Näradödenupplevelser

Lady Di

Bonjour från Paris!

Idag var jag med om en näradödenupplevelse och hade jag inte avbrutit i tid hade det förmodligen blivit en ännunärmaredödenupplevelse!!

Igår besökte vi det berömda Eiffeltornet. Magnifikt står det där rest emot himmelen och är robust vackert i sin bruna stålgestalt. Hissar är inte ”La Familias” stil riktigt så vi valde trapporna, vilka erbjöd en fantastisk upplevelse de första metrarna.

Men så plötsligt hände det! Mitt i Solaris Plexus började en tvättmaskin centrifugera. Detta så hårt att armar och ben hade väldigt svårt att röra sig i de enklaste av rörelser och att nästan hela tornet kom i gungning. Märkligt var att strax efter lade hjärnan av att fungera och det var som att all energi i hela kroppen gick åt till centrifugeringen och en resevfunktion i huvudet som blinkade ”varning varning” i illrött helt hysteriskt.
Detta hände alltså strax nedanför tornets första etage.
Trappan är inget exemplariskt ställe att slå läger i så jag tog mig ändå upp de sista metrarna till våning ett och försökte fokusera på att det nog varit en och annan människa där före mig och att de klarat sig utan att hela Eiffeltornet vält. Jag kunde i alla fall inte minnas att jag läst någon nyhet om det någonsin men så visste jag ju att min hjärna slutat fungera så risken fanns att jag glömt av att jag läst det…
Men med vetskapen (läs: hoppet) om att hissen tar mig ner på marken igen, lyckades jag ta mig ner. Jag läste nog skylten ”down” trehundra gånger för att försäkra mig om att hissen inte gick ”up” och när den kom var jag tvungen att fråga fast att den kom uppifrån.
I ett säkert grepp hade jag också min yngste son som av någon märklig (!) anledning känt sig osäker även han. De andra tog sig vidare upp till toppen.

Idag är vi åter ute och gör Paris gator osäkra och när vi fick se tornet väcktes lustan till revansch. Zemias och Husbandet som redan varit uppe tyckte det skulle vara magnifikt att få komma dit ännu en gång och peppade Lewi till att lova att följa med till toppen.
Så vi köpte biljetter ända upp och började traska i trapporna ännu en gång. Jag vet! Vi är lite knäppa men vad ska man göra med en miniarkitekt till son, en tävlingsinriktad mamma och två ivriga höjdare som medresenärer?! Det är inte var dag man kan ta sig dit minsann.
Jag kom i alla fall upp till våning ett igen och taggade för trappan till andra! Bra där!!

Vi gav oss på nästa etapp men tre meter upp i andra trappan kunde inte ens min tävlingsinstinkt (denna annars så enormt starka instinkt!) föra mig vidare. Jag var alldeles för nära döden helt enkelt och ville inte komma närmare.

Så jag tog hissen ”down” ännu en gång medan pojkligan tappert fortsatte uppåt.

Så nog ger det där Eiffeltornet en riktig upplevelse minsann! Extra ordinärt och helt klart värt att besökas!
Faktum är att jag varit här en gång tidigare i mitt liv. Då var jag nitton år men jag minns inte om jag var högst upp eller inte. Kanske var samma sak då… Att hjärnan la av.

Men jag log stort när jag kom ner på marken. Dels för att jag inte varit så dum att jag hade lovat, dels för att hjärnan satte igång igen och dels för att jag trivs fantastiskt bra med att ha bägge fötterna på jorden!

Au revoir!

IMG_5679-0.JPG

IMG_5701.JPG

IMG_5676-0.JPG

IMG_5680.JPG

IMG_5736.JPG

IMG_5712.JPG

IMG_5677.JPG

IMG_5669.JPG

IMG_5675.JPG

IMG_5674.JPG

IMG_5670.JPG

IMG_5671.JPG

Annonser

2 reaktioner på ”Näradödenupplevelser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s