Härom dagen i affären var det en äldre man som plockade till sig en blombukett precis när kompisen gick förbi. De hejade och så sa han ”En så’n här måste de ha, fruarna, då och då!”. Vännen bekräftade och så gick de åt skilda håll.
Jag blev glad och tänkte ”Ja! Det behöver vi verkligen! Alla behöver blommor emellanåt”.
Vad är det egentligen som gör att endel människor blir glada av dyra blomster som vissnar ner efter bara några dagar? Man kan ju ge saker som består.
Kanske är det just det?! Att de är så enormt livfulla, luktar underbart, pryder hemmet likt en krona på verket och kanske främst att de andas en slags närvaro den stund de står där i vasen.
Som liten kunde jag inte komma på något tråkigare att ge någon. det har ändrats. Med några år i bagaget har liv och död tagit sig en annan plats i medvetandet och för mig ger blommor numera livslust. Fast att det är en sorglig bild på ett sätt så finns det väl något som skvallrar om kraft och energi när buketten står där på sängbordet på sjukhus…
Och snart kommer de ute i ett enda sammelsurium!! De har redan börjat kika fram, de där praktfulla färgklickarna som vi ”måste ha då och då”. Liv, liv, liv!
Härliga tider! Det är vååår!
KAPTENSKAN 