Ljus

Lady Di

Det är kallt här hemma! Vintern har kommit till öarna också och här biter kylan i ordentligt. 

Husbandet går just runt och tänder alla mina mång utplacerade ljus med mantrat ”varje ljus värmer lite”. 

Och så är det ju. Ljus ger ljus och värme och de är riktigt goa att ha när mörkret och kylan tränger på.

Lika dant är det i våra liv. Jag tänkte på det igår när jag hade min födelsedag och hela dagen fylldes av hälsningar från alla möjliga vänner. Både de allra närmsta liksom andra längre ut i vänskapsperiferin. Det är som små ljus som kommer med sina lågor och värmer en. Mörkret får liksom inte plats när ljuset är där.

Jag har det inte jobbigt just nu. Som skönt är. Men jag inser hur mycket det faktiskt värmer när ljusen finns där i ens liv och jag förstår att det är viktigt att man inte glömmer av att komma med sin, kanske för sig själv obetydliga, låga. Att våga höra av sig med en liten tanke eller något ord även om man inte hörts på ett tag. Att aktivt visa att man tänker på någon då och då, för det gör nog större skillnad än vad man kan tro. 

Ibland är det så mörkt och kallt att man behöver en brasa och då kanske några lågor måste gå samman och tända en sådan för en. Men när man vandrar på under ordinära dagar duger lågor fint. Väldigt fint! 

Det är vackert tycker jag. Dessutom inte svårt att se en dag som denna – dagen efter att väldigt många lyste upp en massa för mig!

Nu sitter Husbandet till och med och tänder tändaren som en bidragande värmekälla… Vi har inte tänt brasan ännu men tiden är nog nära ändå =).

Handbollstjejer träffar

Lady Di

Att göra läxor eller att få en läxa? Det är frågan!

Har du kramat en sådär perfekt snöboll någon gång? I den allra bästa kramsnön med vetskap om att just denna snöboll kommer bli så underbar att pula iväg för att i en ljuvlig träff splittras och skapa ett mini-snö-oväder i till exempel någon annans ansikte… Handbollstjejer träffar!

För en sådär tjugo år sedan satt jag och tre andra handbollstjejer en vinterkväll i slänten till Mauritz Väg i min hemby och sökte ”mini-snö-oväder” på vindrutorna på de bilar som kom förbi. Vi hade gjort upp om flyktplanen och vi befann oss högt upp i slänten. Skulle någon mot förmodan börja jaga oss hade vi ett rejält försprång. Men faktum var att vi fetmissade hela tiden. Det blev ett stort nederlag när ett flertal bilar susat förbi och snöbollarna likaså. Handbollstjejer träffar ju…

Jag minns hur vi gick bort från slänten och blev ståendes på en gångväg. Jag mins också att vi hörde en bil komma runt kröken. Sedan kan jag, när som helst som i slowmotion, spela upp hur jag böjer mig ner, plockar upp en sten stor som ett ägg, hur jag säger orden ”Kolla nu då!” och sedan drar iväg stenen i exakt rätt tidpunkt för att den och bilen ska mötas.
Det blev ingenstans ett litet mini-oväder.
Egentligen kan man nog säga att man hörde mig säga ”kolla nu då!”, såg mig vifta på armen och sedan hörde vi alla en väldigt tydlig ”douff” borta vid bilen. Mörkret gjorde att stenen inte syntes. Handbollstjejer träffar.

Bilen stannade på en halv hundradel eller fortare och då sprang vi åt två olika håll. Jag och den ena vännen åt ett och de två andra åt ett. Vi sprang långt och sällan eller aldrig har jag varit så snabb. Efter vad som tycktes vara en evighet gick vi tillbaka till området där vi träffat bilen. Det låg i samma kvarter som en av tjejerna bodde och vi gick dit för att se om vännerna gått hem.

De var där, den enes mamma var där och Vetskapen var också väldigt tydligt där.
Mannen i bilen hade fångat mina vänner, känt igen dem, gått hem till den enas mor och krävt att få veta vem som varit med och kastat stenen. Han själv var vår skolas biträdande rektors make. En riktig fullträff… De hade också gjort upp att vi skulle komma hem till honom kl 13 dagen efter.

Min pappa blev inte glad. Min förklaring på varför jag kastat var väldigt svår att finna. Jag menar, räcker ”handbollstjejer träffar!”…?

Fy. Jag får ont i magen än idag när jag tänker på våndan jag och vännerna bar fram till klockan 13 dagen därpå. Vi funderade på hur mycket det kostade att lackera om en bil, hur vi skulle säga och vad han skulle säga. Vi insåg att det hade varit smartare att ha satsat på läxor dagen innan, om man säger så… Tanken på att tjinga på rektorn var inte heller helt bekväm. Dessutom var det ju min idé, mitt handlande och min träff… De andra var ju ganska oskyldiga egentligen.

Vi kom dit och jag pep ”Förlåt”. Han svarade: ”Du är förlåten! Bilen är en skrothög så märket syns knappt bland de andra. Men gör inte om det!”. Vi vinkade på biträdande rektorn.

Där tog min era av stenkastning slut. Snöbollskastning också faktiskt.

Stegen från huset var betydligt lättare än när vi gick dit.

Vad kan man lära sig av det här då?

• Att ge förlåtelse till någon förändrar. På många sätt.
• Att bejaka sin vinnarskalle är inte alltid en bra idé.
• Jag kan fortfarande min läxa.
• Handbollstjejer träffar. Förr eller senare.

Så svaret på frågan lyder: Det är lättare att göra sina läxor än att sig en läxa!

Tack och bock!

I tiden

Lady Di

Det är så sjukt spännande att se hur stor kvot av oss som bara ramlar in i ett fantastiskt beteende och en oövervinnerlig karaktär någonstans i framtiden!
Vilka som vaknar upp en dag och helt har tappat bort sina dåliga sidor och mindre smickrande egenheter.

Eller kanske är det bara jag som lite nu och då finner mina tankar riktade mot en plötslig framtidssuccė? Den tiden då jag skrider fram och i glädje och idel lycka tar femkilometers promenader var morgon innan frukost, då när jag aldrig skjuter på viktiga saker och åtaganden framför mig längre, den gyllene era då jag varje eftermiddag engagerar mig i barnens lek och fantasier med en entusiasm större än deras. Då när jag kommer sluka böcker som ger mig visdomar som jag använder för att hjälpa andra och den tiden då jag inte slösar min tid på fejjans eviga skrollande utan alltid väljer viktigare saker före. De dagar då fel och brister inte längre får plats i mitt liv.

Men en dag är vi väl där eller?

Mina grabbar och mitt husband kommer bli så förvånade! Plötsligt händer det mig!
Men om sanningen ska fram har jag väntat ett bra tag nu. Det vore ju snörpligt om barnen är vuxna när jag väl är redo för lek… Eller om jag har starr när jag ska börja läsa alla böcker… Eller om benen inte längre bär när jag ska ut och traska…

Det vore faktiskt som en liten flopp om jag är död när jag ska prioritera det som egentligen är viktigt för mig. Kanske en ganska stor flopp till och med.

Det är så konstigt det där; Att vill man se sig själv stå för, eller göra vissa saker i framtiden är det bästa att börja ta stegen i den riktningen redan här och nu. Idag.

Fotöljen har varit placerad mot brasan ett bra tag här hemma i huset. Jag har suttit i den alldeles ordentligt med för få kvällar. Ändå har målbilden funnits där i huvudet en längre tid och dykt upp ofta – Jag, tekoppen och elden.
Hur svårt kan det vara?!
Ikväll tog vi kvällsmackan och aftonbönen vid brasan redan med pojkarna. Jag stannade helt enkelt kvar efter att vi sagt godnatt.

Det krävs inte mycket alls på ett vis. Endel menar att den största förändringen når man genom att släppa vissa saker istället för att lägga till något stort, nytt och flashigt. Och de där vardagsförändringarna, det de egentligen kräver är ju lite frigjord tid och små, små steg helt enkelt.

När alla egenskapade måsten i livets karusell får ligga åt sidan en stund tar lugnet plats och tankarna blir sorterade.

Så enkelt men ändå så svårt.