Pärlband Av Rönnbär

Lady Di

Från början hade hon gjort girlangerna för sin egen skull. Var höst hade hon varsamt trätt de röda bären på ett snöre, ett efter ett, tills de blev som ett stort pärlband av rönnbär. Sedan hängde hon upp det på den allra vackraste platsen i köket. Den mellan stängerna över den gamla gjutjärnsspisen där girlangens färg blev en härlig kontrast mot det djupt sotigt svarta.

Det var först när flickan dött som hon började äta dem. Några bär åt gången skulle ge bra med C-vitamin och det skulle även hjälpa henne att hantera sorgen, sa de gamla till henne när de var hemma och besökte tiden efter. Då, när det varit som att hon stod och balanserade på en planka över avgrundens mörker, hade hon inte kommit på att fråga de gamla damerna varför de trodde att rönnbär kunde dämpa smärtan från sorgen men hon hade gjort som de sagt. Redan dagen efter begravningen hade hon ätit de första.

Flickan hade alltid älskat de röda bären. Ofta stannade hon upp nedanför pärlbandet i köket och förlorade sig för en liten stund. Några år hade hon tagit de allra rödaste och lagt dem i det fina smyckeskrinet som hon fått av sin farmor. Där låg de tillsammans med guldkedjan med ett hjärta på. Alltid sparade hon många i en stor burk på sitt rum och någon gång under vintern hade hon sedan besökt de gamla i byn och gett dem en liten tygpåse full av bär.
När hon frågade sin flicka varför var svaret att hon inte hade något annat att ge dem och att de gamla kanske också ville göra vackra rönnbärsgirlanger. Dessutom tyckte hon att tanternas ansikten såg ut som bären som legat till sig och blivit skrynkliga.
De gamla hade skrattat gott när de fick det återberättat för sig.
På vintern när det som verkade vara den kallaste dagen för året kom hade flickan gått ut i trädgården, skrapat bort snön från stenbordet och lagt en stor hög bär där till fåglarna. Samma sak varje år.

Den största rädslan i sorgen hade hon upplevt i skräcken att hon skulle glömma flickan. Inte det faktum att hon funnits men att hon skulle tappa tonen från hennes röst och skratt och att det fortsatta livet skulle dränka det vackra de haft. Pär sa att gör man det så är man oskyldig. Det är livet som drabbar en. Man är bara den man är. Men hon kunde inte förlika sig med den tanken. Att flickan skulle levt sina åtta år och tre dagar utan mening. Utan att någon skulle bära hennes röst inom sig.

Hon hade varit ung när hon fick flickan. Byn hade börjat viska om att det aldrig skulle gå väl för henne och Pär när de såg den sextonåriga tjejens mage växa. De enda som faktiskt hade ställt upp för dem var Pärs mamma och de gamla. Systrarna Askling hade till och med flyttat ihop under samma tak för att kunna lämna det ena huset till henne och Pär. Detta hus de fortfarande bor kvar i, med den gamla gjutjärnsspisen och de vackra kakelugnarna. Ska man bli mor och far, hade de sagt, då behöver man en egen vrå att rå om sig på.

Det var vattnet som tagit barnets liv. Hon hade olovligt genat över isen för att slippa gå runt viken och den hade gett vika. När de fann henne var det försent. Bara sådär. Ett ”hej då vi ses sen” och så kom det aldrig ett sen.
Flickan hade ofta frågat om man fick äta bären men på den tiden trodde hon att de var giftiga så hon gav aldrig lov att smaka. Nu vet hon att några bär åt gången är ingen fara med. De är rika på C-vitamin.

Idag är det skördetid för rönnen.
Varje år träden har tillåtit har hon och Pär plockat rönnbär och trätt dem på trådar. Några till de gamla som finns kvar i livet, flera till sig själva. Tvillingpojkarna som nu är femton år har sedan de var små sett fram emot dessa dagar på året. De säger att familjen känns helt hel just då och att den stund de hänger rönnbärskransen på Leonoras gravsten är magisk. Fast att de aldrig kände henne tycker de att de kan höra henne. Hon själv gör det definitivt. Hon hör hennes röst och minns stunder tillsammans. Ett minne för var bär hon trär på tråden, ett klingande skratt för var bär hon äter under vintern.

[Mitt första bidrag ever till en novelltävling! Vann inte men tänkte att någon kan ju få läsa ändå om man vill. Regler: max 4000 ord. Tema ”skördetid”.]

Annonser

Så kan det gå när inte toapumpen är på

Loggboken

På en båt som Elida finns möjligheten att vara ute i stort sett hela dygnet om. Det ger fantastiska möjligheter till frisk luft, sol och natur och här nere i södern blir den kombinationen ofta fantastiska dagar. Dock talar man kanske inte lika ofta om att man är exakt lika exponerad de dagar då det regnar.
Som inatt när jag gick upp för att ha vakten och segla henne västerut mot Gibraltar klockan 04. Det första jag hörde när jag vaknade, var det välkända klapprandet av regn mot däcket. Ljudet vittnade om att det inte var lilla skuren och ”seglarställ på” blev ett faktum.
Fick en riktigt mysig vakt ihop med min kolega där skurarna avlöste varandra och blixtrar lyste upp himmelen då och då. En perfekt stund för djupa tankar och livets stora frågor.
Frilufskänslan för natten förstärktes starkt av att toalettsystemet gett sig tidigare på kvällen. Det innebar denna gång att det hederliga ”spann-tricket” fick användas. Ska det ändå vara så är det i alla fall ett bra läge att vara på ett hav! (För att ställa sig positiv till saken menar jag…)

På morgonkvisten medan solen fortfarande lyste med sin frånvaro kom pojkarna mina upp för att de behövde uträtta sina behov. De har ju den fördelen att de kan stå över relingen, vilket de aldrig annars får då det inte passar sig på en passargerarbåt, men inatt gav jag dem det tipset. Bäst som Lewi står där i mörkret med regnet lätt duggandes och Elida framskridande på böljorna samtidigt som han lättar på trycket säger jag till honom att ”pappa säger att detta är frihet, grabben! Njut! Inte alla barn får vara med om något liknande!”. Han är tyst någon sekund och så hör jag ”Oh!! En delfin!!”

Nä. Just det där med att ha en delfin simmandes ”på dass” får definitivt inte alla uppleva…
Att den ens syntes var för att det var mareld och då blir det en lysande silhuett runt djuret och en tjock strimma bakom där den har simmat.

Så kan det gå när inte toapumpen är på…

När hästen suckar öppnar den inte munnen.

Loggboken

Skulle ju se oerhört märkligt ut om en häst gjorde det. Skulle nog ta extra energi också…
På vår turné blandar vi friskt mellan totalt fokus, spelningar och massor av folk och finner man behov av en suck gör vi som hästen, helt enkelt. Det är vansinnigt roligt att vara ute på turné såhär! Förra helgen var vi i Puerto Banús i Marbella och sjöng oss hesa. Baren du ser på fotot nedan är en av de mest välbesökta i området och de stänger av sin musik när vi kör vår. Bra samarbete helt enkelt! Flera spelningar var kväll och rundvisnig ombord fyllde våra dagar där. Ett besök till en av ortens kyrkor hann vi också med innan vi på måndagen avseglade mot östra delen av Spanien där vi är nu. Cartagena heter platsen och ikväll och imorgon kör vi musik varannan timma igen. Det är ren glädje och en ynnest att få vara med!!

Over and out. 

   

Svenskt sommarväder

Loggboken

Många gånger har jag funderat över hur det skulle vara och vad jag skulle säga eller tänka om jag blev fast med någon okänd i flera timmar i en hiss. Förutom själva det faktumet att man är inlåst så tycker jag det verkar ganska intressant att hamna med en person, utan gemensamma punkter i livet, i en situation som gör att man tvingas snacka. För nog skulle det kännas aningen konstigt att stå där och trycka utan att prata.
Att nattsegla och vara i ett vaktlag där man bara är bekant med någon och de andra är helt okända är nog lite åt hisshållet ändå. Man befinner sig på ett område som är väldigt begränsat, man måste samarbeta och inga andra än vi fyra som ingår i laget är vakna dessa fyra timmar som man styr mellan klockan 00:00-04:00 mitt i natten. Det blir konstigt om man inte pratar så därför gör man det.

I mitt vaktlag har jag två manliga pensionärer och en kille som är ny besättningsmedlem. Han är 19 år. Vi har helt olika uppväxter och erfarenheter och första nattvakten tillsammans hann vi avverka endel tankar om stjärnbilder, huruvida det är bra för barn att greja med datorer, tv, spel och allt annat som har med den världen att göra, hur barnuppfostran kan vara om man är konsekvent eller inte, om nudlar är gott på riktigt, vad vi skulle äta om vi fick önska exakt vad vi ville just nu, huruvida stora kryssningsfartyg behöver vara upplysta klockan 03:00 på natten, barnbarn och ”sagan om sagan som aldrig blev läst” och en hel massa andra saker. Det är så galet roligt! Helt svart runt omkring, ev några ljus från en båt eller om man skådar land, en måne och stjärnor, var sin äggmacka och massa tjöt. Det är magiskt!

Idag har vi Svenskt sommarväder!! Det vill säga regn och gråa toner på himmel och i hav. Det är ingen vind så motorn brummar och båten lutar lugnt men frekvent fram och tillbaka i Atlantdyningarna. Humöret är dock på topp och folk hjälps åt med disken, maten och det som behövs. Ikväll någon gång förväntas Gibraltar dyka upp med sin ståtliga profil och imorgon ska några bestiga berget.

Inte långt kvar nu tills vi når slutdestinationen på denna etapp. På onsdag lägger vi till i Malaga och då ligger vi helt still imorgon och delar av onsdagen. Men på torsdag slår det om till Musikturné. Taggar det nu och övar lite texter och dylika!

Livet känns bra helt enkelt! Hörs!

   
 

Rundar Europas Sydvästligaste Punkt

Loggboken

Då har vi tagit steget från att vara en Svensson-familj på landbacken med sängar, volvo, skolliv med rutiner, villa, Sverige som bas och ICA till den lite mer annorlunda familjen med kojer, båtliv, den sydeuropeiska kulturen och Mercadona-affärer där det luktar fisk och torkat kött i varje en man går in i.
För en liten stund sedan rundade vi Europas fastlend sydvästligaste punkt och har nu börjat segla lite mer österut på Portugisikt vatten. Det går inte så fort men det har ryktats om att det ska blåsa ganska rejält senare under kvällen. vad det gäller vädret så har himlen varit vit idag men mitt ansikte är rött… precis som alltid när jag är första dagarna på sjön. Rutinen av långsegling sträckte sig så långt att jag tänkte på morgonen när jag låg ikojen att idag skulle jag smöjra in ansiktet även om det var vit himel. Bra tänkt i alla fall!

Pojkarna har boat in sig och tagit fram pennor, tampar och vattenkrigsattiraljer och jag har packat upp alla väskor och lagt var sak på sin plats. En enligt mig viktig regel för att trivas bra när man är många på liten yta! Båten lutar lite lätt åt babord och vågorna är väldigt stilla. En riktigt soft start helt enkelt. Det gillar vi!
Inatt går jag på nattvakten mellan 12-04 och därför lär det bli en liten sömntimma eller två innan dess nu på kvällen. Går nog till kojs samtidigt med killarna tänker jag nu!
De har fått ta helg från skolarbete såhär i början men snart sitter de nere i ”röd hytt” och pluggar för fullt för att hålla jämna steg med sina klasskompisar.

Vi är 27 människor ombord med alltifrån skolbarn till pensionärer och det är roligt att umgås över generationerna på lika villkor och liten yta. Mycket intressanta samtal som kommer till! Alldeles nyss njöt vi av lite delfinsafari tillsammans också!

Ja… Det har egentligen inte hänt något särskilt alls mer än att vi mönstrat på denna 40 meters megayacht och har några dygn kvar till destinationen Malaga och att vi har iklätt oss rollerna som pappa Kapten, mamma Matros och grabbarna Skeppsgossar. Det är en alldeles vanlig dag i vårt seglarliv och vi är så tacksamma för det!

Det var allt från Elida för idag!
Vi hörs!

  
   (Bilder får komma när täckning finns gott om)