En kvinna en röst

Åsikt

*harkel*

Ursäkta mig någon minut. För här står jag. Alldeles nära och ser från den ene till den andre. Hör hur rösterna höjs och hur den verbala skiten spottas ut. Ingen verkar ha notis om mig även om jag kan höra att termer som syftar på mig används friskt. Det är svårt att avgöra om det är jag som är orsak till grälet som pågår eller om jag bara används som slagträ.
Och här står jag kvar. Mitt ibland er som alltid men plötsligt känns det som att jag är bortglömd. Ekonomi, logistik, egenintressen och andra saker verkar nästan ha förblindat er från ansvaret för mig.
Jag vill att ni ska veta att varje ord ni skjuter mot varandra gör faktiskt ont i mig med. Alla stämplingar och förolämpningar skadar inte bara den du skriker på utan indirekt sticker de även mitt hjärta.

Att tappa respekten för varandra är livsfarligt. Det vet jag att det är för när man tappar respekten finns inte längre möjligheten att sammarbeta. Då försvinner viljan att ens försöka hitta vägar med kompromisser som blir det bästa möjliga för stunden. Det smärtar att se att ni har tappat respekten för varandra och jag märker hur det smittar. Hur vi andra följer efter era exempel.

Att följa den politiska debatten och ledarna för denna i det här landet, är som när små barn ska försöka förstå vad föräldrarna bråkar om. Det är inte särskilt lätt att förstå varken vad som egentligen är problemet, vilken lösning man anser sig se eller ens ana kärleken som borde finnas mellan människor som lever sida vid sida. Ledare tillsatta av folket ska väl söka bästa vägen tillsammans?

Respekt kära Sverige – det ordet är bra mycket mer gångbart än ordet kränkning. Att inge respekt, visa respekt och respektera det är så mycket mer positivt än att kränka, håna eller skylla och skälla på andra.

Ett mjukt svar stillar vrede, hårda ord väcker harm.

Som ”barn” här i storfamiljen Sverige skulle jag känna mig mycket tryggare, gladare och våga släppa fram mina egna tankar om det inte kändes som att det är bråk i luften hela tiden. Risken blir att människor håller för öronen, springer iväg och kryper längst in i garderoben.
Ni har ju ändå, på ett vis, fått ansvaret över oss andra. Snälla ta det!

Det var bara det jag hade att säga. Tack!

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s