Den som älskar lyckan får

Lady Di

Ofta när jag pratar kärlek med vänner inser jag att vi ofta har en målbild av hur en äkta, god relation ska vara och hur man känner och upplever när man är i en sådan. Det jag också kan inse är att den bilden många gånger är ganska långt ifrån verklighetens relationer och upplevelser.

Vissa sånger tillexempel kan få mig att tänka att den kärlek som finns mellan den som skrivit låten och den som är föremål för texten, den kärleken vill jag också ha. Det är ju jättebra för förmodligen är det precis det som författaren vill förmedla men samtidigt ser jag bara en liten glimt av det som är och vad de egentligen har. Förmodligen finns där kamp, omständigheter och okloka val som som omfamnar och omringar detta vackra han eller hon plockat fram ur kärnan, genom att skriva en sång.
Samma sak med filmer som ska skildra olika saker, eller intervjuer med kändisar som hittat sin livs kärlek. Även om de faktiskt är ärliga och försöker nämna saker som kanske inte är tipp topp så ser man ju inte inte själva livet, de saker som finns runt omkring och som också påverkar. Till exempel om systerns man har en obotlig sjukdom, om bästa vännens barn använder droger, om avloppen i källarn bråkar hela tiden, om barnen har haft svårt att lära sig saker i skolan, ekonomi eller allt annat som kan finnas där som ingredienser till livet.

Det ihop med alla romantiska böcker, tidningar, tv-program och den längtan många av oss då bär om att hitta den sanna kärleken kan nog försvåra ganska mycket i förmågan att se vad en sund relation faktiskt är.
Jag tycker mig ofta få intryck på olika vis om att ”du ska” hela tiden kunna hitta något mer, något häftigare och något än mer kittlande i en relation för annars är något fel. Tidsandan liksom ropar ut att man ska lyckas och det med besked!

Men är det så? Finns det inte olika säsonger och perioder? Klart jag kan se att om man zoomar ut tidslinjen över relationens varande så borde det vara en svag uppåtgång hela tiden. Men om vi utgår från att det är en axel som har en sakta stigande kurva och jag zoomar in och tittar noga och nära så verkar det kanske vara en stillastående eller kanske till och med nedåtgående period just nu men egentligen är det ett litet ”nedåthack” bara. Jag tror att risken är att man håller sig där nära, inzoomad och frustrerad över nuet och så jämför man med andras inzoomningar, som tex en sång, Facebook eller en intervju, där de har riktigt bra uppåtgång just för tillfället. Där finns risken att man liksom förvillar sig.

Jag har upplevt att om man tar tid och lyssnar till människor som har många år av samma relation bakom sig så finns det oftast med en hel del ”nedåthack” på kurvan men att uttrycket ”det som inte dödar härdar” går att översätta i kärleksspråket också. Tar man sig igenom blir kärleken än starkare.
Jag anser dessutom inte att det är en svaghet att känna sig beroende av varandra i en relation. (Nu pratar jag inte om destruktiva situationer när det faktiskt inte fungerar, utan jag menar vanliga relationer som kanske tappat stinget för en stund.) Men att våga ge av sig själv och älska någon så mycket att man känner sig svag i ett liv utan denne kan väl inte vara fel? Jag kan bara se att det är fel om man tänker sig en eventuell framtid utan personen i fråga… I mina ögon är det inte en svaghet att våga vara svag och skör i en relation, det är styrka. Att ha perioder där man har tråkigt är också en del av livet. Men kanske man kan få in lite kärleksstoff i relationen av att tillsammans engagera sig i andra? Det finns många sätt som är bättre än att jämföra i alla fall.

Så idag, kära vänner! Våga leta efter den där fina kärnan som finns mitt i livet av kärlek och omsorg till människor du har nära. Det är kanske just det tilltaget som piffar upp vardagslunken…

Annonser

Femton rosor för Femton år 

Lady Di

Jag hade bara det som är jag att ge. Jag som enligt dig är den mest envisa människa du någonsin träffat. Och du har träffat många människor… Jag som har kortast tålamod av alla du känner… Och du känner många… Jag som borde bli politiker för att jag kan argumentera för min sak (bättre än dig ibland). Och du kan argumentera – det ska alla veta! Jag hade bara mig själv att ge. Jag som inte var något speciellt alls. Inga titlar, inga pengar, ingen uppenbar snygging eller ens begåvning på något särskilt. Jag som var Diana. 

 Du, du hade en varm personlighet som intog rummet du var i. Du hade erfarenheter av livet som gjort dig vis, du hade styrka, glädje och kärlek för andra så det flödade. Du var händig som få, musikalisk och väldigt intelligent. Du var rolig. Dina ögon var fulla av liv fast att du sett döden i vitögat på många sätt. Allt det och ännu mer erbjöd du mig för femton år sedan. 

Vilket byte! Behöver jag säga vem som drog vinstlotten?! 

Nu vet jag att du inte skulle beskriva mig som en vanlig nobody, det har du låtit mig veta många gånger. Men själv kan jag uppleva det som att du faktiskt är lite korkad som valde mig av alla…

Femton år. Det går inte sammanfatta fullheten av de åren med dig. Inte alls. De har rymt förluster av vänner, de har rymt förnedran, de har burit med sig kamp och strid, vi har varit ”hemlösa”, vi har känt sorg och ilska och undrat vad vi gör för fel. Vi har slitit som djur vissa gånger, vi har bråkat med varandra och vi har gråtit. 
Men vi har skrattat också! Så att vi kiknat. Vi har glatt oss åt vänskaper som går djupare än man kan säga. Vi har fått vara med och se ett arbete vi satsat in i överleva svåra tider och vi har sett människor få ut mycket positivt från det. Vi har fått säga förlåt och ge förlåtelse och vi har fått se hur de orden kan förvandla. Vi har erfarit hur Gud svarar på våra böner. Vi har njutit. Vi har upplevt och vi har fått underbara barn tillsammans. Vi har fått dela stunder bara du och jag som är våra. Våra alldeles egna. 

Det är lite magiskt nästan, det att se att våra löften har burit såhär långt. Jag är själv imponerad! Men tacksam, o så tacksam! För allt det som är du, för allt det som är vi. Stefan. Jag känner att jag hör ihop med dig från djupet av mitt hjärtas innersta väsen och jag tackar dig för allt du gett mig! 
Det är som jag alltid har sagt: Jag tog dig för kroppen och pengarna, men jag fick lite för mycket kropp och för lite pengar…
Men jag är ändå rik. Rikast i världen en dag som denna. Grattis på bröllopsdagen Stefan! Jag älskar dig. 
Tack du och tack alla runt omkring oss som delat stunder ihop med oss såhär långt! Mer sånt åt folket 🎈. 

Andra har också ett hjärta

Lady Di

Ingen av oss valde att födas. Plötsligt inser man att man finns och att det där egocentrerade varandet som man är den första tiden när allting kretsar kring en själv, är jag. Någonstans efter de första åren på jorden börjar man finna förmågan att titta på sig själv lite utifrån och så fattar man så småningom att det finns fler som jag omkring mig. Först upptäcker man sin fot sedan mer och mer av kroppen, ens känslor och så tillslut börjar man se andra och i någon snygg mix så hittar man förhoppningsvis in till att andra också har känslor, en själ och ett hjärta. Livet är en gåva given oss var och en och hur det livet blir formas också till stor del av hur andra agerar mot mig. Naturligtvis spelar egna val in men de första åren kan vi inte ens göra särskilt många medvetna val. Vi är i händerna på någon annan. 

Tänk på hur väl du mår när människor ser dig, omhuldar dig, lyssnar på dig och erkänner dig. Tänk på det! Gör sedan detsamma mot den människa som kommer i din väg! Inte heller denne valde att födas. Kanske är det helt enkelt så att hela systemet är uppbyggt på att vi behöver varandra och att kärleken är kittet för att lyckas?! Ingen revolutionerande tanke alls. Den har funnits sedan urminnes tider och det just därför är den värd att lyfta fram i ljuset då och då. Som kanske tex idag…


Glad alla hjärtans dag på dig! 

Husbandet

Lady Di

Det är bara dig jag varit så arg på att jag sprungit över åkrar och gömt mig i buskage.
Det är bara dig jag varit så sur på att jag hoppat ur bilen och tydligt förklarat intentionen att ta tåget hem till mamma. Flera gånger.
Det är bara du som gjort mig så vansinnig att jag kastat min plånbok på dig så hårt att förvåningen i ditt ansikte nästan fick mig att skratta.
Det är bara dig jag har boxat på med all min kraft efter att du skrämt mig så mycket att jag grät.
Det är bara med dig jag stått och munkäftat så argt till den grad att vi båda började skratta exakt samtidigt och blev vänner i ett nu och först då upptäckte att vi hade publik på grund av att även de började skratta.
Det är bara dig jag aldrig mer ska prata med.
Det är bara du som vissa stunder kan vara trögast av alla miljarder människor på den här jorden.

Det är bara dina hjärtslag i en omfamning som så många gånget gett tillbaka rätt takt för mitt hjärtas slag.
Det är bara din hand på min kind som fått mig att förstå att händerna kan visa kärleken tydligare än tusen ord.
Det är bara du som lyssnat på min smärta i människors svek mer än någon annan.
Det är bara du som gett mig gåvan att få vara mamma och genom det en extra nerv från varje sinne rakt in i hjärtat.
Det är bara du som förstår mig bäst av alla miljarder människor på den här jorden.
Det är bara du som lovat mig att dela din tid med mig tills någon av oss dör.
Det är bara dig jag vet att jag alltid kommer prata med igen.

Du är en av de största orsakerna till att jag har ett leende att dela med mig av.

Åh vad jag saknar dig när du är ute och åker båt!

Det var för din skull

Lady Di

I början av en kärleksrelation ger man, godtar man, uppskattar man, förstår man, och till och med intresserar man sig för saker som man annars aldrig någonsin ens tänkt tanken på att ens tänka på.
Det verkar som att ett vanligt fenomen är att detta enorma megaintresse för helt ‘oviktiga’ saker så småningom falnar och i takt med att förälskelsen går över i djupare kärlek kommer sanningen fram. ”Det var för din skull.”

Visst är det fint?!

Idag skulle jag vara den där super-Dianan som bara tittar fram med riktigt stora jämna mellanrum… Jag bestämde mig för att för att om Husbandet ska få en äkta familjeupplevelse med vår lilla gula ”Drottning Elsa” så behövs även den ömma modern i familjen ombord. Jag erkänner! Att segla, såhär emellan all segling som annars gärna fyller våra dagar som skeppare och matros till yrket, var väl inte det jag själv hade initierat. Men vaddå! En go utflykt kantad med mys – jag kan väl ställa upp! ”För din skull”.

Gick ner en halvtimma efter de andra tre så att de skulle ha fått upp de nya seglen på rätt platser. Något var fel. De var inte klara när jag kom och vi konstaterade att det måste fixas en grej innan focken kan användas.
Jag satte mig på bryggan och grabbarna skulle dra igång motorn. Något mer var fel. Det tog ett par timmar att fixa… Jag gick hem emellan.
Sedan ringer de med segeryra och motorn fungerade. Nu skulle vi ut! Men… Något var fel. När storen var hissad insåg vi nämligen snabbt att så strömt som det var, var det ingen hit alls att försöka kryssa med endast ett segel i extremliten båt och pyttevind.

Ungefär där dog min enorma seglarentusiasm.
Men jag såg en säl.
Och det var nära hem.

Jag känner att förälsken till Stefan har gått över till enormt djup kärlek numera, helt enkelt! 

  

      

Ge Inte Upp

Credo

Jag minns det som igår. Den där stunden då en av oss skolkat från skolan på den andres håltimma för att finna lite ostörd tid med varandra. Jag minns att jag var noggrannare med att vara på lektionen än henne så troligtvis gick jag fri denna gången. Jag var nitton, hon sjutton och ett halvt.
Vi hade satt oss utanför skolan på en stor grön SAND-låda och orden gröpte ett hål i tiden.
”Jag kommer inte att bli arton år”.
De var inte ett rop på hjälp. De var.

Stegen efter det. Alla ord och tårar. Åren och bönerna. De förlösande skratten. Allt det har gjort mitt hjärta mjukt inför den smärta som vissa människor får bära.
Tillfället kommer för alltid tillhöra några av de tuffaste minuterna i mitt liv. Samtidigt var förtroendebördan lite av det vackraste jag fått.

Flera år efteråt. När olika saker lett till andra och Kärleken fick vara ljuset som fördriver mörkret, fick jag ännu ett minne som aldrig kommer blekna; I en skimrande vit klänning och full av livslust gav hon löftet till sin man om att älska i nöd och lust tills dess döden skiljer dem åt. I kyrkan inför Kärleken själv.

Jag bär dessa minnen som två osynliga berlocker hängandes precis vid hjärtat. De ger mig tro, hopp, tacksamhet och kraft.
Jag trodde saker kunde vändas. Nu vet jag!

Ville säga det till dig, du som har din kamp just nu. Ge inte upp!

Vänta Nu!

Lady Di

Vänta nu! Hörde jag inte mig själv säga till en vän för ett tag sedan att när Husbandet har för sig några av sina mindre uppskattade göromål (läs: dåliga vanor), som tex att inte lägga tillbaka använd sak på rätt plats, eller att i köket lämna öppnad lucka öppen tills annan homo sapien stänger den, då försöker jag tänka på att det är saker jag trots allt kommer sakna ifall han skulle dö före mig?
Jo, det sa jag bestämt. Jag kan se mig själv med alla köksluckor och lådor ordentligt stängda och bara sakna. Nä fy! Hjälper effektivt till att minska aggression.

En perfekt blockad när man själv blir påkommen med egen dålig vana också faktiskt. ”Älskling, du kommer sakna det här om jag skulle gå bort… Tänk på det du!”

Det ligger något djupt, vackert i det.

Men för någon sekund, alldeles nyss, kände jag starkt att jag gärna visst saknade det precis i denna stund. Bulan har tagit plats som ett Unicorns-horn i pannan, då jag tjongat i glömd, öppen skåpslucka.

Kanske kan trolla med hornet?!
Så att Husbandet för alltid minns att stänga luckor efter sig.

Saknar hellre fina paket som ligger och skräpar eller stora blomster fång där man ‘slås’ av den ljuvliga doften. Så det så.