På heder och samvete

Lady Di

”Hahahaha! Du har loooovat!! Då kommer det att bli så även om klockan blir 23!”

Det är min åttaårige son som reagerar i ren lycka efter att jag just svarat ja på, och lovat, att han och hans bror ska få se på en film dagen till ära.

Jag tänker på skrattet Lewi började sin mening med. Segerskrattet. Det kom så hjärtligt och ärligt. Mamman har lovat.

Tänk att han tänker så, att nu har hon sagt sitt ord på ett sådant sätt att hon inte kan ta tillbaka det! Fast att det egentligen räcker att jag säger ”Aj då! Det blir ingen film idag trots allt” och så kan jag bestämma om. Det är ju ändå bara sagda ord. Jag är ju mamman.

Fast det är inte bara sagda ord. Det är ord fjättrade vid min heder. Det är ord som bär min sons tillit till mig.
Jag har lärt honom att saker kan gå fel och att det finns händelser som står utanför min makt. Det vet han. Ofta lovar jag inte heller, så att jag ska kunna ändra vissa beslut om det behövs. Men jag tror på och håller envist fast vid att så länge jag håller min heder högt och min sons tillit till mig intakt så kommer han tro på att ett löfte är ett löfte. Och jag vill att ordet löfte ska ha ett innehåll och vara värt något. Ett osynligt värde med stora konsekvenser. Det är häftigt!!

Det gör mig tacksam att han tänker så om mig och om löften från människor. Samtidigt som det tvingar mig mot än större ansvar att försöka hålla det jag lovar!
Jag förstår att en dag kommer då antingen jag, eller någon annan, failar. När löftet bryts och han får sig en inre törn av besvikelse.
Som jag skrev – vi vet att det kan gå fel. Men det är därför viktigt att tätt ihop med krav även lära ut om förlåtelsens kraft. Den vi alla behövt av så många gånger om.

Det fina i kråksången är att Lewi har lovat mig att aldrig mer balla ur när det är dags att lägga sig. Det var ett år sedan och efter den gången har det vid ett par tillfällen varit nog att säga ”men du lovade ju” till honom och så har han skärpt till sig i ett nu.
Det är här mitt segerskratt klingar! Han lovade.

Det gäller att ge och ta mina vänner! Ge och ta. Både i en familj och i en storfamilj så som ett samhälle!
Heder, tillit och förlåtelse är vackra ord om de används rätt. Utan dem är vi dömda att misslyckas, så låt oss försöka!

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s