Den som älskar lyckan får

Lady Di

Ofta när jag pratar kärlek med vänner inser jag att vi ofta har en målbild av hur en äkta, god relation ska vara och hur man känner och upplever när man är i en sådan. Det jag också kan inse är att den bilden många gånger är ganska långt ifrån verklighetens relationer och upplevelser.

Vissa sånger tillexempel kan få mig att tänka att den kärlek som finns mellan den som skrivit låten och den som är föremål för texten, den kärleken vill jag också ha. Det är ju jättebra för förmodligen är det precis det som författaren vill förmedla men samtidigt ser jag bara en liten glimt av det som är och vad de egentligen har. Förmodligen finns där kamp, omständigheter och okloka val som som omfamnar och omringar detta vackra han eller hon plockat fram ur kärnan, genom att skriva en sång.
Samma sak med filmer som ska skildra olika saker, eller intervjuer med kändisar som hittat sin livs kärlek. Även om de faktiskt är ärliga och försöker nämna saker som kanske inte är tipp topp så ser man ju inte inte själva livet, de saker som finns runt omkring och som också påverkar. Till exempel om systerns man har en obotlig sjukdom, om bästa vännens barn använder droger, om avloppen i källarn bråkar hela tiden, om barnen har haft svårt att lära sig saker i skolan, ekonomi eller allt annat som kan finnas där som ingredienser till livet.

Det ihop med alla romantiska böcker, tidningar, tv-program och den längtan många av oss då bär om att hitta den sanna kärleken kan nog försvåra ganska mycket i förmågan att se vad en sund relation faktiskt är.
Jag tycker mig ofta få intryck på olika vis om att ”du ska” hela tiden kunna hitta något mer, något häftigare och något än mer kittlande i en relation för annars är något fel. Tidsandan liksom ropar ut att man ska lyckas och det med besked!

Men är det så? Finns det inte olika säsonger och perioder? Klart jag kan se att om man zoomar ut tidslinjen över relationens varande så borde det vara en svag uppåtgång hela tiden. Men om vi utgår från att det är en axel som har en sakta stigande kurva och jag zoomar in och tittar noga och nära så verkar det kanske vara en stillastående eller kanske till och med nedåtgående period just nu men egentligen är det ett litet ”nedåthack” bara. Jag tror att risken är att man håller sig där nära, inzoomad och frustrerad över nuet och så jämför man med andras inzoomningar, som tex en sång, Facebook eller en intervju, där de har riktigt bra uppåtgång just för tillfället. Där finns risken att man liksom förvillar sig.

Jag har upplevt att om man tar tid och lyssnar till människor som har många år av samma relation bakom sig så finns det oftast med en hel del ”nedåthack” på kurvan men att uttrycket ”det som inte dödar härdar” går att översätta i kärleksspråket också. Tar man sig igenom blir kärleken än starkare.
Jag anser dessutom inte att det är en svaghet att känna sig beroende av varandra i en relation. (Nu pratar jag inte om destruktiva situationer när det faktiskt inte fungerar, utan jag menar vanliga relationer som kanske tappat stinget för en stund.) Men att våga ge av sig själv och älska någon så mycket att man känner sig svag i ett liv utan denne kan väl inte vara fel? Jag kan bara se att det är fel om man tänker sig en eventuell framtid utan personen i fråga… I mina ögon är det inte en svaghet att våga vara svag och skör i en relation, det är styrka. Att ha perioder där man har tråkigt är också en del av livet. Men kanske man kan få in lite kärleksstoff i relationen av att tillsammans engagera sig i andra? Det finns många sätt som är bättre än att jämföra i alla fall.

Så idag, kära vänner! Våga leta efter den där fina kärnan som finns mitt i livet av kärlek och omsorg till människor du har nära. Det är kanske just det tilltaget som piffar upp vardagslunken…

När hästen suckar öppnar den inte munnen.

Loggboken

Skulle ju se oerhört märkligt ut om en häst gjorde det. Skulle nog ta extra energi också…
På vår turné blandar vi friskt mellan totalt fokus, spelningar och massor av folk och finner man behov av en suck gör vi som hästen, helt enkelt. Det är vansinnigt roligt att vara ute på turné såhär! Förra helgen var vi i Puerto Banús i Marbella och sjöng oss hesa. Baren du ser på fotot nedan är en av de mest välbesökta i området och de stänger av sin musik när vi kör vår. Bra samarbete helt enkelt! Flera spelningar var kväll och rundvisnig ombord fyllde våra dagar där. Ett besök till en av ortens kyrkor hann vi också med innan vi på måndagen avseglade mot östra delen av Spanien där vi är nu. Cartagena heter platsen och ikväll och imorgon kör vi musik varannan timma igen. Det är ren glädje och en ynnest att få vara med!!

Over and out. 

   

Det Är Vackert Att Barn Kommer Nära Människor Som Mött Livet

Åsikt

Det finns ögonblick man aldrig glömmer. Jag har tillexempel ett från när jag var tre år och min storebror var med om en väldigt allvarlig olycka där en bil körde på honom som kom på en cykel.
Jag och mamma var hemma när det hände men jag har en film inom mig där jag ser mammas rygg som lite underifrån. Hon står och pratar i telefonen och sedan ser jag hur hon lägger på och direkt efter ställer sig uppe på köksbordet och tittar ut genom fönstren ner mot vägen nedanför vårt hus.
Jag tror bara att jag minns det av den anledningen att mamma utstrålade något jag som barn aldrig tidigare sett och för att hon gjorde något så konstigt som att ställa sig på köksbordet. Mammor gör inte så. De försöker ju lära sina små att inte vara där… Jag har frågat om hon minns detta men det gör hon inte. Kanske är det påhitt, kanske är det en treårings upplevelse.

Ett annat väldigt tydligt minne som jag i alla fall är hundra på, är när jag sitter i bilen bakom mamma som kör. Nu är jag vuxen men jag minns inte varför jag satt i bak. Kanske är det någon av killarna som sitter i bilbarnstol fram eller något men det mamma sa är så tydligt. ”Jag har haft dåligt samvete emot dig för att jag fick lämna dig till din mormor och morfar och farmor och farfar så mycket när du var liten.”

Och plötsligt förstod jag. Aldrig före har tanken slagit mig fast att det egentligen är uppenbart. Många av de tillfällen jag fått förmånen att hänga med mina älskade mor- och far-föräldrar, som jag skrutit om att jag fått lov att göra och som jag använt som argument för att det är nyttigt för barn att umgås med äldre, de kom av att det var så svårt att få ihop det för vår familj i och med det som drabbat oss.
Jag bad mamma glömma den tanken och känna sig glad över just det. Det gör ju jag.

Det finns något oändligt vackert med att barn kommer nära människor som mött livet. Människor som har skavanker på sin kropp som skvallrar om erfarenheter. Som har ögon som kan låta blicken fastna i fjärran och spela upp en inre film av minnen. Som har upplevt alla ålderskriser som ligger mellan barnet och den äldre. Som vet att smärta gör ont. Som har varit kära och kanske fortfarande är det. Som har gjort misstag. Som har insett att ingen är perfekt men att alla ändå är värdefulla. Som vet att delad glädje är dubbel glädje. Som vill dela detta med en mindre person som kanske inte ännu förstår vad man talar om men som kan få en aha-upplevelse lite senare i livet och minnas fraser, förstå saker. Människor som vandrat på stigar där barnet senare kan se fotspåren.

Många är de timmar då jag stått med fiskespöt i näven i hamnen med farfar, min fiskekung. Vilken rak rygg det har gett mig att höra honom skryta för sina polare om vilken expert han minsann hade i det lilla rufsiga blonda barnbarnet.
Morfar då, han lever fortfarande och är 89 år i år. Han har bara skällt på mig en endaste gång som jag minns. Då hade jag hällt ut vattnet i regnvattensamlaren som hjälpte honom hålla reda på vattenmängderna som fallit under dagen. Morfar kan vara den gladaste gubben som går i ett par skor. Han traskar fortfarande flera kilometer om dagen och pratar med alla om allt och ingenting. Kan han hjälpa gör han det men rätt ska ändå vara rätt. Han har lärt mig mycket om att ta saker för vad de är. Nu är han också gammel-morfar till massa barnbarnsbarn.
Jag tänker på farmors biskvier och mormor som alltid köpt ett kinderägg eller gav en femkrona när vi möttes. Jag tänker på trygghet i dessa kvinnor.

Att leva över generationsgränserna berikar väldigt mycket vågar jag påstå. Det är nyttigt att få sänka volymen lite i respekt för någon annan. Det är underbart att få visdom levererad i några ord och en kärleksbiskvi. Det är karaktärsdanande att veta att det finns andra vuxna som i mycket tycker som mamma och pappa och vågar säga till när man uppför sig illa.

Som förälder räcker man inte alltid till, hur gärna man än vill, men finns det andra vuxna och kanske särskilt far- och mor-föräldrar i närheten och täcker upp kanske det inte alltid gör så mycket?

Det tycker i alla fall inte jag.

(Foto: mamma och morfar)