Den som älskar lyckan får

Lady Di

Ofta när jag pratar kärlek med vänner inser jag att vi ofta har en målbild av hur en äkta, god relation ska vara och hur man känner och upplever när man är i en sådan. Det jag också kan inse är att den bilden många gånger är ganska långt ifrån verklighetens relationer och upplevelser.

Vissa sånger tillexempel kan få mig att tänka att den kärlek som finns mellan den som skrivit låten och den som är föremål för texten, den kärleken vill jag också ha. Det är ju jättebra för förmodligen är det precis det som författaren vill förmedla men samtidigt ser jag bara en liten glimt av det som är och vad de egentligen har. Förmodligen finns där kamp, omständigheter och okloka val som som omfamnar och omringar detta vackra han eller hon plockat fram ur kärnan, genom att skriva en sång.
Samma sak med filmer som ska skildra olika saker, eller intervjuer med kändisar som hittat sin livs kärlek. Även om de faktiskt är ärliga och försöker nämna saker som kanske inte är tipp topp så ser man ju inte inte själva livet, de saker som finns runt omkring och som också påverkar. Till exempel om systerns man har en obotlig sjukdom, om bästa vännens barn använder droger, om avloppen i källarn bråkar hela tiden, om barnen har haft svårt att lära sig saker i skolan, ekonomi eller allt annat som kan finnas där som ingredienser till livet.

Det ihop med alla romantiska böcker, tidningar, tv-program och den längtan många av oss då bär om att hitta den sanna kärleken kan nog försvåra ganska mycket i förmågan att se vad en sund relation faktiskt är.
Jag tycker mig ofta få intryck på olika vis om att ”du ska” hela tiden kunna hitta något mer, något häftigare och något än mer kittlande i en relation för annars är något fel. Tidsandan liksom ropar ut att man ska lyckas och det med besked!

Men är det så? Finns det inte olika säsonger och perioder? Klart jag kan se att om man zoomar ut tidslinjen över relationens varande så borde det vara en svag uppåtgång hela tiden. Men om vi utgår från att det är en axel som har en sakta stigande kurva och jag zoomar in och tittar noga och nära så verkar det kanske vara en stillastående eller kanske till och med nedåtgående period just nu men egentligen är det ett litet ”nedåthack” bara. Jag tror att risken är att man håller sig där nära, inzoomad och frustrerad över nuet och så jämför man med andras inzoomningar, som tex en sång, Facebook eller en intervju, där de har riktigt bra uppåtgång just för tillfället. Där finns risken att man liksom förvillar sig.

Jag har upplevt att om man tar tid och lyssnar till människor som har många år av samma relation bakom sig så finns det oftast med en hel del ”nedåthack” på kurvan men att uttrycket ”det som inte dödar härdar” går att översätta i kärleksspråket också. Tar man sig igenom blir kärleken än starkare.
Jag anser dessutom inte att det är en svaghet att känna sig beroende av varandra i en relation. (Nu pratar jag inte om destruktiva situationer när det faktiskt inte fungerar, utan jag menar vanliga relationer som kanske tappat stinget för en stund.) Men att våga ge av sig själv och älska någon så mycket att man känner sig svag i ett liv utan denne kan väl inte vara fel? Jag kan bara se att det är fel om man tänker sig en eventuell framtid utan personen i fråga… I mina ögon är det inte en svaghet att våga vara svag och skör i en relation, det är styrka. Att ha perioder där man har tråkigt är också en del av livet. Men kanske man kan få in lite kärleksstoff i relationen av att tillsammans engagera sig i andra? Det finns många sätt som är bättre än att jämföra i alla fall.

Så idag, kära vänner! Våga leta efter den där fina kärnan som finns mitt i livet av kärlek och omsorg till människor du har nära. Det är kanske just det tilltaget som piffar upp vardagslunken…

Femton rosor för Femton år 

Lady Di

Jag hade bara det som är jag att ge. Jag som enligt dig är den mest envisa människa du någonsin träffat. Och du har träffat många människor… Jag som har kortast tålamod av alla du känner… Och du känner många… Jag som borde bli politiker för att jag kan argumentera för min sak (bättre än dig ibland). Och du kan argumentera – det ska alla veta! Jag hade bara mig själv att ge. Jag som inte var något speciellt alls. Inga titlar, inga pengar, ingen uppenbar snygging eller ens begåvning på något särskilt. Jag som var Diana. 

 Du, du hade en varm personlighet som intog rummet du var i. Du hade erfarenheter av livet som gjort dig vis, du hade styrka, glädje och kärlek för andra så det flödade. Du var händig som få, musikalisk och väldigt intelligent. Du var rolig. Dina ögon var fulla av liv fast att du sett döden i vitögat på många sätt. Allt det och ännu mer erbjöd du mig för femton år sedan. 

Vilket byte! Behöver jag säga vem som drog vinstlotten?! 

Nu vet jag att du inte skulle beskriva mig som en vanlig nobody, det har du låtit mig veta många gånger. Men själv kan jag uppleva det som att du faktiskt är lite korkad som valde mig av alla…

Femton år. Det går inte sammanfatta fullheten av de åren med dig. Inte alls. De har rymt förluster av vänner, de har rymt förnedran, de har burit med sig kamp och strid, vi har varit ”hemlösa”, vi har känt sorg och ilska och undrat vad vi gör för fel. Vi har slitit som djur vissa gånger, vi har bråkat med varandra och vi har gråtit. 
Men vi har skrattat också! Så att vi kiknat. Vi har glatt oss åt vänskaper som går djupare än man kan säga. Vi har fått vara med och se ett arbete vi satsat in i överleva svåra tider och vi har sett människor få ut mycket positivt från det. Vi har fått säga förlåt och ge förlåtelse och vi har fått se hur de orden kan förvandla. Vi har erfarit hur Gud svarar på våra böner. Vi har njutit. Vi har upplevt och vi har fått underbara barn tillsammans. Vi har fått dela stunder bara du och jag som är våra. Våra alldeles egna. 

Det är lite magiskt nästan, det att se att våra löften har burit såhär långt. Jag är själv imponerad! Men tacksam, o så tacksam! För allt det som är du, för allt det som är vi. Stefan. Jag känner att jag hör ihop med dig från djupet av mitt hjärtas innersta väsen och jag tackar dig för allt du gett mig! 
Det är som jag alltid har sagt: Jag tog dig för kroppen och pengarna, men jag fick lite för mycket kropp och för lite pengar…
Men jag är ändå rik. Rikast i världen en dag som denna. Grattis på bröllopsdagen Stefan! Jag älskar dig. 
Tack du och tack alla runt omkring oss som delat stunder ihop med oss såhär långt! Mer sånt åt folket 🎈. 

Mordrubriker

Lady Di

De fyra första rubrikerna är mordrubriker när jag slår upp en av dagstidningarna från Svergie. 
Vad är det som händer? 

Vad är det som gör att det går så snett? Jag förstår att om vi hade svaret på det så hade vi inte låtit det gå så långt. Men ändå! Vad är det som gör att våra val som människor gör att vi lägger mest pengar på vapen som används till att döda, på sex där personer utnyttjas och på droger som dövar och dödar? 

Det är svårt att förklara för de små varför människor i vissa delar av vår värld lider av svält medan andra dör i förtid på grund av fetma och att vi därtill satsar så mycket pengar på destruktiva saker. Jag kan ju inte ens svaren själv. 

Men jag känner mer än någonsin att det är viktigt att försöka sätta andra före sig själv, att älska människor omkring sig lika mycket sig själv och att det inte finns några genvägar dit. Det händer inte bara! Man måste ge av sin kärlek outtröttligt och vet du vad?! Barn gör inte som man säger utan som man gör…
Jag hävdar också bestämt att störst av allt är kärleken och att den kommer segra!

Upp till kamp kära vänner. Du kan inte ändra på allt men i gemensamt uppror kan vi komma långt! 

På riktigt. 
Och allt stort börjar i det lilla!

Andra har också ett hjärta

Lady Di

Ingen av oss valde att födas. Plötsligt inser man att man finns och att det där egocentrerade varandet som man är den första tiden när allting kretsar kring en själv, är jag. Någonstans efter de första åren på jorden börjar man finna förmågan att titta på sig själv lite utifrån och så fattar man så småningom att det finns fler som jag omkring mig. Först upptäcker man sin fot sedan mer och mer av kroppen, ens känslor och så tillslut börjar man se andra och i någon snygg mix så hittar man förhoppningsvis in till att andra också har känslor, en själ och ett hjärta. Livet är en gåva given oss var och en och hur det livet blir formas också till stor del av hur andra agerar mot mig. Naturligtvis spelar egna val in men de första åren kan vi inte ens göra särskilt många medvetna val. Vi är i händerna på någon annan. 

Tänk på hur väl du mår när människor ser dig, omhuldar dig, lyssnar på dig och erkänner dig. Tänk på det! Gör sedan detsamma mot den människa som kommer i din väg! Inte heller denne valde att födas. Kanske är det helt enkelt så att hela systemet är uppbyggt på att vi behöver varandra och att kärleken är kittet för att lyckas?! Ingen revolutionerande tanke alls. Den har funnits sedan urminnes tider och det just därför är den värd att lyfta fram i ljuset då och då. Som kanske tex idag…


Glad alla hjärtans dag på dig! 

Far och flyg

Lady Di

Sonen uppmärksammade blixtrarna först. Han hade fått fönsterplatsen efter ca halva resan och bytt med lillebror som nu satt på andra sidan om mig. Jag var lite lagom onöjd när han väckte mig och ville påkalla uppmärksamheten på ovädret där utanför men när det kom en blixt som lyste upp som solen själv vaknade jag till rätt kvickt. Det var ganska snart dags för landning och fixet besättningen brukar stå i vid landning hade dragit igång. Det var mörkt i planet och inget var uttalat men nog kändes det lite skakigare än vanligt när piloten uttalade de välkända orden om att det är tio minuter kvar till landning. Jag tänkte att det skulle bli riktigt skönt att komma ner på marken. Jag vill inte visa killarna mina känslor så jag uppmärksammade var blixt med ett välkomnande ”Åh! Häftig!!”. Men ju lägre planet sjönk ju mer började det skaka och faktiskt blev det riktigt obehagligt. Det blev en märkligt tyst, tryckt stämning i flyget och sinnena började fokusera enormt på ljud och rörelser. Ett tag efter att motorerna tystnat rejält inför landningen och jag hunnit fundera på att jag egentligen är höjdrädd och att det var befogat i detta nu, märkte vi hur planet gasade på igen. Utanför regnande det, blixtrade och var ett ruskigt busväder och det var tvek på hur jag egentligen kände för att vi lyfte. Man vill liksom ner. Ändå märkte jag hur de lugnande orden om att ”piloten har koll på läget” for över mina läppar i tio olika tappningar, till mina söner som uppmärksamt studerade mig och hur jag uppfattade situationen.Efter en stunds stigning, skakning, blixtrande och tystnad märkte vi hur planet återigen gick in för landning. Denna gång med samma resultat. Nu har dock luftgroparna ökat i både antal och djup (säger man så om luftgropar) och tanterna på raderna omkring skriker i takt med att de kommer. Olika länge för hur stort fallet och skaket är. 

Barnen har tiotusenfrågorschock, jag har talasålugntdukannärdusvararpåtio-tusenfrågorschockenchock och tanterna uppenbarligen skrikchock. 

Jag kan säga såhär. Under den här tiden hann jag be ”Fader Vår” tre gånger och inse att det inte är lika enkelt att få orden rätt under stress som i vanliga fall. Fick nog aldrig till den riktigt faktiskt men det kändes bättre ändå. Jag påminde Gud om att vi inte var färdiga här nere på jorden ännu, flera omgångar. Funderade över att det var synd om Stefan att mista tre kära på en gång, inse att det inte är någon som helst idé att försöka springa, jag passade på att säga till barnen att jag älskar dem, få höra svaret om att de älskar mig, prata om när morfars plan föll typ i en tio-sekunders-fallgrop och finna hopp i att allt gick bra, jag hann tjura på tanterna som skrek och jag hann berätta några gånger för barnen att tanterna bara är larviga ungefär lika många gånger som de skrek och jag minns att jag tänkte att jag älskar att vara på en båt. Väldigt mycket. 
 Efter andra landningsförsöket gick vi vidare till ny flygplats och landade där. Där fick vi veta att vi skulle vänta ut ovädret och sedan flyga tillbaka till Malaga. Det var en väldigt inte trevlig tanke. Så mitt i natten sitter vi i fel stad i landet och önskar att vi ska få gå av. Vilket vi fick!! Det blev buss till Malaga efter några timmar och den degiga bussfärden och den väldigt sena ankomsten var underbar. 

Ja. Det finns säkert massor av lärdomar att dra av detta! Men förutom dem så känner jag mig enormt tacksam att få vara med ett tag till! Yes. 
 

Ljus

Lady Di

Det är kallt här hemma! Vintern har kommit till öarna också och här biter kylan i ordentligt. 

Husbandet går just runt och tänder alla mina mång utplacerade ljus med mantrat ”varje ljus värmer lite”. 

Och så är det ju. Ljus ger ljus och värme och de är riktigt goa att ha när mörkret och kylan tränger på.

Lika dant är det i våra liv. Jag tänkte på det igår när jag hade min födelsedag och hela dagen fylldes av hälsningar från alla möjliga vänner. Både de allra närmsta liksom andra längre ut i vänskapsperiferin. Det är som små ljus som kommer med sina lågor och värmer en. Mörkret får liksom inte plats när ljuset är där.

Jag har det inte jobbigt just nu. Som skönt är. Men jag inser hur mycket det faktiskt värmer när ljusen finns där i ens liv och jag förstår att det är viktigt att man inte glömmer av att komma med sin, kanske för sig själv obetydliga, låga. Att våga höra av sig med en liten tanke eller något ord även om man inte hörts på ett tag. Att aktivt visa att man tänker på någon då och då, för det gör nog större skillnad än vad man kan tro. 

Ibland är det så mörkt och kallt att man behöver en brasa och då kanske några lågor måste gå samman och tända en sådan för en. Men när man vandrar på under ordinära dagar duger lågor fint. Väldigt fint! 

Det är vackert tycker jag. Dessutom inte svårt att se en dag som denna – dagen efter att väldigt många lyste upp en massa för mig!

Nu sitter Husbandet till och med och tänder tändaren som en bidragande värmekälla… Vi har inte tänt brasan ännu men tiden är nog nära ändå =).

Handbollstjejer träffar

Lady Di

Att göra läxor eller att få en läxa? Det är frågan!

Har du kramat en sådär perfekt snöboll någon gång? I den allra bästa kramsnön med vetskap om att just denna snöboll kommer bli så underbar att pula iväg för att i en ljuvlig träff splittras och skapa ett mini-snö-oväder i till exempel någon annans ansikte… Handbollstjejer träffar!

För en sådär tjugo år sedan satt jag och tre andra handbollstjejer en vinterkväll i slänten till Mauritz Väg i min hemby och sökte ”mini-snö-oväder” på vindrutorna på de bilar som kom förbi. Vi hade gjort upp om flyktplanen och vi befann oss högt upp i slänten. Skulle någon mot förmodan börja jaga oss hade vi ett rejält försprång. Men faktum var att vi fetmissade hela tiden. Det blev ett stort nederlag när ett flertal bilar susat förbi och snöbollarna likaså. Handbollstjejer träffar ju…

Jag minns hur vi gick bort från slänten och blev ståendes på en gångväg. Jag mins också att vi hörde en bil komma runt kröken. Sedan kan jag, när som helst som i slowmotion, spela upp hur jag böjer mig ner, plockar upp en sten stor som ett ägg, hur jag säger orden ”Kolla nu då!” och sedan drar iväg stenen i exakt rätt tidpunkt för att den och bilen ska mötas.
Det blev ingenstans ett litet mini-oväder.
Egentligen kan man nog säga att man hörde mig säga ”kolla nu då!”, såg mig vifta på armen och sedan hörde vi alla en väldigt tydlig ”douff” borta vid bilen. Mörkret gjorde att stenen inte syntes. Handbollstjejer träffar.

Bilen stannade på en halv hundradel eller fortare och då sprang vi åt två olika håll. Jag och den ena vännen åt ett och de två andra åt ett. Vi sprang långt och sällan eller aldrig har jag varit så snabb. Efter vad som tycktes vara en evighet gick vi tillbaka till området där vi träffat bilen. Det låg i samma kvarter som en av tjejerna bodde och vi gick dit för att se om vännerna gått hem.

De var där, den enes mamma var där och Vetskapen var också väldigt tydligt där.
Mannen i bilen hade fångat mina vänner, känt igen dem, gått hem till den enas mor och krävt att få veta vem som varit med och kastat stenen. Han själv var vår skolas biträdande rektors make. En riktig fullträff… De hade också gjort upp att vi skulle komma hem till honom kl 13 dagen efter.

Min pappa blev inte glad. Min förklaring på varför jag kastat var väldigt svår att finna. Jag menar, räcker ”handbollstjejer träffar!”…?

Fy. Jag får ont i magen än idag när jag tänker på våndan jag och vännerna bar fram till klockan 13 dagen därpå. Vi funderade på hur mycket det kostade att lackera om en bil, hur vi skulle säga och vad han skulle säga. Vi insåg att det hade varit smartare att ha satsat på läxor dagen innan, om man säger så… Tanken på att tjinga på rektorn var inte heller helt bekväm. Dessutom var det ju min idé, mitt handlande och min träff… De andra var ju ganska oskyldiga egentligen.

Vi kom dit och jag pep ”Förlåt”. Han svarade: ”Du är förlåten! Bilen är en skrothög så märket syns knappt bland de andra. Men gör inte om det!”. Vi vinkade på biträdande rektorn.

Där tog min era av stenkastning slut. Snöbollskastning också faktiskt.

Stegen från huset var betydligt lättare än när vi gick dit.

Vad kan man lära sig av det här då?

• Att ge förlåtelse till någon förändrar. På många sätt.
• Att bejaka sin vinnarskalle är inte alltid en bra idé.
• Jag kan fortfarande min läxa.
• Handbollstjejer träffar. Förr eller senare.

Så svaret på frågan lyder: Det är lättare att göra sina läxor än att sig en läxa!

Tack och bock!