt alls.
Det finns människor i Sverige idag som anser att just det livet blir till vid befruktningsögonblicket och som menar att bra mycket tidigare än vecka 18 är det ett levande barn inne i mammans mage. Endel anser så hela sitt liv, vissa kommer av olika anledningar på det mitt i livet. Endel vet inte hur de tänker i frågan och endel tycker det är ett foster fram till och med vecka 18, eller lite senare till och med. Det man kan konstatera är alltså att det är en delad fråga. En svår och delad fråga utöver världen.

Jag tror inte att de människor som vill införa en samvetsfrihetslag är för att den ska kunna användas av en läkare som tillhör Jehovas vittnen som med hänvisning till sin religion, ska kunna neka patienten blodtransfusion, som Alice Teodorescu frågar i sin text. Jag tror inte heller deras önskan är att neka kvinnor sin rätt till sin egen kropp. Jag tror att de vill ha den just av anledningen att de anser det vara en bebis inne i magen och att de sätter den lilla människans liv så högt att de har svårt att ta dennes liv. De vill ge barnet rätt till liv trots att de vill ge kvinnan rätt till sin kropp men liv går först. Deras drift till att vara barnmorska är att de egentligen vill se barnen födas.
Rädda liv och hjälp sjuka – det är sjukvårdens uppgift. Nu finns det en lag på rätt till abort och den gäller ju även om ett antal barnmorskor inte vill utföra handlingen för att endel av dem anser att abort går rakt emot den andra än större uppgiften för en barnmorska – den att följa graviditeter för att tillsist förlösa barn. Det skiljer i vissa fall bara 18 veckor på uppgiften. Ibland 1 då särskilda fall tillåter abort till vecka 22 och man vet att man klarat för tidigt födda barn i vecka 23. Kollegan på någon avdelning längre bort kämpar för för tidigt födda bebisars liv samtidigt som en graviditet avslutas i ett annat rum.

Att som Teodorescu gör, dra in argument som ”ska lärare som inte tror på evolutionsteorin ges rätt att avstå från att undervisa om den trots att den ingår i läroplanen” I debatten, blir enligt mig ganska makabert då man lämnat frågan om vård och om behandlande av liv. Det är nog ingen som vill införa samvetsfrihet som tycker att den ska kunna användas fritt och hejvilt i alla sammanhang utan de talar om en sådan som redan finns (och fungerar bra) i Norge och de flesta andra länder i Europa.

Jag tycker absolut att denna lag ska införas. Jag anser att den ger möjlighet för människor som arbetar inom sjukvård att bejaka sitt samvete och följa det även om det i framtiden skulle komma andra lagar som uppmanar till vård som i slutändan blir att döda. Ta tillexempel aktiv dödshjälp. Om det skulle införas i vårt land, ska vi i Sverige bara ha läkare som är för aktiv dödshjälp då? Ska alla andra tvingas sluta i så fall?

De barnmorskor som kommer åberopa lagen, om den finns, anser det vara att döda ett barn. Är det så ruttet? Kvinnan som vill utföra aborten behöver inte få veta att barnmorskan hon först hade, är av den åsikten, hon kanske är hemma med sjukt barn eller har semester. Sånt händer också.

Skulle det bli så många barnmorskor som inte utför aborter att kvinnor inte längre kan få den vården kan man antingen tänka att alla i ”ja till livet” blivit barnmorskor eller så kan man fundera över om det kanske är ett liv tidigare än vecka 18 trots allt. Det är ju egentligen inte så märkligt om de som arbetar inom yrket är de som får betänkligheter. Det är ju de som förlöser nybakade små, följer graviditeter, lyssnar till hjärtljud och ibland gör så att dessa hjärtan slutar slå. Inte konstigt alls att de funderar.

Men jag tror inte det blir ett problem! Jag tror att det är ett sätt att låta mänskligheten hålla livet heligt och högt. I andra länder nära oss är abortveckan 12. Det är sex veckors skillnad. Är de människorna i de länderna helt dumma i huvudet då? Är det bara vi i lilla Sverige som sitter inne på sanningen? De med rätt åsikt det vill säga… De med betänkligheter räknas såklart inte in… För sånt har vi inte plats för!

Men jag bor i Sverige och jag tycker det är svåra frågor. Jag vill egentligen inte inskränka på kvinnors rätt till sina kroppar men jag vill värna om de oföddas rätt till liv. Jag tror inte på fri abort till vecka 40, liksom många andra inte heller gör, och jag kanske har svårare än du att säga att vecka 18 är den magiska veckan, vilket gör att jag förstår att vissa vill ha en samvetsfrihetslag för att de vill vara just barnmorskor och välkomna nya bebisar till världen.
Är jag en människa som kränker andra för det eller finns det plats för olika åsikter i vårt avlånga land?
Jag tycker inte att vårdpersonalens etiska kompass ska lämnas utanför arbetsplatsens dörrar! Jag anser helt enkelt att det måste finns plats för människors moraliska och etiska kompass inom såväl vården som inom samtalsklimatet i den svenska åsiktskorridoren utan att man för den delen målas ut som en stenåldersfigur som vill vara en bugg i det fantastiskt fria Sverige. Sverige, som trots värnandet om friheten att fatta sina egna beslut inte har plats för samvetets frihet.

En läsvärd debattartikel i ämnet finner du här!