Pärlband Av Rönnbär

Lady Di

Från början hade hon gjort girlangerna för sin egen skull. Var höst hade hon varsamt trätt de röda bären på ett snöre, ett efter ett, tills de blev som ett stort pärlband av rönnbär. Sedan hängde hon upp det på den allra vackraste platsen i köket. Den mellan stängerna över den gamla gjutjärnsspisen där girlangens färg blev en härlig kontrast mot det djupt sotigt svarta.

Det var först när flickan dött som hon började äta dem. Några bär åt gången skulle ge bra med C-vitamin och det skulle även hjälpa henne att hantera sorgen, sa de gamla till henne när de var hemma och besökte tiden efter. Då, när det varit som att hon stod och balanserade på en planka över avgrundens mörker, hade hon inte kommit på att fråga de gamla damerna varför de trodde att rönnbär kunde dämpa smärtan från sorgen men hon hade gjort som de sagt. Redan dagen efter begravningen hade hon ätit de första.

Flickan hade alltid älskat de röda bären. Ofta stannade hon upp nedanför pärlbandet i köket och förlorade sig för en liten stund. Några år hade hon tagit de allra rödaste och lagt dem i det fina smyckeskrinet som hon fått av sin farmor. Där låg de tillsammans med guldkedjan med ett hjärta på. Alltid sparade hon många i en stor burk på sitt rum och någon gång under vintern hade hon sedan besökt de gamla i byn och gett dem en liten tygpåse full av bär.
När hon frågade sin flicka varför var svaret att hon inte hade något annat att ge dem och att de gamla kanske också ville göra vackra rönnbärsgirlanger. Dessutom tyckte hon att tanternas ansikten såg ut som bären som legat till sig och blivit skrynkliga.
De gamla hade skrattat gott när de fick det återberättat för sig.
På vintern när det som verkade vara den kallaste dagen för året kom hade flickan gått ut i trädgården, skrapat bort snön från stenbordet och lagt en stor hög bär där till fåglarna. Samma sak varje år.

Den största rädslan i sorgen hade hon upplevt i skräcken att hon skulle glömma flickan. Inte det faktum att hon funnits men att hon skulle tappa tonen från hennes röst och skratt och att det fortsatta livet skulle dränka det vackra de haft. Pär sa att gör man det så är man oskyldig. Det är livet som drabbar en. Man är bara den man är. Men hon kunde inte förlika sig med den tanken. Att flickan skulle levt sina åtta år och tre dagar utan mening. Utan att någon skulle bära hennes röst inom sig.

Hon hade varit ung när hon fick flickan. Byn hade börjat viska om att det aldrig skulle gå väl för henne och Pär när de såg den sextonåriga tjejens mage växa. De enda som faktiskt hade ställt upp för dem var Pärs mamma och de gamla. Systrarna Askling hade till och med flyttat ihop under samma tak för att kunna lämna det ena huset till henne och Pär. Detta hus de fortfarande bor kvar i, med den gamla gjutjärnsspisen och de vackra kakelugnarna. Ska man bli mor och far, hade de sagt, då behöver man en egen vrå att rå om sig på.

Det var vattnet som tagit barnets liv. Hon hade olovligt genat över isen för att slippa gå runt viken och den hade gett vika. När de fann henne var det försent. Bara sådär. Ett ”hej då vi ses sen” och så kom det aldrig ett sen.
Flickan hade ofta frågat om man fick äta bären men på den tiden trodde hon att de var giftiga så hon gav aldrig lov att smaka. Nu vet hon att några bär åt gången är ingen fara med. De är rika på C-vitamin.

Idag är det skördetid för rönnen.
Varje år träden har tillåtit har hon och Pär plockat rönnbär och trätt dem på trådar. Några till de gamla som finns kvar i livet, flera till sig själva. Tvillingpojkarna som nu är femton år har sedan de var små sett fram emot dessa dagar på året. De säger att familjen känns helt hel just då och att den stund de hänger rönnbärskransen på Leonoras gravsten är magisk. Fast att de aldrig kände henne tycker de att de kan höra henne. Hon själv gör det definitivt. Hon hör hennes röst och minns stunder tillsammans. Ett minne för var bär hon trär på tråden, ett klingande skratt för var bär hon äter under vintern.

[Mitt första bidrag ever till en novelltävling! Vann inte men tänkte att någon kan ju få läsa ändå om man vill. Regler: max 4000 ord. Tema ”skördetid”.]

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s