Fruktansvärt!

Lady Di

Vi gick ner för trappan och där nere hade det samlats en del människor men inte alls så många som man skulle tro i en sådan här situation.
Jag repade mod för att ta mig fram och se hur själva scenariot såg ut och insåg på människors skrämda blickar att det de varit med om var riktigt uppskakande. Min vän som också var med mig är läkare och det kändes tryggt att ha en människa med den kompetensen där. Själv har jag mest en aning om hur man behandlar en människa som får chock eller helt tappar fattningen i en situation. Har ingen direkt erfarenhet eller kunskap.
Trots att vi snabbt nådde fram till händelsernas centrum såg vi nästan ingenting. Man kunde förstå vad som precis hade hänt och vad som var påväg att ske men sikten var väldigt begränsad på grund av stängsel, människor och att man var nere i en slags källare. Hålet i taket och den lätta dimman som låg kvar vittnade ju dock om att det gått riktigt fort och överraskat många.
Vännen drog mig mot några konstiga stolar där jag förstod att människor hade suttit förut och jag tvekade. Jag var sjukt rädd men min vän fick mig att följa med henne. Det finns ingen återvändo sa hon och hon gav mig också mod genom att säga att när man gör något som man egentligen inte vågar eller vill vara med om blir man starkare efteråt.

När jag kom fram till stolarna mådde jag illa. Jag var så rädd för vad jag skulle få se och hur min kropp skulle reagera på det. Jag blev stressad och pratade på massor och funderade på att fly. Försökte få min vän att fullfölja uppdraget även om jag inte klarade det. Hon tvekade. Kanske var hon orolig för hur jag skulle klara av det om jag valde att lämna henne med alla människor?
Så vi satte oss ner på stolarna. Det kändes som att det ändå fanns någon liten sekund att hämta andan på innan vi skulle skåda döden i vitögat. Jag hade aldrig gjort detta och visste ärligt talat inte om jag skulle fixa det.

Så lyfte vi. Sakta. Upp, upp, upp. Plötsligt kom vi ovanför hålet i taket och jag ångrade mig så mycket att jag blev arg både på vännen och på mig själv.
Vännen pekade och pratade om månen och allt hon såg för att få mig distraherad. Tjurigt tittade jag på månen, och endast månen, medan jag tänkte att hon måste vara bra dum som tror det här distraherad mig från min dödsfärd. Jag tänkte nog det i typ 130 meters färd. ”Otroligt korkat att snacka om mååååånen för att få mig att glömma vad som händer. Tror hon jag är en liten, liten flicka som inte förstår att månar inte tar bort verkligheter?” Den meningen gick på repeat och på något vis kanske hon ändå lyckades med sin föresats.
Mer än 140 meter upp satt jag i en stol fästad på en förrhållandevis jättehög micropinne. När nerskjutet kom skrek jag ut min lättnad och chock och allt hemsk som någonsin snuddat vid min hjärna hela vägen ner och månen blev bara vackrare och vackrare.

Händerna skakade i en kvart efteråt.

Jag förstår nu varför den heter Atmosfear! Fy vilket fyndigt namn.

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s