När lyckan rör oss

Credo

Jag har färdats många dagar utan land i sikte. Min historia som sjöman har gett mig dem och det är faktiskt en upplevelse att rekommendera! Om man inte blir sjösjuk då. Då är det så klart inte lika tillfredsställande att inte se land… 

I vilket fall – Tänk dig en vit båt och att lanternorna färgar henne svagt grön på styrbord- och svagt röd på babord-sida. Det svarta börjar redan precis utanför båten och leder sedan hela vägen runt, åt alla håll och riktningar. Nattsvart visar här sin fulla betydelse och du står på en båt som rör sig fram mitt i allt detta mörker och samtidigt känner du dig trygg. På himlavalvet ovanför dig träder miljoner stjärnor fram bland allt det svarta och de talar om det okända mäktiga. Det känns som att de på något vis gör det. Att de visar att universum finns där fast att jag inte kan röra vid det och ändå rör det mig. Så naturligt men ändå häpnadsväckande. 

Likadant barnet som blir till inne i kvinnan. Så vanligt, så självklart men ändå ett mysterium för oss. Hur kommer livet in, personen och känslorna? Först var det ju två helt olika komponenter som inte alls hängde ihop. Livet finns där och jag kan inte röra vid det och ändå rör det mig. 

Lycka. Många är de vägar och tillvägagångssätt vi människor talar om för att uppnå lycka. Många är de saker som försöker stjäla den och förstöra den för oss. Ibland undrar jag om det inte är så att lyckan är en gåva, liksom livet och universum. Den finns där helt naturligt om vi låter de stora mysterium vi har omkring oss röra vid oss trots att vi inte kan greppa dem. Att det är därför det är möjligt för den fattigaste nomad liksom för den rikaste kung att uppleva den. Och visst blir man förundrad när den som mött ondskan vi människor ibland så frikostigt bjuder på ändå ler ärligt, tackar för livet och delar med sig av den lycka den bär?! 

Hemligheten kanske inte ligger i att sträva efter att röra vid lyckan utan att låta den röra vid mig? Och att i stillhet tacka för att man är någonstans på vägen mellan att inte ens ha varit till, hela universum och att kanske efter detta till och med få möjlighet att röra vid allt det som under livet rört mig. Kanske. 

Annonser

Ljus

Lady Di

Det är kallt här hemma! Vintern har kommit till öarna också och här biter kylan i ordentligt. 

Husbandet går just runt och tänder alla mina mång utplacerade ljus med mantrat ”varje ljus värmer lite”. 

Och så är det ju. Ljus ger ljus och värme och de är riktigt goa att ha när mörkret och kylan tränger på.

Lika dant är det i våra liv. Jag tänkte på det igår när jag hade min födelsedag och hela dagen fylldes av hälsningar från alla möjliga vänner. Både de allra närmsta liksom andra längre ut i vänskapsperiferin. Det är som små ljus som kommer med sina lågor och värmer en. Mörkret får liksom inte plats när ljuset är där.

Jag har det inte jobbigt just nu. Som skönt är. Men jag inser hur mycket det faktiskt värmer när ljusen finns där i ens liv och jag förstår att det är viktigt att man inte glömmer av att komma med sin, kanske för sig själv obetydliga, låga. Att våga höra av sig med en liten tanke eller något ord även om man inte hörts på ett tag. Att aktivt visa att man tänker på någon då och då, för det gör nog större skillnad än vad man kan tro. 

Ibland är det så mörkt och kallt att man behöver en brasa och då kanske några lågor måste gå samman och tända en sådan för en. Men när man vandrar på under ordinära dagar duger lågor fint. Väldigt fint! 

Det är vackert tycker jag. Dessutom inte svårt att se en dag som denna – dagen efter att väldigt många lyste upp en massa för mig!

Nu sitter Husbandet till och med och tänder tändaren som en bidragande värmekälla… Vi har inte tänt brasan ännu men tiden är nog nära ändå =).

Handbollstjejer träffar

Lady Di

Att göra läxor eller att få en läxa? Det är frågan!

Har du kramat en sådär perfekt snöboll någon gång? I den allra bästa kramsnön med vetskap om att just denna snöboll kommer bli så underbar att pula iväg för att i en ljuvlig träff splittras och skapa ett mini-snö-oväder i till exempel någon annans ansikte… Handbollstjejer träffar!

För en sådär tjugo år sedan satt jag och tre andra handbollstjejer en vinterkväll i slänten till Mauritz Väg i min hemby och sökte ”mini-snö-oväder” på vindrutorna på de bilar som kom förbi. Vi hade gjort upp om flyktplanen och vi befann oss högt upp i slänten. Skulle någon mot förmodan börja jaga oss hade vi ett rejält försprång. Men faktum var att vi fetmissade hela tiden. Det blev ett stort nederlag när ett flertal bilar susat förbi och snöbollarna likaså. Handbollstjejer träffar ju…

Jag minns hur vi gick bort från slänten och blev ståendes på en gångväg. Jag mins också att vi hörde en bil komma runt kröken. Sedan kan jag, när som helst som i slowmotion, spela upp hur jag böjer mig ner, plockar upp en sten stor som ett ägg, hur jag säger orden ”Kolla nu då!” och sedan drar iväg stenen i exakt rätt tidpunkt för att den och bilen ska mötas.
Det blev ingenstans ett litet mini-oväder.
Egentligen kan man nog säga att man hörde mig säga ”kolla nu då!”, såg mig vifta på armen och sedan hörde vi alla en väldigt tydlig ”douff” borta vid bilen. Mörkret gjorde att stenen inte syntes. Handbollstjejer träffar.

Bilen stannade på en halv hundradel eller fortare och då sprang vi åt två olika håll. Jag och den ena vännen åt ett och de två andra åt ett. Vi sprang långt och sällan eller aldrig har jag varit så snabb. Efter vad som tycktes vara en evighet gick vi tillbaka till området där vi träffat bilen. Det låg i samma kvarter som en av tjejerna bodde och vi gick dit för att se om vännerna gått hem.

De var där, den enes mamma var där och Vetskapen var också väldigt tydligt där.
Mannen i bilen hade fångat mina vänner, känt igen dem, gått hem till den enas mor och krävt att få veta vem som varit med och kastat stenen. Han själv var vår skolas biträdande rektors make. En riktig fullträff… De hade också gjort upp att vi skulle komma hem till honom kl 13 dagen efter.

Min pappa blev inte glad. Min förklaring på varför jag kastat var väldigt svår att finna. Jag menar, räcker ”handbollstjejer träffar!”…?

Fy. Jag får ont i magen än idag när jag tänker på våndan jag och vännerna bar fram till klockan 13 dagen därpå. Vi funderade på hur mycket det kostade att lackera om en bil, hur vi skulle säga och vad han skulle säga. Vi insåg att det hade varit smartare att ha satsat på läxor dagen innan, om man säger så… Tanken på att tjinga på rektorn var inte heller helt bekväm. Dessutom var det ju min idé, mitt handlande och min träff… De andra var ju ganska oskyldiga egentligen.

Vi kom dit och jag pep ”Förlåt”. Han svarade: ”Du är förlåten! Bilen är en skrothög så märket syns knappt bland de andra. Men gör inte om det!”. Vi vinkade på biträdande rektorn.

Där tog min era av stenkastning slut. Snöbollskastning också faktiskt.

Stegen från huset var betydligt lättare än när vi gick dit.

Vad kan man lära sig av det här då?

• Att ge förlåtelse till någon förändrar. På många sätt.
• Att bejaka sin vinnarskalle är inte alltid en bra idé.
• Jag kan fortfarande min läxa.
• Handbollstjejer träffar. Förr eller senare.

Så svaret på frågan lyder: Det är lättare att göra sina läxor än att sig en läxa!

Tack och bock!

I tiden

Lady Di

Det är så sjukt spännande att se hur stor kvot av oss som bara ramlar in i ett fantastiskt beteende och en oövervinnerlig karaktär någonstans i framtiden!
Vilka som vaknar upp en dag och helt har tappat bort sina dåliga sidor och mindre smickrande egenheter.

Eller kanske är det bara jag som lite nu och då finner mina tankar riktade mot en plötslig framtidssuccė? Den tiden då jag skrider fram och i glädje och idel lycka tar femkilometers promenader var morgon innan frukost, då när jag aldrig skjuter på viktiga saker och åtaganden framför mig längre, den gyllene era då jag varje eftermiddag engagerar mig i barnens lek och fantasier med en entusiasm större än deras. Då när jag kommer sluka böcker som ger mig visdomar som jag använder för att hjälpa andra och den tiden då jag inte slösar min tid på fejjans eviga skrollande utan alltid väljer viktigare saker före. De dagar då fel och brister inte längre får plats i mitt liv.

Men en dag är vi väl där eller?

Mina grabbar och mitt husband kommer bli så förvånade! Plötsligt händer det mig!
Men om sanningen ska fram har jag väntat ett bra tag nu. Det vore ju snörpligt om barnen är vuxna när jag väl är redo för lek… Eller om jag har starr när jag ska börja läsa alla böcker… Eller om benen inte längre bär när jag ska ut och traska…

Det vore faktiskt som en liten flopp om jag är död när jag ska prioritera det som egentligen är viktigt för mig. Kanske en ganska stor flopp till och med.

Det är så konstigt det där; Att vill man se sig själv stå för, eller göra vissa saker i framtiden är det bästa att börja ta stegen i den riktningen redan här och nu. Idag.

Fotöljen har varit placerad mot brasan ett bra tag här hemma i huset. Jag har suttit i den alldeles ordentligt med för få kvällar. Ändå har målbilden funnits där i huvudet en längre tid och dykt upp ofta – Jag, tekoppen och elden.
Hur svårt kan det vara?!
Ikväll tog vi kvällsmackan och aftonbönen vid brasan redan med pojkarna. Jag stannade helt enkelt kvar efter att vi sagt godnatt.

Det krävs inte mycket alls på ett vis. Endel menar att den största förändringen når man genom att släppa vissa saker istället för att lägga till något stort, nytt och flashigt. Och de där vardagsförändringarna, det de egentligen kräver är ju lite frigjord tid och små, små steg helt enkelt.

När alla egenskapade måsten i livets karusell får ligga åt sidan en stund tar lugnet plats och tankarna blir sorterade.

Så enkelt men ändå så svårt.

Jag är en äkta seglare, jag älskar att kryssa!

Lady Di

Nog har det hänt. Vissa nätter när jag stått vid Elidas enorma ratt med ett mörkt hav omkring mig med endast lanternornas svaga ljus och en vy där himmelen möter havet i en horisont som inte går att urskilja i det svarta. Då har jag några gånger sett lysande julgranar i modell super befinna sig där ute och en längtan efter att få byta båt har infunnit sig. Ja, det har hänt! Just då, när vi kanske tampas med lite större vågor, inte gör så hög fart, riskerar att få en jipp och kanske till och med fryser något i tredje timman av nattpasset, då verkar en stor kryssare väldigt inbjudande. Men förutom då och det faktum att min ena son ständigt pratar om det kryssningsfartyg han själv ska bygga när han blir stor, så tänker jag inte ofta på hur det skulle vara att kryssa.
Om du inte skvallrar för Husbandet, så kan jag berätta att jag egentligen nämligen inte är någon båtmänniska! Man kan ju lätt tro det med tanke på hur jag lever men inne i mig lever fortfarande fotbollstjejen som badar i sjöar och går ut med hunden i skogen. Kanske en kanot får plats i bilden någonstans på ett hajkhörn, men inte mer.

Men så är jag nu här ombord på Costa Fascinosa som genom ett under och det första som hände när jag gick ut på övre däck var att jag fick svindel. Det är sant! Den första utseglingen var hissnande helt enkelt. Det tog ett halvt dygn innan jag vande mig och det funkade nog bara tack vare att man tappar perspektivet när man endast ser vatten.
Även om jag anade att vi fått tag i en billig resa inser jag efter att ha pratat med en del folk här att vi inte ens betalt fullpris för en person, för oss alla fyra tillsammans, och flärden vittnar om samma sak! Det är femrätters var kväll, fyra rätters var lunch (om du inte vill gå till en av de andra femtioelva matställena) och frukost kan du också välja i alla möjliga olika utbud. Teatern som kanske tar in typ 900 pers var sittning, har fina program varje kväll med riktigt duktiga artister, det finns minst fyra livespelningar på gång i olika launcher och barer och de städar hytten flera gånger om dagen. Fartyget är endast tre år gammalt och allt är fint och välskött.
Vi har helt enkelt ställt oss frågan flera gånger varje dag; ”Hur hamnade vi här?!”.

På denna båten har jag dusch, toa och till och med tv, i hytten till skillnad från Elida. Jag får ha bikini och behöver inte ens resa mig upp från solstolen och när vi lägger till i hamn här. Jag behöver inte vara uppe när vi nattseglar, behöver inte diska min egen disk (inte ens bära bort den själv), inte laga någon mat och aldrig skrubbar jag däck. Husbandet och jag kan sitta och tjöta hur länge vi har lust till och behöver inte fokusera på gästerna ombord… (men vi får!). Jag bär inga fändrar och kastar inga tampar. Det tuffaste med hela resan är nog att vi måste hålla tiden för avgång för annars blir vi akterseglade. Den risken har inte varit så stor på Elida direkt…

En hel vecka i otrolig lyx i mina och större delen av världens ögon mätt. 
Då och då ser jag ut över havet och ser någon mindre båt långt nedanför och är tacksam för att jag är här på Fascinosa. 
Just nu! Denna veckan!
För på Elida är vattnet inte typ 40 meter ner från däcksnivå och man kan känna havets storhet när man kryssar fram. När någon fisk, val eller delfin komme nära har man chans att se dem. Jag konstaterar att enkelheten bär med sig en rikedom som inte finns här ombord och under en natt vid ratten på Elida finns tid att tänka sina egna tankar på ett sätt som kan vara svårt att hitta möjlighet till i en miljö som denna.

Tänk! Jag kanske är en äkta seglare ändå?! Jag älskar ju att kryssa!

image

HÖGSTA VINSTEN

Lady Di

Många är de dagar vi arbetat ombord på Elida de senaste sexton åren. Lägger vi ihop de antal sjömil vi som familj skrapat ihop blir det en hel del nuffror i rad för att leverera den ekvationen och åtskilliga är de naturens skådespel vi fått lov att bevittna där ute på det stora blå!

Trots detta, eller kanske tack vare, som Husbandet hävdar, så kom familjerådet fram till att en minibåt vid namn Drottning Elsa, modell Ockelbo, fick plats i vårt liv för dagar då sverigevädret tillåter lite friluftsliv i liten båt och vi råkar vara iland…
Men hör och häpna! Förra sommaren vann jag en tävling med Kalles kaviar där högsta vinsten var pengar att resa för hos Ving! Fantastiskt roligt! Uppgiften var att ta ett foto med en Kaviartub med tema semester och fast att man försöker så tror man ju inte att man ska kamma hem förstapriset! Men så blev det ändå!
Efter det har vi funderat hit och dit och vägt in alla tänkbara saker för att kunna hitta en lämplig resa. Så till sist har nu denna vinst blivit….. *Trummvirvel* …… EN KRYSSNING PÅ MEDELHAVET!!!!

Här ges tillfälle för oss alla att hämta andan och landa i tanken.

Hjärntvättad eller ej – detta ska verkligen bli roligt!! Idag gör vi Rom, ikväll går vi ombord på riktigt stor båt!

Här är vinnarfotot:

image

Skepp o’hoy seglarvänner!!

Pärlband Av Rönnbär

Lady Di

Från början hade hon gjort girlangerna för sin egen skull. Var höst hade hon varsamt trätt de röda bären på ett snöre, ett efter ett, tills de blev som ett stort pärlband av rönnbär. Sedan hängde hon upp det på den allra vackraste platsen i köket. Den mellan stängerna över den gamla gjutjärnsspisen där girlangens färg blev en härlig kontrast mot det djupt sotigt svarta.

Det var först när flickan dött som hon började äta dem. Några bär åt gången skulle ge bra med C-vitamin och det skulle även hjälpa henne att hantera sorgen, sa de gamla till henne när de var hemma och besökte tiden efter. Då, när det varit som att hon stod och balanserade på en planka över avgrundens mörker, hade hon inte kommit på att fråga de gamla damerna varför de trodde att rönnbär kunde dämpa smärtan från sorgen men hon hade gjort som de sagt. Redan dagen efter begravningen hade hon ätit de första.

Flickan hade alltid älskat de röda bären. Ofta stannade hon upp nedanför pärlbandet i köket och förlorade sig för en liten stund. Några år hade hon tagit de allra rödaste och lagt dem i det fina smyckeskrinet som hon fått av sin farmor. Där låg de tillsammans med guldkedjan med ett hjärta på. Alltid sparade hon många i en stor burk på sitt rum och någon gång under vintern hade hon sedan besökt de gamla i byn och gett dem en liten tygpåse full av bär.
När hon frågade sin flicka varför var svaret att hon inte hade något annat att ge dem och att de gamla kanske också ville göra vackra rönnbärsgirlanger. Dessutom tyckte hon att tanternas ansikten såg ut som bären som legat till sig och blivit skrynkliga.
De gamla hade skrattat gott när de fick det återberättat för sig.
På vintern när det som verkade vara den kallaste dagen för året kom hade flickan gått ut i trädgården, skrapat bort snön från stenbordet och lagt en stor hög bär där till fåglarna. Samma sak varje år.

Den största rädslan i sorgen hade hon upplevt i skräcken att hon skulle glömma flickan. Inte det faktum att hon funnits men att hon skulle tappa tonen från hennes röst och skratt och att det fortsatta livet skulle dränka det vackra de haft. Pär sa att gör man det så är man oskyldig. Det är livet som drabbar en. Man är bara den man är. Men hon kunde inte förlika sig med den tanken. Att flickan skulle levt sina åtta år och tre dagar utan mening. Utan att någon skulle bära hennes röst inom sig.

Hon hade varit ung när hon fick flickan. Byn hade börjat viska om att det aldrig skulle gå väl för henne och Pär när de såg den sextonåriga tjejens mage växa. De enda som faktiskt hade ställt upp för dem var Pärs mamma och de gamla. Systrarna Askling hade till och med flyttat ihop under samma tak för att kunna lämna det ena huset till henne och Pär. Detta hus de fortfarande bor kvar i, med den gamla gjutjärnsspisen och de vackra kakelugnarna. Ska man bli mor och far, hade de sagt, då behöver man en egen vrå att rå om sig på.

Det var vattnet som tagit barnets liv. Hon hade olovligt genat över isen för att slippa gå runt viken och den hade gett vika. När de fann henne var det försent. Bara sådär. Ett ”hej då vi ses sen” och så kom det aldrig ett sen.
Flickan hade ofta frågat om man fick äta bären men på den tiden trodde hon att de var giftiga så hon gav aldrig lov att smaka. Nu vet hon att några bär åt gången är ingen fara med. De är rika på C-vitamin.

Idag är det skördetid för rönnen.
Varje år träden har tillåtit har hon och Pär plockat rönnbär och trätt dem på trådar. Några till de gamla som finns kvar i livet, flera till sig själva. Tvillingpojkarna som nu är femton år har sedan de var små sett fram emot dessa dagar på året. De säger att familjen känns helt hel just då och att den stund de hänger rönnbärskransen på Leonoras gravsten är magisk. Fast att de aldrig kände henne tycker de att de kan höra henne. Hon själv gör det definitivt. Hon hör hennes röst och minns stunder tillsammans. Ett minne för var bär hon trär på tråden, ett klingande skratt för var bär hon äter under vintern.

[Mitt första bidrag ever till en novelltävling! Vann inte men tänkte att någon kan ju få läsa ändå om man vill. Regler: max 4000 ord. Tema ”skördetid”.]