Min Såpa

Credo

Jag fick i gåva en fin dyr tvål som doftar himmelskt! Jag älskar den!
Först tänkte jag att jag har den i mitt badrum där bara jag själv använder den. Det är en skön tanke som jag blev kompis med väldigt fort.
Sen kom jag på att jag har den ju på vår gästtoalett istället så att alla får lov att använda den. Jo… Men det är helt enkelt en fin tanke som jag ändå får upprepa några gånger för att känna att det är ok att säga upp kompisskapet med den första tanken, för. Men det gick! ”Mer lyx-såpa åt folket” ropade det nu inne i hjärnan.
Men sen, på något slugt sätt, så smög sig tanken på, att om jag tar fram den endast när fint folk kommer hit så kan de, på ett sådär fint vis, uppfatta att jag använder såhär fina tvålar.

Sen skämdes jag en stund.

Efter det undrade jag vilka de där ”fint folk” som jag umgås med är… Och när skulle de komma hit?
Sedan insåg jag att några vänner kanske blir ledsna av att jag inte ser dem som fint folk… Och sen kom jag på att jag fått tvätta händerna i så fin tvål hos lite olika folk… Är jag fint folk då? Eller har de ställt upp tvålen för alla? Eller glömdes den tas bort när jag kom?

Livet kan bli krångligt när man har en fin, väldoftande tvål.

Jag har läst i en bok som menar att man inte ska göra skillnad på fattig eller rik utan ge av det man har och i de stunder man har makt att hjälpa så ska man göra det. Bra grej!

Varför tar inte de tankarna företrädesbiljett i min hjärna? Och varför tränger sig ovälkomna funderingar fram så lätt?
Svaret kanske ligger i tankarnas natur, helt enkelt?!

Men det är alltför lätt att skylla på det och två sina händer.
Men det funkar inte så, inte ens om man har en riktigt fin tvål…

Annonser

Att Skylla Ifrån Sig Snyggt Eller Inte

Lady Di

Visst var det här jag lämnade dem?! jo, det var det! Men nej. Finns inte att uppbåda. Dyra var de också… Jag hoppas verkligen inte att de är borta! Ingen låda, inget skåp, ingenstans.
Det är säkert Husbandet som har dem!! Han är väldigt duktig på att flytta på saker… Han är skyldig. Mer än skyldig!

– Älskling! Har du tagit mitt schampoo eller?!!!

En tystnad som på något sätt talar väldigt högt.

– Ditt schampoo….?!!

Just det… Han har ju inte ens något hår…. 

  
 

IQ-test, Check!!

Lady Di

Där sitter jag med öppen mun och stirrande ögon och nog var det väl ett litet hoppfullt leende, förstelnat i tankens kamp, som fick ansiktet att se extra intelligent ut också.
IQ-testet som snart skulle tala om för mig och endast mig (om det blev lågt) hur hög intelligens kvot jag egentligen besitter, fanns där framför mig på skärmen. Jag var trettiotre frågor bort från vetskapen om vart på skalan Lady Di befinner sig!
Jo men visst gick det bra! Kändes som att jag nog hade minst alla rätt. Men när trettiotredje frågan var avklarad och facit skulle dyka upp stod det att man ska sms:a dem för att få sitt resultat. Sms:et kostade endast 50kr.

Blev först lite bitter sådär i hjärntrakten. Förmodligen vid bekräftelsecentrum någonstans mitt i huvudet. Snåldelen var också lite olycklig vid blotta tanken på förlusten. Jag upplevde det som att det blev en slags kamp dem emellan.
Men så förstod jag! Det måste vara här testet avgjordes. Jag fick full pott!

De fick inga 50kr.

Vänta Nu!

Lady Di

Vänta nu! Hörde jag inte mig själv säga till en vän för ett tag sedan att när Husbandet har för sig några av sina mindre uppskattade göromål (läs: dåliga vanor), som tex att inte lägga tillbaka använd sak på rätt plats, eller att i köket lämna öppnad lucka öppen tills annan homo sapien stänger den, då försöker jag tänka på att det är saker jag trots allt kommer sakna ifall han skulle dö före mig?
Jo, det sa jag bestämt. Jag kan se mig själv med alla köksluckor och lådor ordentligt stängda och bara sakna. Nä fy! Hjälper effektivt till att minska aggression.

En perfekt blockad när man själv blir påkommen med egen dålig vana också faktiskt. ”Älskling, du kommer sakna det här om jag skulle gå bort… Tänk på det du!”

Det ligger något djupt, vackert i det.

Men för någon sekund, alldeles nyss, kände jag starkt att jag gärna visst saknade det precis i denna stund. Bulan har tagit plats som ett Unicorns-horn i pannan, då jag tjongat i glömd, öppen skåpslucka.

Kanske kan trolla med hornet?!
Så att Husbandet för alltid minns att stänga luckor efter sig.

Saknar hellre fina paket som ligger och skräpar eller stora blomster fång där man ‘slås’ av den ljuvliga doften. Så det så.

Fruktansvärt!

Lady Di

Vi gick ner för trappan och där nere hade det samlats en del människor men inte alls så många som man skulle tro i en sådan här situation.
Jag repade mod för att ta mig fram och se hur själva scenariot såg ut och insåg på människors skrämda blickar att det de varit med om var riktigt uppskakande. Min vän som också var med mig är läkare och det kändes tryggt att ha en människa med den kompetensen där. Själv har jag mest en aning om hur man behandlar en människa som får chock eller helt tappar fattningen i en situation. Har ingen direkt erfarenhet eller kunskap.
Trots att vi snabbt nådde fram till händelsernas centrum såg vi nästan ingenting. Man kunde förstå vad som precis hade hänt och vad som var påväg att ske men sikten var väldigt begränsad på grund av stängsel, människor och att man var nere i en slags källare. Hålet i taket och den lätta dimman som låg kvar vittnade ju dock om att det gått riktigt fort och överraskat många.
Vännen drog mig mot några konstiga stolar där jag förstod att människor hade suttit förut och jag tvekade. Jag var sjukt rädd men min vän fick mig att följa med henne. Det finns ingen återvändo sa hon och hon gav mig också mod genom att säga att när man gör något som man egentligen inte vågar eller vill vara med om blir man starkare efteråt.

När jag kom fram till stolarna mådde jag illa. Jag var så rädd för vad jag skulle få se och hur min kropp skulle reagera på det. Jag blev stressad och pratade på massor och funderade på att fly. Försökte få min vän att fullfölja uppdraget även om jag inte klarade det. Hon tvekade. Kanske var hon orolig för hur jag skulle klara av det om jag valde att lämna henne med alla människor?
Så vi satte oss ner på stolarna. Det kändes som att det ändå fanns någon liten sekund att hämta andan på innan vi skulle skåda döden i vitögat. Jag hade aldrig gjort detta och visste ärligt talat inte om jag skulle fixa det.

Så lyfte vi. Sakta. Upp, upp, upp. Plötsligt kom vi ovanför hålet i taket och jag ångrade mig så mycket att jag blev arg både på vännen och på mig själv.
Vännen pekade och pratade om månen och allt hon såg för att få mig distraherad. Tjurigt tittade jag på månen, och endast månen, medan jag tänkte att hon måste vara bra dum som tror det här distraherad mig från min dödsfärd. Jag tänkte nog det i typ 130 meters färd. ”Otroligt korkat att snacka om mååååånen för att få mig att glömma vad som händer. Tror hon jag är en liten, liten flicka som inte förstår att månar inte tar bort verkligheter?” Den meningen gick på repeat och på något vis kanske hon ändå lyckades med sin föresats.
Mer än 140 meter upp satt jag i en stol fästad på en förrhållandevis jättehög micropinne. När nerskjutet kom skrek jag ut min lättnad och chock och allt hemsk som någonsin snuddat vid min hjärna hela vägen ner och månen blev bara vackrare och vackrare.

Händerna skakade i en kvart efteråt.

Jag förstår nu varför den heter Atmosfear! Fy vilket fyndigt namn.

Jag Skulle Aldrig Göra Så Att Du Dog

Lady Di

”Mamma, jag skulle offra de fyra andra för dig.”

Min nioåring säger det vid godnattkramen och syftar till ett moraliskt dilemma han hört oss vuxna tala om tidigare under dagen.
Det var så att man ställs inför frågan om man aktivt skulle växla om ett tåg som antingen kör på fyra arbetare vid rälsen eller, om man då växlar om, kör på endast en.
Många verkar anse att det känns bättre att ”offra” en framför fyra.
Men om man sedan lägger till att det är en släkting, typ ens mamma, som är den som är ensam vid sin räls och fyra okända vid den andra blir det svårare för de flesta…

Lewi är en mästare på att verka som att han inte hört något alls men så har han ändå det. Inte ett ord om tåg eller spår under dagen. Orden kom ut ur intet efter godnattkramen och det var en av de finaste kärleksförklaringarna jag någonsin fått! ”Mamma, jag skulle offra de fyra andra för dig! Jag skulle aldrig göra så att du dog.”

Jag sover gott inatt.

Det Gör Ont Att Se Efter Och Inse

Åsikt

Sverige! Vältränad, smart, korrekt, arbetsam, modern och i vissa delar väldigt charmerande! Absolut. Attraherar lätt och verkar världsvan som få.
Ändå är det väl ofta så att de som inte mött på rädsla, fruktan eller verkligt lidande kan upplevas aningen arroganta? Att man kan uppleva det som att en värdeförskjutning av det verkligt viktiga verkar ha ägt rum någonstans mellan de basala behoven av kärlek och föda, som man hade i födelsens vagga och det man anser sig behöva senare i livet?

Ibland när jag zoomar ut perspektivet lite så verkar Sverige vara där idag. Vårt land har varit förskonat från så mycket, så länge och emellanåt får jag för mig att vi faktiskt lider av det på ett vis. Folksjälen är som urlakad, vi vet bäst i allt, vi behöver egentligen inte någon och ingen annan ska komma och säga till oss hur saker ska vara.

Jag önskar oss absolut inget krig och inget lidande men man säger att högmod går före fall så det gäller nog att vara på sin vakt.
Kanske är det dags att vi tittar andra människor i ögonen?! Ser efter hur deras ärr från krig och andra eländen gett dem annat att fokusera på än det välfärdssamhälle vi skapat där pengar, ägande och känslan av att vara lyckad står högst. Medan ensamheten istället äter upp oss alltför mycket inifrån och tacksamheten ofta fått bytta plats med själviskheten.

Det gör så ont att se efter och inse saker om misslyckanden, krig, sorg och ondska!
Men jag tänker att mjuka saker går inte sönder vid hårda fall medan ett hårt hjärta riskerar att splittras.