Framme på båten

Loggboken

Fuengirola, det är platsen vi hoppade på Elida inatt. Vi tog taxi från flygplatsen för planet var försenat och sista tåget hade gått. Taxigubben körde fort, fort vilket visade sig vara tur det, i slutändan för när vi satt oss i ribbåten för att ta oss ut till Elida var det ganska blåsigt. Det innebär att man får rejäla duschar av havsvatten och en spännande lisebergstur på stegen upp för stora båtens skrov. Precis när alla kommit upp på däck kom den riktiga blåsan och Elida lutade som vid segling. Då är det mindre smidigt att åka ribb kan jag lova!
Vi sov, eller vad man ska kalla det, medan båten for fram och tillbaka på ankartampens hela längd. En bra uppvärmning inför morgondagens seglingsetapp kanske. Fem dygn blir det ungefär.
Sjöbenen är inte påkopplade ännu så jag valsar runt lite när jag tar mig fram. Men det ger sig snart!

Idag har vi käkat långfrukost, haft morgonbön, packat upp våra kläder, käkat kebab och hälsat på okända människor som nu blivit vänner! En från besättningen hade haft lite kontakt med dem och nu blev vi hembjudna på fika. Riktigt roligt och fantastiskt givande att mötas på det viset. Inte så svenskt heller kanske – fast både de och vi är därifrån – men så bor de i Spanien och vi på en båt…

Det har blåst friskt hela dagen men ändå varit typ 18 grader och sol. Jag har haft vårkänslor som får hela kroppen att spritta av glädje. Det är härligt med ljuset som är hela dagen lång!
För övrigt har jag hade de vi besökte både utsikt över båten (titta noga på stadsfotot) och ett utmärkt schampooval.

En bra dag helt enkelt!

2015/01/img_7075.jpg

2015/01/img_7055.jpg

2015/01/img_7054.jpg

2015/01/img_7056.jpg

2015/01/img_7077.jpg

2015/01/img_7079.jpg

2015/01/img_7078.jpg

Annonser

Avfärd

Loggboken

Känslan av att vara 100% redo men absolut inte där i tanken, är väldigt märklig faktiskt. Plötsligt sitter vi här i bilen och har lämnat Öa för att ta oss ner till en annan ö, via först flyg och sedan fem dygns riktig havssegling. Det är vårt hem, vår arbetsplats, vår andra familj men också en båt med allt vad det innebär som vi ska till. Vi kan det så väl men det är ändå nya äventyr!

Äventyret börjar ganska bra med informationen

”det finns inga lediga platser på detta flyg. Kontakta flygbolaget”.

När jag trycker på ”kontakt” så funkar inte detta heller!
Chatthjälpen får bli min väg. Segt är det och jag undrar om jag missat tiden på incheckningen, eller vad det är som strular. Inser att det nog är så. Ja, det måste vara det som är felet!! Det tar många långa minuter mellan jag skriver något och hon kommer till skott den där Aliz, som jag chattar med. Men hon menar att hon nog kan hjälpa mig!
Sitter på nålar i 15 minuter och beslutar mig för att prova en gång till utan hennes klartecken. Då funkar det!!!

PHJU!!!

Tack Aliz!! Nu drar vi!

2015/01/img_7039-0.jpg

2015/01/img_7040-0.jpg

2015/01/img_7038-0.jpg

2015/01/img_7041.jpg

Slösurfen, Snabbsurfen, Buttersurfen och Partysurfen – Surfigt!

Lady Di

Förr, när man ringde från telefoner med sladd, då var det ofint att avskärma sig med till exempel en tidning. Ja, det är sant!
Att plocka upp en tidning för att läsa, när man satt vid samma bord som någon annan, tillhörde antingen de ouppfostrade eller de med lite ”högre rang” än de andra kring bordet – till exempel endel fädrer i fina familjer.

Idag är det helt ok att avskärma sig. Typ jämt. Platta, mobil, dator – bara det har en skärm, så!

Och vet du vad!? Man säger att forskare insett att det här surfiga livet, som vi lever nu för tiden, försämrar vår koncentrationsförmåga och vårt minne!

Det är då jag funderar på hur genialiskt det är av mig låta barnen ha dessa smartphones och plattor alltför mycket…?!
Men eftersom även jag avskärmar mig själv mer än jag borde så visar antagligen mitt handlande att jag verkligen har min hjärna i mobilen istället för på plats. Det i sig gör att jag inte minns denna insiktsfulla tanke när det är dags att fatta nya beslut på frågan om killarna får köra spelsurfen på Ipaden…

Måste nog avskärma mig lite från det där ett tag!
Kanske kan använda mobilen…

Surfigt!

Länk:
Slösurf

Måtte vi aldrig glömma

Lady Di

Herr Hitler var en mycket fascinerande ung man, sa man. Talets gåva starkt ihopkoplat med att han själv trodde på det han sa, övertygade.
Vad den mannen var sammankopplad med för krafter vågar jag knappt tänka på. Som Djävulen själv personifierad i mänsklig skepnad. Men det visste man inte på 20-talet när han klev fram på scen.

Han föddes till världen naken och lika bräcklig som alla vi andra. Han skyddades av sin mor och far från faror som kan skada vilken bebis som helst. Han växte upp och blev stor. Riktigt stor. På det fanns även vansinnet.
Det ”Tredje Riket” var påväg att bli enormt och där stod han som en världsherre i mitten med ofantliga tankar om sig själv och den ariska rasen.

Tystnaden efter de många miljontals hjärtan som slutade slå på grund av Hitlers styre var så oändligt mycket större.
Det hade varit så även om det bara gällt ett.

Ord är för små.

Idag är det Förintelsens minnesdag! Det finns kvinnor och män ibland oss som var där. Som lyssnade på tystnaden efter dessa hjärtans slag. Som lyssnade dag efter dag om deras egna hjärtan fortfarande slog.
Några av dem som överlevde lever än idag och för sjuttio år sedan fick de möta friheten. Den fysiska. Den psykiska blir kanske först i den eviga vilan.

Dessa röster ska vi lystra till. De har något stort att berätta!

Låt oss aldrig glömma!

/Diana

Några länkar:
De är Förintelsens sista vittnen.
”Hon pekade och sa: Där inne i den elden brinner era föräldrar”
Vittnesmål

R.I.P

Lady Di

Man kan lära sig otroligt mycket om livet genom att läsa sig till kunskap. De saker man upplever och möter på blir dock en erfarenhet som bär långt mycket längre än en inläst kunskap.

Han tyckte att min syster var snygg sa han förra året när hon var med mig i Cartagena och Jorge, allmänt kallad ”Cowboy”, kom och hälsade på mig. Han pussade mig på handen ibland när vi möttes och ofta försökte vi föra en liten konversation trots att min spanska är väldigt fattig och att han rabblade fram sina ord i kulsprutefart med en wiskeyröst lik ingen annan jag hört. Han hade dock tid på sig så behövdes det försökte han förklara så att jag förstod något i alla fall.
Jag vet inte riktigt vilken ålder han var i för att livet hade härjat honom så hårt att det var svårt att se. Tänderna var trasiga, håret tovigt, kläderna slitna och riktigt skitiga och så hade han en cowboyhatt, läderjacka och stövlar. Därav namnet Cowboy.
Ibland kom han gåendes med en barnvagn där han hade sin hund ”Rambo” och ibland sprang hunden runt hans fötter. Några gånger var Rambo någon annanstans men då vet jag inte alls vart. Har funderat på det ibland faktiskt.
Jorges hem var en liten infällning i väggen på baksidan av Burgerking. En gammal dörr som inte längre används. Där såg man honom ofta ligga hopkurad på mornarna blad de få saker han ägde och sova ruset av sig.

Då och då har han kommit till kajen för att lyssna på oss när Elida har haft musikturné i hamnen där han ”bor” och ofta har han då röjt runt endel men när sångerna vi sjunger på spanska har spelats har han stått alldeles andäktigt och lyssnat.
Han har mött oss i Cartagena varje år vi varit där, vilka har blivit ett gäng nu.

Jag har ett minne som berör mig ända in i hjärtats heliga när jag tänker på denne man.
Det var så att en dag gav jag honom ett vykort med Elida på och där hade jag skrivit några rader till honom med en avslutning om att vi ber för honom lite då och då. När han fick kortet blev han så glad att han direkt plockade fram ett stort foto föreställandes honom själv ihop med Rambo. Det var tydligen någon som tagit det och gett honom ett par kopior. Ett av dem gav han mig. Han ägde i princip ingenting så jag förstod att detta var en fin gåva från honom.
Jag satte det i plastfickan som vi har i Elidas kök och var gång man tittade på det tänkte man på Jorge. (Det är för övrigt ett sådant som man kan se nere till vänster på det ena fotot nedan.)

Året därpå när jag mötte på honom visade han mig ett smutsigt, vältummat vykort och jag kände igen det direkt. Då bjöd jag honom ombord och när vi kom till byssan fick han se plastfickan där bilden på honom satt. Han stannade upp och tittade på det länge. Sedan började tårarna rinna ner för hans kinder och han kunde inte sluta gråta av glädje och tacksamhet. Sedan började han tacka mig, Gud och ”El Capitan Stefan” om och om igen.

Den erfarenheten är en rivande diamant i mitt hjärta. Jag har genom det förstått hur oändligt mycket något väldigt enkelt kan betyda för någon annan.
Jag har också genom denne man lärt mig att när vi sitter här i vårt land och gnäller över saker som vi tycker vi saknar så är våra världar ofta så små, så små. Jag vet att det finns undantag men generellt är det faktiskt så.

Jag hade kunnat läsa mig till denna kunskap – precis som du kanske gjort nu – men att få vara med om den hoppas och tror jag, har format mig till en person som vågar ge lite mer till lite fler. Ge av det lilla jag har och låta kärlek förvandla det till något stort. Det är ibland det häftigaste man kan få vara med om faktiskt!

Idag har jag nåtts av budet att Cowboy har fått gå vidare till det som väntar efter detta livet.

Jag hoppas innerligt att du fått finna frid min vän! Tack för det du gav mig.

2015/01/img_6948.jpg

2015/01/img_6947.jpg

Det rann en tår

Lady Di

Känslan av att inte vilja se sina barn härdas. Önskan om att deras hjärtan alltid ska vara fyllda av kärlek och empati. Den bär jag starkt på ikväll.

Det rann en tår längs min pojkes kind idag. Vi såg en barnfilm om en föräldralös kille som fick en familj. Det var fart och fläkt och riktigt stimmigt med uppfinningar hit och dit men i slutet när jag slänger en blick på en av grabbarna rinner tåren där. Glädjen tog sig fysiskt uttryck.

Det var vackert.
Som det alltid är när man ser barns hjärtan för andra.

Lägger vi inte pengar till tiggarna när vi går förbi kommer tårarna på den andre pojken. Medlidandets tecken.

Hur gör man för att bevara detta fina som skatter i deras inre?

Jag vet inte!

Det jag kommer på är att fortsätta lägga pengar i tiggarkoppen, att tala om dem som ingen mat har, att be för dem som lider, att prata med uteliggaren som bara vågar komma och prata när han är onykter, krama om honom och låta honom ruffsa om i pojkarnas hår, förklara varför kvinnan betedde sig så konstigt när hon trodde pappa var ensam i bilen där i gränden på Las Palmas gator och vara rak och ärlig när vi ser livets orättvisor ta plats på scen.

Jag önskar så att de där fysiska uttrycken ska finnas där även efter jag lämnat över dem till vuxenvärlden.

Men ibland känns det som en alltför svår uppgift. Jag ser på mig själv, läser i tidningar, på nätet och nyheter och inser att vår värld är hård många gånger. Alltför hård. Och tillvägagångssätt, språket och våldet blir tuffare och ondare hela tiden.

Men det är så lätt att fastna där! Om jag istället börjar fundera på alla er som ger era pengar till andra som saknar, ger tid till ensamma, visar omsorg om de med behov, som sprider glädje omkring er där ni är, ger vänskap, använder yrkesskicklighet för att hjälpa andra, som låter hemlösa bo i era hem, som delar fina ord till varandra, som delar länkar om medmänsklighet och empati, som låter den stressade gå före i kön och alla de oändligt många fina exempel som finns, så förstår jag att hoppet inte är ute!

Idag går tacket till dig! Du som hjälper mina barn att bevara sina hjärtan mjuka och som därmed ger mitt liv en extra nerv av lycka! Stort tack!

Vi ger oss aldrig!

2015/01/img_6945.jpg

Är kvinnan överlägsen mannen?

Åsikt

Vår familj har inte en helt självklar sammansättning om man synar i fogarna. Ett av barnen har nämligen härkomst från Indien, ett har endast sin biologiska far i livet och två har båda sina biologiska föräldrar. Märkligt är att trots detta föddes alla fyra barnen av kvinnor!
När jag studerar mönstret och följer olika släktled, både i vår familj och faktiskt samtliga jag kommer på, så inser jag att alla människor verkar ha legat i sin mammas mage inte i pappans. Läser jag sedan i böcker och på nätet, lystrar till föräldrar och tänker på hur vi själva gått till väga så blir det bekräftat och dessutom verkar det vara ganska stor övervikt på att kvinnan är den som ammar (om detta sker). Ja, det verkar till och med vara en av de stora orsakerna till att hon utrustats med en kropp som ofta ger möjlighet till ett mer uppmärksammat dekolletage än männen.

Vet du att WHO rekommenderar amning i två år. Efter 4-6 månader bör man införa annat käk också men rekommendationen kvarstår.

I Sverige pratar vi om att höja BNP:n och jämställdheten i vårt samhälle och detta så till den grad att istället för att räkna in att kvinnor föder barn, kvinnor ammar barn och kvinnor vill vara med sina barn så låter vi systemet gå ut över dessa barn.
Jag vet att alla kvinnor inte vill ha barn, vissa vill inte amma dem, vissa vill inte vara hemma med dem, endel vill lite av varje och i många fall längtar pappan också efter dessa sysslor. Men borde inte ett fritt samhälle ge rätten till barnens föräldrar att välja vem, hur och när?!

Som jag har förstått det är det oerhört krävande att vara politiker. Det behövs en enorm personlig insats. Man måste följa vart tidsandans vindar blåser hela tiden och i de politiska kvarteren har nog många av våra företrädare, som samtidigt är föräldrar, redan valt – de satsar mycket av sin tid på karriären. Det högaktar jag! De värnar alltså om vårt land och sätter sin kraft, energi, ibland sina egna och allt annat på plats nummer två för att vi andra ska få ett så bra Sverige som möjligt att leva i! Ett ärligt tack för det!
Men bara för att ni gjort det valet vill inte alla vi andra samma sak. Några gör det, andra inte. Det är lätt att bedöma andra efter sig själv.

Om nu kvinnor är de som föder och ammar, om nu kvinnor är de som generellt blir lidande i sina karriärer på grund av att familjen utökas – måste alternativet vara att försämra valmöjligheterna för familjen och samtidigt inskränka på barnens första år i livet?
Skulle inte någon kunna komma upp med ett regelverk och ett system som satte kvinnor i en slags fristad under de år de väljer barnen först? Att vi börjar se att de faktiskt vinner viss insikt, kunskap och moderliga egenskaper som vore ganska fina att få in i vårt välfärdssverige. Att vi börjar erkänna att kvinnor och män skiljer sig åt i egenskaperna att föda och amma… Men att också lita på att familjer väljer bäst själva för sina barn hur föräldradagarna bör delas?!

Jag läste idag att en Novus-undersökning från 2012 visar att 84 procent av väljarna vill att föräldrarna själva ska få bestämma över fördelningen av föräldraledigheten. En liten ansenlig siffra. 84.

Barnet är, vilket val man än tar, i alla fall oskyldigt! Barnet har på något konstigt vis ett behov av sina föräldrar. Och forskning talar om att de tre första åren är ”källan” i våra liv. Alltså oerhört viktiga för att kunna knyta an och för den psykiska hälsan senare i livet. Det är så det är, varesig vi trollar med knäna eller inte!

Jag anser att ett upplyst, modernt samhälle som Sverige, som så stolt verkar anse att vi ligger långt fram i de flesta avseenden behöver ställa sig två frågor.
Först: Vi har oroväckande många unga med psykisk ohälsa i vårt land idag. Är det inte mer troligt att vi finner bukt med detta bekymmer om föräldrar får lov att investera det mått av tid som de bedömer att barnet behöver, än att med hjälp av en större ekonomisk välfärd, ett högre BNP i vårt land, nå det målet?
Andra frågan: Kan inte ledande positioner erkänna att det finns ett område där kvinnor är absolut överlägsna männen, nämligen den att föda och amma, och i sann jämlikhet se det som en tillgång även i påbörjade karriärer?

Helt tydligt är att varken kvinnor, män, kungar eller härskare bestämmer över hur en människa blir till. Det funkar i stort sätt likadant i år som för många tusen år sedan. Barn behöver sina föräldrar. Det är det vi borde förhålla oss till, inte försöka ändra på.

/Diana

Länk till:
Olydig mamma här
Olydig mamma – nr 2
Moderat bröstpumpspolitik