Handbollstjejer träffar

Lady Di

Att göra läxor eller att få en läxa? Det är frågan!

Har du kramat en sådär perfekt snöboll någon gång? I den allra bästa kramsnön med vetskap om att just denna snöboll kommer bli så underbar att pula iväg för att i en ljuvlig träff splittras och skapa ett mini-snö-oväder i till exempel någon annans ansikte… Handbollstjejer träffar!

För en sådär tjugo år sedan satt jag och tre andra handbollstjejer en vinterkväll i slänten till Mauritz Väg i min hemby och sökte ”mini-snö-oväder” på vindrutorna på de bilar som kom förbi. Vi hade gjort upp om flyktplanen och vi befann oss högt upp i slänten. Skulle någon mot förmodan börja jaga oss hade vi ett rejält försprång. Men faktum var att vi fetmissade hela tiden. Det blev ett stort nederlag när ett flertal bilar susat förbi och snöbollarna likaså. Handbollstjejer träffar ju…

Jag minns hur vi gick bort från slänten och blev ståendes på en gångväg. Jag mins också att vi hörde en bil komma runt kröken. Sedan kan jag, när som helst som i slowmotion, spela upp hur jag böjer mig ner, plockar upp en sten stor som ett ägg, hur jag säger orden ”Kolla nu då!” och sedan drar iväg stenen i exakt rätt tidpunkt för att den och bilen ska mötas.
Det blev ingenstans ett litet mini-oväder.
Egentligen kan man nog säga att man hörde mig säga ”kolla nu då!”, såg mig vifta på armen och sedan hörde vi alla en väldigt tydlig ”douff” borta vid bilen. Mörkret gjorde att stenen inte syntes. Handbollstjejer träffar.

Bilen stannade på en halv hundradel eller fortare och då sprang vi åt två olika håll. Jag och den ena vännen åt ett och de två andra åt ett. Vi sprang långt och sällan eller aldrig har jag varit så snabb. Efter vad som tycktes vara en evighet gick vi tillbaka till området där vi träffat bilen. Det låg i samma kvarter som en av tjejerna bodde och vi gick dit för att se om vännerna gått hem.

De var där, den enes mamma var där och Vetskapen var också väldigt tydligt där.
Mannen i bilen hade fångat mina vänner, känt igen dem, gått hem till den enas mor och krävt att få veta vem som varit med och kastat stenen. Han själv var vår skolas biträdande rektors make. En riktig fullträff… De hade också gjort upp att vi skulle komma hem till honom kl 13 dagen efter.

Min pappa blev inte glad. Min förklaring på varför jag kastat var väldigt svår att finna. Jag menar, räcker ”handbollstjejer träffar!”…?

Fy. Jag får ont i magen än idag när jag tänker på våndan jag och vännerna bar fram till klockan 13 dagen därpå. Vi funderade på hur mycket det kostade att lackera om en bil, hur vi skulle säga och vad han skulle säga. Vi insåg att det hade varit smartare att ha satsat på läxor dagen innan, om man säger så… Tanken på att tjinga på rektorn var inte heller helt bekväm. Dessutom var det ju min idé, mitt handlande och min träff… De andra var ju ganska oskyldiga egentligen.

Vi kom dit och jag pep ”Förlåt”. Han svarade: ”Du är förlåten! Bilen är en skrothög så märket syns knappt bland de andra. Men gör inte om det!”. Vi vinkade på biträdande rektorn.

Där tog min era av stenkastning slut. Snöbollskastning också faktiskt.

Stegen från huset var betydligt lättare än när vi gick dit.

Vad kan man lära sig av det här då?

• Att ge förlåtelse till någon förändrar. På många sätt.
• Att bejaka sin vinnarskalle är inte alltid en bra idé.
• Jag kan fortfarande min läxa.
• Handbollstjejer träffar. Förr eller senare.

Så svaret på frågan lyder: Det är lättare att göra sina läxor än att sig en läxa!

Tack och bock!

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s