Det Är Vackert Att Barn Kommer Nära Människor Som Mött Livet

Åsikt

Det finns ögonblick man aldrig glömmer. Jag har tillexempel ett från när jag var tre år och min storebror var med om en väldigt allvarlig olycka där en bil körde på honom som kom på en cykel.
Jag och mamma var hemma när det hände men jag har en film inom mig där jag ser mammas rygg som lite underifrån. Hon står och pratar i telefonen och sedan ser jag hur hon lägger på och direkt efter ställer sig uppe på köksbordet och tittar ut genom fönstren ner mot vägen nedanför vårt hus.
Jag tror bara att jag minns det av den anledningen att mamma utstrålade något jag som barn aldrig tidigare sett och för att hon gjorde något så konstigt som att ställa sig på köksbordet. Mammor gör inte så. De försöker ju lära sina små att inte vara där… Jag har frågat om hon minns detta men det gör hon inte. Kanske är det påhitt, kanske är det en treårings upplevelse.

Ett annat väldigt tydligt minne som jag i alla fall är hundra på, är när jag sitter i bilen bakom mamma som kör. Nu är jag vuxen men jag minns inte varför jag satt i bak. Kanske är det någon av killarna som sitter i bilbarnstol fram eller något men det mamma sa är så tydligt. ”Jag har haft dåligt samvete emot dig för att jag fick lämna dig till din mormor och morfar och farmor och farfar så mycket när du var liten.”

Och plötsligt förstod jag. Aldrig före har tanken slagit mig fast att det egentligen är uppenbart. Många av de tillfällen jag fått förmånen att hänga med mina älskade mor- och far-föräldrar, som jag skrutit om att jag fått lov att göra och som jag använt som argument för att det är nyttigt för barn att umgås med äldre, de kom av att det var så svårt att få ihop det för vår familj i och med det som drabbat oss.
Jag bad mamma glömma den tanken och känna sig glad över just det. Det gör ju jag.

Det finns något oändligt vackert med att barn kommer nära människor som mött livet. Människor som har skavanker på sin kropp som skvallrar om erfarenheter. Som har ögon som kan låta blicken fastna i fjärran och spela upp en inre film av minnen. Som har upplevt alla ålderskriser som ligger mellan barnet och den äldre. Som vet att smärta gör ont. Som har varit kära och kanske fortfarande är det. Som har gjort misstag. Som har insett att ingen är perfekt men att alla ändå är värdefulla. Som vet att delad glädje är dubbel glädje. Som vill dela detta med en mindre person som kanske inte ännu förstår vad man talar om men som kan få en aha-upplevelse lite senare i livet och minnas fraser, förstå saker. Människor som vandrat på stigar där barnet senare kan se fotspåren.

Många är de timmar då jag stått med fiskespöt i näven i hamnen med farfar, min fiskekung. Vilken rak rygg det har gett mig att höra honom skryta för sina polare om vilken expert han minsann hade i det lilla rufsiga blonda barnbarnet.
Morfar då, han lever fortfarande och är 89 år i år. Han har bara skällt på mig en endaste gång som jag minns. Då hade jag hällt ut vattnet i regnvattensamlaren som hjälpte honom hålla reda på vattenmängderna som fallit under dagen. Morfar kan vara den gladaste gubben som går i ett par skor. Han traskar fortfarande flera kilometer om dagen och pratar med alla om allt och ingenting. Kan han hjälpa gör han det men rätt ska ändå vara rätt. Han har lärt mig mycket om att ta saker för vad de är. Nu är han också gammel-morfar till massa barnbarnsbarn.
Jag tänker på farmors biskvier och mormor som alltid köpt ett kinderägg eller gav en femkrona när vi möttes. Jag tänker på trygghet i dessa kvinnor.

Att leva över generationsgränserna berikar väldigt mycket vågar jag påstå. Det är nyttigt att få sänka volymen lite i respekt för någon annan. Det är underbart att få visdom levererad i några ord och en kärleksbiskvi. Det är karaktärsdanande att veta att det finns andra vuxna som i mycket tycker som mamma och pappa och vågar säga till när man uppför sig illa.

Som förälder räcker man inte alltid till, hur gärna man än vill, men finns det andra vuxna och kanske särskilt far- och mor-föräldrar i närheten och täcker upp kanske det inte alltid gör så mycket?

Det tycker i alla fall inte jag.

(Foto: mamma och morfar)

Den Släpper Mig Inte

Åsikt

Den släpper mig inte. Bilden på det döda barnet som spolats iland på en strand.
Jag blir arg att jag hann att se den. Får skuldkänslor för att jag tänkte så. Börjar fundera på barnets historia. Försöker byta tankar. Känner sorg över vårt mänskliga släkte där vi påstår att vi är goda från födseln. Vart kommer denna grymhet ifrån då? Sörjer barnet och dess familjs öde. Stannar upp vid siffran på tusentals som detta barn representerar av människor som drunknat i Medelhavet det sista året.
Jag förstår att bilden är där för att skaka om, få människor att vakna och för att få igång handling.
Vad detta barn sett av fruktan i sina föräldrars ögon går däremot inte förstå.

Maktlöshet. Allt vad det ordet står för intar mig och saken känns övermäktig. Men det får inte stoppa där.

Medmänsklighet och godhet börjar i det lilla. Nu. Sätter du inte ut din kurs när du ser klart och har goda möjligheter, håller dig till den kursen och envist tror på den kommer du tappa bort dig när stormen och dimman kommer.
Små steg i fel riktning leder också bort.
I alltför många fall har vi tappat kursen och det är när man går på den väg där man får se barn spolas upp döda ur vattnet, samma vatten som ger svalka på våra Medelhavssemestrar, man med en ångest som river sönder hjärtat, återigen inser att vi gått alldeles för långt på fel väg.

Vi måste hjälpa! Vi måste klamra oss fast vid det goda och aldrig överge det. Inte ens i de små besluten för det är där vi börjar välja väg.
Vill du ha ett hjärta som förändrar vår värld så börja ge av din kärlek i handling nu.

Det Gör Ont Att Se Efter Och Inse

Åsikt

Sverige! Vältränad, smart, korrekt, arbetsam, modern och i vissa delar väldigt charmerande! Absolut. Attraherar lätt och verkar världsvan som få.
Ändå är det väl ofta så att de som inte mött på rädsla, fruktan eller verkligt lidande kan upplevas aningen arroganta? Att man kan uppleva det som att en värdeförskjutning av det verkligt viktiga verkar ha ägt rum någonstans mellan de basala behoven av kärlek och föda, som man hade i födelsens vagga och det man anser sig behöva senare i livet?

Ibland när jag zoomar ut perspektivet lite så verkar Sverige vara där idag. Vårt land har varit förskonat från så mycket, så länge och emellanåt får jag för mig att vi faktiskt lider av det på ett vis. Folksjälen är som urlakad, vi vet bäst i allt, vi behöver egentligen inte någon och ingen annan ska komma och säga till oss hur saker ska vara.

Jag önskar oss absolut inget krig och inget lidande men man säger att högmod går före fall så det gäller nog att vara på sin vakt.
Kanske är det dags att vi tittar andra människor i ögonen?! Ser efter hur deras ärr från krig och andra eländen gett dem annat att fokusera på än det välfärdssamhälle vi skapat där pengar, ägande och känslan av att vara lyckad står högst. Medan ensamheten istället äter upp oss alltför mycket inifrån och tacksamheten ofta fått bytta plats med själviskheten.

Det gör så ont att se efter och inse saker om misslyckanden, krig, sorg och ondska!
Men jag tänker att mjuka saker går inte sönder vid hårda fall medan ett hårt hjärta riskerar att splittras.

Är kvinnan överlägsen mannen?

Åsikt

Vår familj har inte en helt självklar sammansättning om man synar i fogarna. Ett av barnen har nämligen härkomst från Indien, ett har endast sin biologiska far i livet och två har båda sina biologiska föräldrar. Märkligt är att trots detta föddes alla fyra barnen av kvinnor!
När jag studerar mönstret och följer olika släktled, både i vår familj och faktiskt samtliga jag kommer på, så inser jag att alla människor verkar ha legat i sin mammas mage inte i pappans. Läser jag sedan i böcker och på nätet, lystrar till föräldrar och tänker på hur vi själva gått till väga så blir det bekräftat och dessutom verkar det vara ganska stor övervikt på att kvinnan är den som ammar (om detta sker). Ja, det verkar till och med vara en av de stora orsakerna till att hon utrustats med en kropp som ofta ger möjlighet till ett mer uppmärksammat dekolletage än männen.

Vet du att WHO rekommenderar amning i två år. Efter 4-6 månader bör man införa annat käk också men rekommendationen kvarstår.

I Sverige pratar vi om att höja BNP:n och jämställdheten i vårt samhälle och detta så till den grad att istället för att räkna in att kvinnor föder barn, kvinnor ammar barn och kvinnor vill vara med sina barn så låter vi systemet gå ut över dessa barn.
Jag vet att alla kvinnor inte vill ha barn, vissa vill inte amma dem, vissa vill inte vara hemma med dem, endel vill lite av varje och i många fall längtar pappan också efter dessa sysslor. Men borde inte ett fritt samhälle ge rätten till barnens föräldrar att välja vem, hur och när?!

Som jag har förstått det är det oerhört krävande att vara politiker. Det behövs en enorm personlig insats. Man måste följa vart tidsandans vindar blåser hela tiden och i de politiska kvarteren har nog många av våra företrädare, som samtidigt är föräldrar, redan valt – de satsar mycket av sin tid på karriären. Det högaktar jag! De värnar alltså om vårt land och sätter sin kraft, energi, ibland sina egna och allt annat på plats nummer två för att vi andra ska få ett så bra Sverige som möjligt att leva i! Ett ärligt tack för det!
Men bara för att ni gjort det valet vill inte alla vi andra samma sak. Några gör det, andra inte. Det är lätt att bedöma andra efter sig själv.

Om nu kvinnor är de som föder och ammar, om nu kvinnor är de som generellt blir lidande i sina karriärer på grund av att familjen utökas – måste alternativet vara att försämra valmöjligheterna för familjen och samtidigt inskränka på barnens första år i livet?
Skulle inte någon kunna komma upp med ett regelverk och ett system som satte kvinnor i en slags fristad under de år de väljer barnen först? Att vi börjar se att de faktiskt vinner viss insikt, kunskap och moderliga egenskaper som vore ganska fina att få in i vårt välfärdssverige. Att vi börjar erkänna att kvinnor och män skiljer sig åt i egenskaperna att föda och amma… Men att också lita på att familjer väljer bäst själva för sina barn hur föräldradagarna bör delas?!

Jag läste idag att en Novus-undersökning från 2012 visar att 84 procent av väljarna vill att föräldrarna själva ska få bestämma över fördelningen av föräldraledigheten. En liten ansenlig siffra. 84.

Barnet är, vilket val man än tar, i alla fall oskyldigt! Barnet har på något konstigt vis ett behov av sina föräldrar. Och forskning talar om att de tre första åren är ”källan” i våra liv. Alltså oerhört viktiga för att kunna knyta an och för den psykiska hälsan senare i livet. Det är så det är, varesig vi trollar med knäna eller inte!

Jag anser att ett upplyst, modernt samhälle som Sverige, som så stolt verkar anse att vi ligger långt fram i de flesta avseenden behöver ställa sig två frågor.
Först: Vi har oroväckande många unga med psykisk ohälsa i vårt land idag. Är det inte mer troligt att vi finner bukt med detta bekymmer om föräldrar får lov att investera det mått av tid som de bedömer att barnet behöver, än att med hjälp av en större ekonomisk välfärd, ett högre BNP i vårt land, nå det målet?
Andra frågan: Kan inte ledande positioner erkänna att det finns ett område där kvinnor är absolut överlägsna männen, nämligen den att föda och amma, och i sann jämlikhet se det som en tillgång även i påbörjade karriärer?

Helt tydligt är att varken kvinnor, män, kungar eller härskare bestämmer över hur en människa blir till. Det funkar i stort sätt likadant i år som för många tusen år sedan. Barn behöver sina föräldrar. Det är det vi borde förhålla oss till, inte försöka ändra på.

/Diana

Länk till:
Olydig mamma här
Olydig mamma – nr 2
Moderat bröstpumpspolitik

Otack är världens lön

Åsikt

Nä nu! Denna gången tänker jag säga rakt ut vad jag tänker! Inget krusidullande eller funderande över vad andra tycker om det. Jag anser att de som de senaste dagarna tagit ordet ”tacksamhet” och påstått det vara ett trött gammalt förlegat ord som ingen längre verkar vara skyldig någon, har så fel! Så fel.

Att det över huvud taget finns ett land med så pass bra system som vi i Sverige får lov att leva i borde väl såväl invandrare på en buss som jag som infödd Svenne, vara tacksam för!? Det är nämligen de som levt här före oss som skapat det vi har!

Tappar människan förmågan att känna tacksamhet blir hon en hård egoistisk ynkrygg som planterar en slags förljugen bitterhet där hon går fram.
Det ska gå riktigt långt innan tacksamheten lämnar människan. Till och med den svältande blir tacksam för mat även om det är vår skyldighet att ge den.
Jag tror det är ett inbyggt system som finns där därför att vi behöver varandra. Självklart kan människor missbruka även detta men att börja tala och skriva på ett sätt som uppmanar till att ingen ska känna tacksamhet till någon så länge rättigheterna är på deras sida, det anser jag vara att sudda ut stora delar av den mänsklighet som finns i oss människor.

För exakt trettiofem år och en dag sedan föddes jag. Hade inte mor min tagit med sig an det barn hon födde vet jag inte vad det hade varit med mig. Kanske någon annan hade gjort det? Kanske hade jag lämnats ensam åt mitt öde och livet varat i några timmar.
Jag är tacksam till mamma och pappa för att de ville och därför att det finns lagar som säger att den mat, värme och omsorg som bebisar och barn behöver skola tilldelas dem! Jag är tacksam för att de gjorde det. Jag är tacksam för lagarna.

Förstår du min poäng?

En kvinna en röst

Åsikt

*harkel*

Ursäkta mig någon minut. För här står jag. Alldeles nära och ser från den ene till den andre. Hör hur rösterna höjs och hur den verbala skiten spottas ut. Ingen verkar ha notis om mig även om jag kan höra att termer som syftar på mig används friskt. Det är svårt att avgöra om det är jag som är orsak till grälet som pågår eller om jag bara används som slagträ.
Och här står jag kvar. Mitt ibland er som alltid men plötsligt känns det som att jag är bortglömd. Ekonomi, logistik, egenintressen och andra saker verkar nästan ha förblindat er från ansvaret för mig.
Jag vill att ni ska veta att varje ord ni skjuter mot varandra gör faktiskt ont i mig med. Alla stämplingar och förolämpningar skadar inte bara den du skriker på utan indirekt sticker de även mitt hjärta.

Att tappa respekten för varandra är livsfarligt. Det vet jag att det är för när man tappar respekten finns inte längre möjligheten att sammarbeta. Då försvinner viljan att ens försöka hitta vägar med kompromisser som blir det bästa möjliga för stunden. Det smärtar att se att ni har tappat respekten för varandra och jag märker hur det smittar. Hur vi andra följer efter era exempel.

Att följa den politiska debatten och ledarna för denna i det här landet, är som när små barn ska försöka förstå vad föräldrarna bråkar om. Det är inte särskilt lätt att förstå varken vad som egentligen är problemet, vilken lösning man anser sig se eller ens ana kärleken som borde finnas mellan människor som lever sida vid sida. Ledare tillsatta av folket ska väl söka bästa vägen tillsammans?

Respekt kära Sverige – det ordet är bra mycket mer gångbart än ordet kränkning. Att inge respekt, visa respekt och respektera det är så mycket mer positivt än att kränka, håna eller skylla och skälla på andra.

Ett mjukt svar stillar vrede, hårda ord väcker harm.

Som ”barn” här i storfamiljen Sverige skulle jag känna mig mycket tryggare, gladare och våga släppa fram mina egna tankar om det inte kändes som att det är bråk i luften hela tiden. Risken blir att människor håller för öronen, springer iväg och kryper längst in i garderoben.
Ni har ju ändå, på ett vis, fått ansvaret över oss andra. Snälla ta det!

Det var bara det jag hade att säga. Tack!

Vad tillåter vi i Sverige idag?

Åsikt

Igår fann jag mig själv i en trädallé i en mycket speciell trädgård. Vid varje träd fanns en svart skylt med ett namn på och en rad om vilket land människan som representerat namnet kommit ifrån.
Vart och ett av dessa namn stod för tapperhet, mod, självuppoffring, kärlek, upproriskhet och styrka. De var människor som under andra världskriget offrat sitt egna för att rädda judar ur Förintelsen. Träden var planterade för att hedra deras minnen.

Jag var och besökte ”Yad Vashem”, som är Israels myndighet, monument, arkiv och forskningscentrum för ”hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”.
Det berör att beträda sådan mark. På alla tänkbara sätt intar det hela ens varelse att höra överlevare berätta, läsa om vad som hände och följa människors öden bland några få av alla dem som blev mördade. Man kan följa händelseförloppen från åren innan kriget till åren efter och det är mycket intryck. Saker, minnen, fakta, kläder, berättelser, radiosändningar, filmer, foton – allt finns där och man måste kapitulera under oförmågan att kunna ta in allt. Det går inte. Men det är ack så viktigt att försöka och att hålla minnet vid liv. För det hände. Trots att det är helt otroligt så hände det.

När jag var där var det bland annat två olika texter som fångade tag i mig och de har dykt upp i min tanke idag igen. Den första var detta citat:

”A country is not just what it does – it’s allso what it tolerates…”

Kurt Tokolsky, German essayist of Jewish origin

De orden slog mig. Slog mig hårt! Jag läste dem samtidigt som jag befann mig mitt i all dokumentation om den tiden då tyska folket började utrycka sitt hat mot judar. Precis när jag följde den delen av historien då det var legitimt att säga det värsta om dem och skylla dem för allt ont. Den tiden i historien då deras rättigheter alldeles snart skulle plockas ifrån dem och det inte spelade stor roll om man betedde sig illa mot en jude eller om man spottade på denne. Det var fortfarande i starten men det var verkligen inte ok även om det snart skulle fortsätta och snabbt eskalera till helt ofattbara saker.

Vad var det som slog mig då? Vi vet ju redan att detta var vedervärdigt! Jo, det jag insåg var att i vårt eget land idag är det ”legitimt” att säga näst intill vad man vill om grupper med ”fel” åsikter. Det finns i Sveriges åsiktskorridor idag plats för en slags vokabulär misshandel av människor som är politiskt inkorrekta. Där finns ett utrymme att kränka, svartmåla och stämpla människor på ett sätt som inte känns långt ifrån starten av Förintelsens födelsedagar.
Ja, du läste rätt. Det är så jag skriver. För om ett land tillåter sådan propaganda och dessa spelregler på det vis som vi i Sverige gör idag, om mediadrevet tar täten och ingen säger ifrån, kan man få igång snöbollen i ordentlig rullning. Vi är inte där än men det känns som att vi satt händerna i snön.

Men så är det ju självklart lättast att vara tyst.

För vem vill bli förknippad med de där procenten av rasister (som det ”heter” idag) som vi upptäckte i Sveriges val i höstas? Ställer man sig i bräschen för dem angående hur många av oss Svenskar egentligen behandlar dem vet man i förväg att man kommer anses vara ett med SD. Men jag är så ebarmligt trött på detta! Kan man få säga ifrån om att det inte är ok att att säga att alla i SD är rasister, idioter och att det är skottpengar på de människor som röstar på dem, utan att för den delen vara en undercoverrasist, eller säga att det kanske finns en bortre gräns för hur många människor vårt land klarar att ta in utan att vara en äkta rasist, eller fundera över religionen Islam utan att bli klassad för att hata muslimer och vara islamofob, eller få tro på äktenskapet utan att bli anklagad för att kränka alla frånskilda, eller tycka att abort är att avsluta människoliv utan att stämplas för att kalla alla andra mördare och att vara en stenåldersfigur som hindrar kvinnan rätten till sin kropp, eller vara vegan utan att göra oss andra till brutala rovdjur för den sakens skull eller om någon ser annorlunda på Israel/Palestina frågor än vad svensk media pumpar ut så är man inte värd att tas i med tång ens.
Och om man nu inte kan hålla med varandra – skulle dessa fakta istället kunna levereras i ett samtalsklimat där det finns möjlighet för alla parter att i respekt behandlas som människor?

Vi har regeringskris i vårt land. Så är det. Men det jag personligen fasar för mest just nu är att alla ”supervalårspåhopp” ska börja igen och att de kommer eskalera från där de slutade (läs: stannade upp lite grann) sist. Att människor som skriker högst ska få drevet med sig och att de som skyller alla problem på alla andra banar väg och ger rätt att smutskasta.

Snälla Sverige – våga säga ifrån när näthat och propaganda sprids men håll dig själv inom ramarna för hur man beter sig! Ändamålen helgar inte medlen. Kanske du kommer längre genom att fokusera på det du själv står för?

Den andra texten jag läste igår var denna:

”They came for the communist, and I did not object for I was not a communist.
Then they came for the socialists, and I did not object for I was not a socialist.
Then they came for the Jews, and I did not object for I was not a Jew.
When they came for me, there was no one left to object….”

Martin Niemöller, German Pastor

Om ingen markerar så är det snart du som har fel åsikt och ger andra rätt att trakassera. Visst, jag inser att det är en grov jämförelse och att folk kommer bli sura på mig för den. Men när jag stod där i trädgården bland alla träd som hedrade minnet av hjältarna från andra världskriget blev jag rörd. De vågade stå upp emot den tidens vindar och vara annorlunda. Lika så hoppas jag att detta lilla inlägg i debatten kanske är som ett litet frö som kan gro hos någon.
Jag liksom många andra hävdar att Kurt Tokolskys ord ”a country is not just what it does – it’s allso what it tolerates…” har fångat en stor visdom som vi bör dra lärdom av.

Man omvänder inte någon genom hat, glåpord, utfrysning eller mobbing – det ger bara ens eget hjärta möjlighet att hårdna. Men en tydlig tillrättavisning utdelad med kärlek kan faktiskt nå väldigt långt. Kanske dit man hoppas!