Går det fånga friheten?

Credo

Frihet. Jag tror det ordet står för många olika saker för olika människor. Den ene upplever frihet när den kommer ut till stugan i skogen där varken el eller toalett erbjuds i huset, den andre känner att om han eller hon får möjlighet att vara ensam i en liten segelbåt mitt ute på havet upplevs frihetskänslan som mest (själv hade jag snarare upplevt dödsångest tror jag), en tredje kanske finner den uppe på fjället när man vandrar fram med de förnödenheter man behöver på ryggen, någon kanske bara vill ha en fåtölj framför en brasa och en bra bok. Någon vill bada på en härlig strand med familjen. En är nöjd med en kexchoklad på en brygga vid en sjö och vissa vill spela på sin gitarr tills tonerna döljer allt annat…Gemensamt för frihet tror jag är när de mänskligt pålagda måstena försvinner för en stund. När de får stå på andra plats och tankarna får kliva fram och bli färdigtänkta. När man känner och inser att världen inte brakar samman för att jag inte svarar på mail, prickar av punkter i listan eller gör saker för att få in mer pengar eller att någon annan vill det. När man hittar tid och rum för att uppleva saker som endast närvaron i nuet och skapelsen kan ge. 

Jag tänker på slavar, på människor fånga i trafficking, på dem som lever under krigens fasor. Vad orättvist det är att andra stjäl deras frihet. Det är grym ondska. Var och en har fått sitt liv och så stjäl andra människor det för några.
Att tänka på dessa människors situationer ger perspektiv och tvingar, i alla fall mig, till att högt värdera möjligheten att faktiskt få känna frihet.

Jag tror att livet utgår ifrån våra hjärtan och att det är viktigt att vi vårdar det hjärta vi fått. Med det menar jag det som är själva centrum av oss själva. För att vara helt fri behöver man nog också se över sitt inre och finna frid och man behöver lära känna sig själv.
 Går det fånga friheten? 
Själva meningen är i sig själv väldigt paradoxal. Skulle vi sträva efter att fånga den skulle vi nog bli bundna av just den strävan…

Det går nog helt enkelt inte fånga den. Den går nog bara uppleva! 

Annonser

Ditt bästa är gott nog

Credo

I en svår sjukdomssituation kan du komma att hamna mellan val av olika behandlingar, mediciner, ingrepp eller tillvägagångssätt. Kanske finns det erfarenheter som indikerar åt dig vad olika val kan leda till men man vet kanske ändå inte säkert vad som är det bästa i just det sammanhang man står i här och nu. Korta tidsfrister kan tvinga fram snabba beslut och alla olika val kan kännas som en chansning.  Men varesig det gäller sjukdomstillstånd, relationer eller andra för oss viktiga val i livet kan man bara göra sina val utifrån de kunskaper och insikter man har här och nu. Inte de man kommer ha i framtiden efter att man sett vart valen förde en. 

Egentligen självklart men ändå blir det alltid så svårt. Ordet ”om” får en stor plats på scen. 

Jag tänker så ibland när saker gått fel och någon eller jag själv blivit ledsen på mig; Gjorde jag mitt bästa efter de kunskaper och insikter jag hade då, så var det gott nog. 
Vet jag i efterhand att någon for illa har jag ny kunskap och nya insikter och då kan jag utifrån dem berätta att det aldrig var meningen eller säga förlåt. Att söka försoning kan förändra massor men vill inte andra parten ha det, har jag gjort vad jag kan.
Det är ibland lättare sagt än gjort. Jag vet! Men jag tror att man måste möta det som kommer framlänges. Man kan liksom inte backa in i framtiden. 
Försöker du göra det allra bästa du kan så är det gott nog! 

När lyckan rör oss

Credo

Jag har färdats många dagar utan land i sikte. Min historia som sjöman har gett mig dem och det är faktiskt en upplevelse att rekommendera! Om man inte blir sjösjuk då. Då är det så klart inte lika tillfredsställande att inte se land… 

I vilket fall – Tänk dig en vit båt och att lanternorna färgar henne svagt grön på styrbord- och svagt röd på babord-sida. Det svarta börjar redan precis utanför båten och leder sedan hela vägen runt, åt alla håll och riktningar. Nattsvart visar här sin fulla betydelse och du står på en båt som rör sig fram mitt i allt detta mörker och samtidigt känner du dig trygg. På himlavalvet ovanför dig träder miljoner stjärnor fram bland allt det svarta och de talar om det okända mäktiga. Det känns som att de på något vis gör det. Att de visar att universum finns där fast att jag inte kan röra vid det och ändå rör det mig. Så naturligt men ändå häpnadsväckande. 

Likadant barnet som blir till inne i kvinnan. Så vanligt, så självklart men ändå ett mysterium för oss. Hur kommer livet in, personen och känslorna? Först var det ju två helt olika komponenter som inte alls hängde ihop. Livet finns där och jag kan inte röra vid det och ändå rör det mig. 

Lycka. Många är de vägar och tillvägagångssätt vi människor talar om för att uppnå lycka. Många är de saker som försöker stjäla den och förstöra den för oss. Ibland undrar jag om det inte är så att lyckan är en gåva, liksom livet och universum. Den finns där helt naturligt om vi låter de stora mysterium vi har omkring oss röra vid oss trots att vi inte kan greppa dem. Att det är därför det är möjligt för den fattigaste nomad liksom för den rikaste kung att uppleva den. Och visst blir man förundrad när den som mött ondskan vi människor ibland så frikostigt bjuder på ändå ler ärligt, tackar för livet och delar med sig av den lycka den bär?! 

Hemligheten kanske inte ligger i att sträva efter att röra vid lyckan utan att låta den röra vid mig? Och att i stillhet tacka för att man är någonstans på vägen mellan att inte ens ha varit till, hela universum och att kanske efter detta till och med få möjlighet att röra vid allt det som under livet rört mig. Kanske. 

Vilket språk gråter du på?

Credo

Vissa saker tar tag och knycklar ihop hjärtats stolthet till en liten sudd och lyckas för en liten stund nå in i det allra heligaste man är och har där inne. Sorg och lidande når gärna dit. Tårar.
Andra saker slår an på den ljudpinne som verkar finnas inne i hjärtat och hela ens varelse vibrerar av glädje och skapar ljud som är svåra att hålla inne med. Äkta kärlek och tacksamhet har ofta den förmågan. Klingande skratt.

Glöm inte att alla gråter på samma språk!

Och.

Alla skrattar på samma språk!

I tider som dessa måste vi våga tala med varandra, förbi talets språkbarriärer. Faktiskt i alla tider.
Det går! Med lite medmänsklighet och en smula mod når man långt. Ja, längre än man kan tro!

Livsväven

Credo

Av dagar, människor ja, allt som sker
En färgad väv man i sitt inre ser
Vi är dess trådar med färg och nyans
I min väv har du fått en särskild glans
Vi vävdes samman och en stor väv vi har
Där möten över gränser som mönster finns kvar, mönster finns kvar

Nu finns ej mera av din tråd att få
O mitt inre, det smärtar så
Du fyllde hjärtat med värme min vän
och gav trådar med lyster igen och igen
De kommer alltid finnas kvar här hos mig
och minna om stunder som jag fick med dig, jag fick med dig

Tack min vän för minnen du gett mig
För tårar och för skratt
De finns här inne i mig
En oersättlig skatt
Tack

Allt som du stod för allting som var du
Min längtan frågar; var finns du nu?
Jag ser inte dit och inte vad som där sker
Hur din väv nu skapas, vilka färger du ser
Men hoppet viskar; vi vävs samman till sist
Och att det bara är för en tid jag dig mist

Tack min vän för minnen du gett mig
För tårar och för skratt
De finns här inne i mig
En oersättlig skatt
Tack

Ge Inte Upp

Credo

Jag minns det som igår. Den där stunden då en av oss skolkat från skolan på den andres håltimma för att finna lite ostörd tid med varandra. Jag minns att jag var noggrannare med att vara på lektionen än henne så troligtvis gick jag fri denna gången. Jag var nitton, hon sjutton och ett halvt.
Vi hade satt oss utanför skolan på en stor grön SAND-låda och orden gröpte ett hål i tiden.
”Jag kommer inte att bli arton år”.
De var inte ett rop på hjälp. De var.

Stegen efter det. Alla ord och tårar. Åren och bönerna. De förlösande skratten. Allt det har gjort mitt hjärta mjukt inför den smärta som vissa människor får bära.
Tillfället kommer för alltid tillhöra några av de tuffaste minuterna i mitt liv. Samtidigt var förtroendebördan lite av det vackraste jag fått.

Flera år efteråt. När olika saker lett till andra och Kärleken fick vara ljuset som fördriver mörkret, fick jag ännu ett minne som aldrig kommer blekna; I en skimrande vit klänning och full av livslust gav hon löftet till sin man om att älska i nöd och lust tills dess döden skiljer dem åt. I kyrkan inför Kärleken själv.

Jag bär dessa minnen som två osynliga berlocker hängandes precis vid hjärtat. De ger mig tro, hopp, tacksamhet och kraft.
Jag trodde saker kunde vändas. Nu vet jag!

Ville säga det till dig, du som har din kamp just nu. Ge inte upp!

Min Såpa

Credo

Jag fick i gåva en fin dyr tvål som doftar himmelskt! Jag älskar den!
Först tänkte jag att jag har den i mitt badrum där bara jag själv använder den. Det är en skön tanke som jag blev kompis med väldigt fort.
Sen kom jag på att jag har den ju på vår gästtoalett istället så att alla får lov att använda den. Jo… Men det är helt enkelt en fin tanke som jag ändå får upprepa några gånger för att känna att det är ok att säga upp kompisskapet med den första tanken, för. Men det gick! ”Mer lyx-såpa åt folket” ropade det nu inne i hjärnan.
Men sen, på något slugt sätt, så smög sig tanken på, att om jag tar fram den endast när fint folk kommer hit så kan de, på ett sådär fint vis, uppfatta att jag använder såhär fina tvålar.

Sen skämdes jag en stund.

Efter det undrade jag vilka de där ”fint folk” som jag umgås med är… Och när skulle de komma hit?
Sedan insåg jag att några vänner kanske blir ledsna av att jag inte ser dem som fint folk… Och sen kom jag på att jag fått tvätta händerna i så fin tvål hos lite olika folk… Är jag fint folk då? Eller har de ställt upp tvålen för alla? Eller glömdes den tas bort när jag kom?

Livet kan bli krångligt när man har en fin, väldoftande tvål.

Jag har läst i en bok som menar att man inte ska göra skillnad på fattig eller rik utan ge av det man har och i de stunder man har makt att hjälpa så ska man göra det. Bra grej!

Varför tar inte de tankarna företrädesbiljett i min hjärna? Och varför tränger sig ovälkomna funderingar fram så lätt?
Svaret kanske ligger i tankarnas natur, helt enkelt?!

Men det är alltför lätt att skylla på det och två sina händer.
Men det funkar inte så, inte ens om man har en riktigt fin tvål…