Från Lemlästning Och Katastrofer Till Evighetsspel

Lady Di

Ena stunden läser jag om död, lemlästning, katastrofer, hjälparbeten och humanitär nöd. Nästa sekund ploppar det upp att Agda gick en ovanligt lång promenad, att Ruben inte har sin mobil med sig under dagen eller att Olle ska käka chips ikväll. Allt sprunget ur samma källa; Nämligen min mobil!
Här kan jag också sköta jobbmejl och hitta evighetsspel.
Ibland undrar jag om min hjärna verkligen är gjord för att kunna svepa förbi de yttersta ytterligheterna från ena sidan till andra i ett nu, och hur det faktiskt påverkar mig att jag håller på så. Kan det, må hända, trubba av min empati och till och med mitt intellekt?

Man har ju typ bara 100% ”ramminne” i hjärnan och jag har märkt att inte sällan blir det saker som faktiskt inte får plats och fel saker trillar utanför. Dessutom blandas de som stannar så väl att jag inte har koll på viktigt och oviktigt utan verkar ha en förmåga att lägga flest grejer i oviktigtkorgen av någon outgrundlig anledning. Kanske är det för att viktigkorgen blir otroligt jobbig att arbeta sig igenom om allt hamnade där istället?!

Nej, du har rätt! Det är ju ingen annan än jag själv som kan styra över hur mycket jag tar in, vad jag tar in och när jag tar in. Så sant, så sant. Men ibland känner jag mig nästan lite inlurad i nätet och när jag försöker tänka annorlunda, agera efter eget huvud eller helt enkelt gå ut ur nätet jag fastnat i verkar trådarna sitta klistrade i kläderna och så skakar hela den vackra nätskapelsen och riskerar att gå sönder när jag drar. Detta kanske är obegripligt för dig?! Det kanske endast är jag som sitter fast där…

Hur som helst så ska jag ut på havet i stora vida världen och jobba nu! Det gör automatiskt att man inte kollar in sociala medier, nyheter eller får digitala inputs alls lika mycket. En rensning av hjärnan sker och förhoppningsvis lyckas jag hitta tillbaka till ett välstädat ”arkiv” där viktiga saker ligger på rätt plats! Jag tycker inte om att vara rörig utan vill bli berörd av det man ska!

Och vet du vad det bästa är!? Världen har aldrig gått under för att jag missade hur många likes någon fick på sina nyinköpta dojjor.
Det är större risk att det sker om mitt, och andras hjärtan med det, avtrubbas och slutar reagera och agera på det som faktiskt är viktigt. Så det så!

Tack för att du läste detta inlägg! Det kan sorteras in under ”S” – Sådär lite lagom viktigt. 😏

Nedräkning

Loggboken

En dag kvar till avfärd för mig och grabbarna! Mönstrar på Elida i Lissabon och blir sjöbusar för ett tag igen! Perfekt bra!

Idag delar jag med mig av min favoritdefinition av sjösjuka:

Efter ett tag är man så sjösjuk och mår så dåligt att man är rädd för att man ska dö!
Efter en tag till är man rädd att man inte ska göra det…

Haha!

Ja man vet aldrig hur det går! Men oftast klarar jag mig fint.

#40-årskris

Lady Di

Idag insåg jag för första gången att någon gång blir det jag (jag!) som tar mitt sista andetag. Jag hamnade i ögonblickets sekund och liksom förstod att någon gång kanske det inte blir ett andetag till.
Insåg det förra veckan också!

Är som en dement person som glömt av att dennes livskamrat gått bort… Man får en chock var gång man inser. Fy.

40-årskris? Fram tills nyss har jag ju varit odödlig…

Note to my self: Antar att döden har med livet att göra, helt enkelt.

Sova Räv

Lady Di

Jag minns känslan så väl. Man ligger där i sängen med det goa täcket omkring sig. Någonstans har antingen behovet av att sova lite till tagit över eller så har man ingen som helst lust att engagera sig i tex brorsan eller så smyglyssnar man på ett intressant samtal resterande lägerdeltagare emellan. Skälen kan vara många.
Man måste vara sådär perfekt mittemellantyst så att de andra ändå hör tung andning och så helst ska man ligga lite småfult med armar och hår också.

Jag minns känslan så väl! Kanske för att jag just gjorde så mot minsteman?! Lördagsmorgon med rullgardinen halvt uppe, solen skiner in blänkandes i havet utanför. Perfekt för att dra sig! Jag hör pojken komma tassandes, intar rävens listiga position och hör hur tassandet avlägsnar sig tillbaka till pojkrummet. En euforisk känsla infinner sig. Seger blandat med djup nostalgi och tacksamhet över det snälla barnet som låter den ömma (!) modern sova. Egoistiskt?! Men…. Jag behövde en liten stund med mina egna tankar!

Nä. Nu har jag tänkt färdigt!
Dags för allmänt lördagsmorgonsdrag i lyxig dubbelsäng!

  

Härlig helg på dig!!

De stora stjärnorna är placerade där på himlavalvet bland de mindre

Lady Di

Jag hörde en mycket gammal man tala på radion om hur han kört bil i hela sitt liv och att han aldrig någonsin hade krockat eller varit inblandad i en olycka av något slag. Radionissarna hade ringt upp honom för att uppmärksamma denna bedrift och öste över komplimanger och hyllningar. Till sist frågade de honom hur han blivit så bra att han lyckats med detta och då svarade den gamle mannen:
”Jag har alla mina medtrafikanter att tacka för det! De har räddat mig många, många gånger och varit uppmärksamma när jag missat.”

Och där lärde han oss något om ödmjukhet och insikt! Även i livet funkar det så. En människa formas till den hon är genom mötet med andra och till och med våra största hjältar och idoler har andra att tacka för att de lyckats. Visst måste man ha ‘det’ inom sig själv också men utan de ”medtrafikanter” man susar förbi genom livet blir man inte samma person. Även för de största har frontalkrockar många gånger undvikits på grund av att någon annan varit uppmärksam. Och vem vore du själv utan andras uppmärksamhet?!

De stora stjärnorna är placerade där på himlavalvet bland de mindre och nog tycker väl jag att det är som vackrast när de är tillsammans!

Så min slutkläm får bli:
Shine on! Your a little star making others glow!

Husbandet

Lady Di

Det är bara dig jag varit så arg på att jag sprungit över åkrar och gömt mig i buskage.
Det är bara dig jag varit så sur på att jag hoppat ur bilen och tydligt förklarat intentionen att ta tåget hem till mamma. Flera gånger.
Det är bara du som gjort mig så vansinnig att jag kastat min plånbok på dig så hårt att förvåningen i ditt ansikte nästan fick mig att skratta.
Det är bara dig jag har boxat på med all min kraft efter att du skrämt mig så mycket att jag grät.
Det är bara med dig jag stått och munkäftat så argt till den grad att vi båda började skratta exakt samtidigt och blev vänner i ett nu och först då upptäckte att vi hade publik på grund av att även de började skratta.
Det är bara dig jag aldrig mer ska prata med.
Det är bara du som vissa stunder kan vara trögast av alla miljarder människor på den här jorden.

Det är bara dina hjärtslag i en omfamning som så många gånget gett tillbaka rätt takt för mitt hjärtas slag.
Det är bara din hand på min kind som fått mig att förstå att händerna kan visa kärleken tydligare än tusen ord.
Det är bara du som lyssnat på min smärta i människors svek mer än någon annan.
Det är bara du som gett mig gåvan att få vara mamma och genom det en extra nerv från varje sinne rakt in i hjärtat.
Det är bara du som förstår mig bäst av alla miljarder människor på den här jorden.
Det är bara du som lovat mig att dela din tid med mig tills någon av oss dör.
Det är bara dig jag vet att jag alltid kommer prata med igen.

Du är en av de största orsakerna till att jag har ett leende att dela med mig av.

Åh vad jag saknar dig när du är ute och åker båt!

Det Är Vackert Att Barn Kommer Nära Människor Som Mött Livet

Åsikt

Det finns ögonblick man aldrig glömmer. Jag har tillexempel ett från när jag var tre år och min storebror var med om en väldigt allvarlig olycka där en bil körde på honom som kom på en cykel.
Jag och mamma var hemma när det hände men jag har en film inom mig där jag ser mammas rygg som lite underifrån. Hon står och pratar i telefonen och sedan ser jag hur hon lägger på och direkt efter ställer sig uppe på köksbordet och tittar ut genom fönstren ner mot vägen nedanför vårt hus.
Jag tror bara att jag minns det av den anledningen att mamma utstrålade något jag som barn aldrig tidigare sett och för att hon gjorde något så konstigt som att ställa sig på köksbordet. Mammor gör inte så. De försöker ju lära sina små att inte vara där… Jag har frågat om hon minns detta men det gör hon inte. Kanske är det påhitt, kanske är det en treårings upplevelse.

Ett annat väldigt tydligt minne som jag i alla fall är hundra på, är när jag sitter i bilen bakom mamma som kör. Nu är jag vuxen men jag minns inte varför jag satt i bak. Kanske är det någon av killarna som sitter i bilbarnstol fram eller något men det mamma sa är så tydligt. ”Jag har haft dåligt samvete emot dig för att jag fick lämna dig till din mormor och morfar och farmor och farfar så mycket när du var liten.”

Och plötsligt förstod jag. Aldrig före har tanken slagit mig fast att det egentligen är uppenbart. Många av de tillfällen jag fått förmånen att hänga med mina älskade mor- och far-föräldrar, som jag skrutit om att jag fått lov att göra och som jag använt som argument för att det är nyttigt för barn att umgås med äldre, de kom av att det var så svårt att få ihop det för vår familj i och med det som drabbat oss.
Jag bad mamma glömma den tanken och känna sig glad över just det. Det gör ju jag.

Det finns något oändligt vackert med att barn kommer nära människor som mött livet. Människor som har skavanker på sin kropp som skvallrar om erfarenheter. Som har ögon som kan låta blicken fastna i fjärran och spela upp en inre film av minnen. Som har upplevt alla ålderskriser som ligger mellan barnet och den äldre. Som vet att smärta gör ont. Som har varit kära och kanske fortfarande är det. Som har gjort misstag. Som har insett att ingen är perfekt men att alla ändå är värdefulla. Som vet att delad glädje är dubbel glädje. Som vill dela detta med en mindre person som kanske inte ännu förstår vad man talar om men som kan få en aha-upplevelse lite senare i livet och minnas fraser, förstå saker. Människor som vandrat på stigar där barnet senare kan se fotspåren.

Många är de timmar då jag stått med fiskespöt i näven i hamnen med farfar, min fiskekung. Vilken rak rygg det har gett mig att höra honom skryta för sina polare om vilken expert han minsann hade i det lilla rufsiga blonda barnbarnet.
Morfar då, han lever fortfarande och är 89 år i år. Han har bara skällt på mig en endaste gång som jag minns. Då hade jag hällt ut vattnet i regnvattensamlaren som hjälpte honom hålla reda på vattenmängderna som fallit under dagen. Morfar kan vara den gladaste gubben som går i ett par skor. Han traskar fortfarande flera kilometer om dagen och pratar med alla om allt och ingenting. Kan han hjälpa gör han det men rätt ska ändå vara rätt. Han har lärt mig mycket om att ta saker för vad de är. Nu är han också gammel-morfar till massa barnbarnsbarn.
Jag tänker på farmors biskvier och mormor som alltid köpt ett kinderägg eller gav en femkrona när vi möttes. Jag tänker på trygghet i dessa kvinnor.

Att leva över generationsgränserna berikar väldigt mycket vågar jag påstå. Det är nyttigt att få sänka volymen lite i respekt för någon annan. Det är underbart att få visdom levererad i några ord och en kärleksbiskvi. Det är karaktärsdanande att veta att det finns andra vuxna som i mycket tycker som mamma och pappa och vågar säga till när man uppför sig illa.

Som förälder räcker man inte alltid till, hur gärna man än vill, men finns det andra vuxna och kanske särskilt far- och mor-föräldrar i närheten och täcker upp kanske det inte alltid gör så mycket?

Det tycker i alla fall inte jag.

(Foto: mamma och morfar)