Far och flyg

Lady Di

Sonen uppmärksammade blixtrarna först. Han hade fått fönsterplatsen efter ca halva resan och bytt med lillebror som nu satt på andra sidan om mig. Jag var lite lagom onöjd när han väckte mig och ville påkalla uppmärksamheten på ovädret där utanför men när det kom en blixt som lyste upp som solen själv vaknade jag till rätt kvickt. Det var ganska snart dags för landning och fixet besättningen brukar stå i vid landning hade dragit igång. Det var mörkt i planet och inget var uttalat men nog kändes det lite skakigare än vanligt när piloten uttalade de välkända orden om att det är tio minuter kvar till landning. Jag tänkte att det skulle bli riktigt skönt att komma ner på marken. Jag vill inte visa killarna mina känslor så jag uppmärksammade var blixt med ett välkomnande ”Åh! Häftig!!”. Men ju lägre planet sjönk ju mer började det skaka och faktiskt blev det riktigt obehagligt. Det blev en märkligt tyst, tryckt stämning i flyget och sinnena började fokusera enormt på ljud och rörelser. Ett tag efter att motorerna tystnat rejält inför landningen och jag hunnit fundera på att jag egentligen är höjdrädd och att det var befogat i detta nu, märkte vi hur planet gasade på igen. Utanför regnande det, blixtrade och var ett ruskigt busväder och det var tvek på hur jag egentligen kände för att vi lyfte. Man vill liksom ner. Ändå märkte jag hur de lugnande orden om att ”piloten har koll på läget” for över mina läppar i tio olika tappningar, till mina söner som uppmärksamt studerade mig och hur jag uppfattade situationen.Efter en stunds stigning, skakning, blixtrande och tystnad märkte vi hur planet återigen gick in för landning. Denna gång med samma resultat. Nu har dock luftgroparna ökat i både antal och djup (säger man så om luftgropar) och tanterna på raderna omkring skriker i takt med att de kommer. Olika länge för hur stort fallet och skaket är. 

Barnen har tiotusenfrågorschock, jag har talasålugntdukannärdusvararpåtio-tusenfrågorschockenchock och tanterna uppenbarligen skrikchock. 

Jag kan säga såhär. Under den här tiden hann jag be ”Fader Vår” tre gånger och inse att det inte är lika enkelt att få orden rätt under stress som i vanliga fall. Fick nog aldrig till den riktigt faktiskt men det kändes bättre ändå. Jag påminde Gud om att vi inte var färdiga här nere på jorden ännu, flera omgångar. Funderade över att det var synd om Stefan att mista tre kära på en gång, inse att det inte är någon som helst idé att försöka springa, jag passade på att säga till barnen att jag älskar dem, få höra svaret om att de älskar mig, prata om när morfars plan föll typ i en tio-sekunders-fallgrop och finna hopp i att allt gick bra, jag hann tjura på tanterna som skrek och jag hann berätta några gånger för barnen att tanterna bara är larviga ungefär lika många gånger som de skrek och jag minns att jag tänkte att jag älskar att vara på en båt. Väldigt mycket. 
 Efter andra landningsförsöket gick vi vidare till ny flygplats och landade där. Där fick vi veta att vi skulle vänta ut ovädret och sedan flyga tillbaka till Malaga. Det var en väldigt inte trevlig tanke. Så mitt i natten sitter vi i fel stad i landet och önskar att vi ska få gå av. Vilket vi fick!! Det blev buss till Malaga efter några timmar och den degiga bussfärden och den väldigt sena ankomsten var underbar. 

Ja. Det finns säkert massor av lärdomar att dra av detta! Men förutom dem så känner jag mig enormt tacksam att få vara med ett tag till! Yes. 
 

Annonser

KOMMENTARER

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s