Ge Inte Upp

Credo

Jag minns det som igår. Den där stunden då en av oss skolkat från skolan på den andres håltimma för att finna lite ostörd tid med varandra. Jag minns att jag var noggrannare med att vara på lektionen än henne så troligtvis gick jag fri denna gången. Jag var nitton, hon sjutton och ett halvt.
Vi hade satt oss utanför skolan på en stor grön SAND-låda och orden gröpte ett hål i tiden.
”Jag kommer inte att bli arton år”.
De var inte ett rop på hjälp. De var.

Stegen efter det. Alla ord och tårar. Åren och bönerna. De förlösande skratten. Allt det har gjort mitt hjärta mjukt inför den smärta som vissa människor får bära.
Tillfället kommer för alltid tillhöra några av de tuffaste minuterna i mitt liv. Samtidigt var förtroendebördan lite av det vackraste jag fått.

Flera år efteråt. När olika saker lett till andra och Kärleken fick vara ljuset som fördriver mörkret, fick jag ännu ett minne som aldrig kommer blekna; I en skimrande vit klänning och full av livslust gav hon löftet till sin man om att älska i nöd och lust tills dess döden skiljer dem åt. I kyrkan inför Kärleken själv.

Jag bär dessa minnen som två osynliga berlocker hängandes precis vid hjärtat. De ger mig tro, hopp, tacksamhet och kraft.
Jag trodde saker kunde vändas. Nu vet jag!

Ville säga det till dig, du som har din kamp just nu. Ge inte upp!

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s