Går det fånga friheten?

Credo

Frihet. Jag tror det ordet står för många olika saker för olika människor. Den ene upplever frihet när den kommer ut till stugan i skogen där varken el eller toalett erbjuds i huset, den andre känner att om han eller hon får möjlighet att vara ensam i en liten segelbåt mitt ute på havet upplevs frihetskänslan som mest (själv hade jag snarare upplevt dödsångest tror jag), en tredje kanske finner den uppe på fjället när man vandrar fram med de förnödenheter man behöver på ryggen, någon kanske bara vill ha en fåtölj framför en brasa och en bra bok. Någon vill bada på en härlig strand med familjen. En är nöjd med en kexchoklad på en brygga vid en sjö och vissa vill spela på sin gitarr tills tonerna döljer allt annat…Gemensamt för frihet tror jag är när de mänskligt pålagda måstena försvinner för en stund. När de får stå på andra plats och tankarna får kliva fram och bli färdigtänkta. När man känner och inser att världen inte brakar samman för att jag inte svarar på mail, prickar av punkter i listan eller gör saker för att få in mer pengar eller att någon annan vill det. När man hittar tid och rum för att uppleva saker som endast närvaron i nuet och skapelsen kan ge. 

Jag tänker på slavar, på människor fånga i trafficking, på dem som lever under krigens fasor. Vad orättvist det är att andra stjäl deras frihet. Det är grym ondska. Var och en har fått sitt liv och så stjäl andra människor det för några.
Att tänka på dessa människors situationer ger perspektiv och tvingar, i alla fall mig, till att högt värdera möjligheten att faktiskt få känna frihet.

Jag tror att livet utgår ifrån våra hjärtan och att det är viktigt att vi vårdar det hjärta vi fått. Med det menar jag det som är själva centrum av oss själva. För att vara helt fri behöver man nog också se över sitt inre och finna frid och man behöver lära känna sig själv.
 Går det fånga friheten? 
Själva meningen är i sig själv väldigt paradoxal. Skulle vi sträva efter att fånga den skulle vi nog bli bundna av just den strävan…

Det går nog helt enkelt inte fånga den. Den går nog bara uppleva! 

När lyckan rör oss

Credo

Jag har färdats många dagar utan land i sikte. Min historia som sjöman har gett mig dem och det är faktiskt en upplevelse att rekommendera! Om man inte blir sjösjuk då. Då är det så klart inte lika tillfredsställande att inte se land… 

I vilket fall – Tänk dig en vit båt och att lanternorna färgar henne svagt grön på styrbord- och svagt röd på babord-sida. Det svarta börjar redan precis utanför båten och leder sedan hela vägen runt, åt alla håll och riktningar. Nattsvart visar här sin fulla betydelse och du står på en båt som rör sig fram mitt i allt detta mörker och samtidigt känner du dig trygg. På himlavalvet ovanför dig träder miljoner stjärnor fram bland allt det svarta och de talar om det okända mäktiga. Det känns som att de på något vis gör det. Att de visar att universum finns där fast att jag inte kan röra vid det och ändå rör det mig. Så naturligt men ändå häpnadsväckande. 

Likadant barnet som blir till inne i kvinnan. Så vanligt, så självklart men ändå ett mysterium för oss. Hur kommer livet in, personen och känslorna? Först var det ju två helt olika komponenter som inte alls hängde ihop. Livet finns där och jag kan inte röra vid det och ändå rör det mig. 

Lycka. Många är de vägar och tillvägagångssätt vi människor talar om för att uppnå lycka. Många är de saker som försöker stjäla den och förstöra den för oss. Ibland undrar jag om det inte är så att lyckan är en gåva, liksom livet och universum. Den finns där helt naturligt om vi låter de stora mysterium vi har omkring oss röra vid oss trots att vi inte kan greppa dem. Att det är därför det är möjligt för den fattigaste nomad liksom för den rikaste kung att uppleva den. Och visst blir man förundrad när den som mött ondskan vi människor ibland så frikostigt bjuder på ändå ler ärligt, tackar för livet och delar med sig av den lycka den bär?! 

Hemligheten kanske inte ligger i att sträva efter att röra vid lyckan utan att låta den röra vid mig? Och att i stillhet tacka för att man är någonstans på vägen mellan att inte ens ha varit till, hela universum och att kanske efter detta till och med få möjlighet att röra vid allt det som under livet rört mig. Kanske. 

I tiden

Lady Di

Det är så sjukt spännande att se hur stor kvot av oss som bara ramlar in i ett fantastiskt beteende och en oövervinnerlig karaktär någonstans i framtiden!
Vilka som vaknar upp en dag och helt har tappat bort sina dåliga sidor och mindre smickrande egenheter.

Eller kanske är det bara jag som lite nu och då finner mina tankar riktade mot en plötslig framtidssuccė? Den tiden då jag skrider fram och i glädje och idel lycka tar femkilometers promenader var morgon innan frukost, då när jag aldrig skjuter på viktiga saker och åtaganden framför mig längre, den gyllene era då jag varje eftermiddag engagerar mig i barnens lek och fantasier med en entusiasm större än deras. Då när jag kommer sluka böcker som ger mig visdomar som jag använder för att hjälpa andra och den tiden då jag inte slösar min tid på fejjans eviga skrollande utan alltid väljer viktigare saker före. De dagar då fel och brister inte längre får plats i mitt liv.

Men en dag är vi väl där eller?

Mina grabbar och mitt husband kommer bli så förvånade! Plötsligt händer det mig!
Men om sanningen ska fram har jag väntat ett bra tag nu. Det vore ju snörpligt om barnen är vuxna när jag väl är redo för lek… Eller om jag har starr när jag ska börja läsa alla böcker… Eller om benen inte längre bär när jag ska ut och traska…

Det vore faktiskt som en liten flopp om jag är död när jag ska prioritera det som egentligen är viktigt för mig. Kanske en ganska stor flopp till och med.

Det är så konstigt det där; Att vill man se sig själv stå för, eller göra vissa saker i framtiden är det bästa att börja ta stegen i den riktningen redan här och nu. Idag.

Fotöljen har varit placerad mot brasan ett bra tag här hemma i huset. Jag har suttit i den alldeles ordentligt med för få kvällar. Ändå har målbilden funnits där i huvudet en längre tid och dykt upp ofta – Jag, tekoppen och elden.
Hur svårt kan det vara?!
Ikväll tog vi kvällsmackan och aftonbönen vid brasan redan med pojkarna. Jag stannade helt enkelt kvar efter att vi sagt godnatt.

Det krävs inte mycket alls på ett vis. Endel menar att den största förändringen når man genom att släppa vissa saker istället för att lägga till något stort, nytt och flashigt. Och de där vardagsförändringarna, det de egentligen kräver är ju lite frigjord tid och små, små steg helt enkelt.

När alla egenskapade måsten i livets karusell får ligga åt sidan en stund tar lugnet plats och tankarna blir sorterade.

Så enkelt men ändå så svårt.

#40-årskris

Lady Di

Idag insåg jag för första gången att någon gång blir det jag (jag!) som tar mitt sista andetag. Jag hamnade i ögonblickets sekund och liksom förstod att någon gång kanske det inte blir ett andetag till.
Insåg det förra veckan också!

Är som en dement person som glömt av att dennes livskamrat gått bort… Man får en chock var gång man inser. Fy.

40-årskris? Fram tills nyss har jag ju varit odödlig…

Note to my self: Antar att döden har med livet att göra, helt enkelt.

De stora stjärnorna är placerade där på himlavalvet bland de mindre

Lady Di

Jag hörde en mycket gammal man tala på radion om hur han kört bil i hela sitt liv och att han aldrig någonsin hade krockat eller varit inblandad i en olycka av något slag. Radionissarna hade ringt upp honom för att uppmärksamma denna bedrift och öste över komplimanger och hyllningar. Till sist frågade de honom hur han blivit så bra att han lyckats med detta och då svarade den gamle mannen:
”Jag har alla mina medtrafikanter att tacka för det! De har räddat mig många, många gånger och varit uppmärksamma när jag missat.”

Och där lärde han oss något om ödmjukhet och insikt! Även i livet funkar det så. En människa formas till den hon är genom mötet med andra och till och med våra största hjältar och idoler har andra att tacka för att de lyckats. Visst måste man ha ‘det’ inom sig själv också men utan de ”medtrafikanter” man susar förbi genom livet blir man inte samma person. Även för de största har frontalkrockar många gånger undvikits på grund av att någon annan varit uppmärksam. Och vem vore du själv utan andras uppmärksamhet?!

De stora stjärnorna är placerade där på himlavalvet bland de mindre och nog tycker väl jag att det är som vackrast när de är tillsammans!

Så min slutkläm får bli:
Shine on! Your a little star making others glow!

Husbandet

Lady Di

Det är bara dig jag varit så arg på att jag sprungit över åkrar och gömt mig i buskage.
Det är bara dig jag varit så sur på att jag hoppat ur bilen och tydligt förklarat intentionen att ta tåget hem till mamma. Flera gånger.
Det är bara du som gjort mig så vansinnig att jag kastat min plånbok på dig så hårt att förvåningen i ditt ansikte nästan fick mig att skratta.
Det är bara dig jag har boxat på med all min kraft efter att du skrämt mig så mycket att jag grät.
Det är bara med dig jag stått och munkäftat så argt till den grad att vi båda började skratta exakt samtidigt och blev vänner i ett nu och först då upptäckte att vi hade publik på grund av att även de började skratta.
Det är bara dig jag aldrig mer ska prata med.
Det är bara du som vissa stunder kan vara trögast av alla miljarder människor på den här jorden.

Det är bara dina hjärtslag i en omfamning som så många gånget gett tillbaka rätt takt för mitt hjärtas slag.
Det är bara din hand på min kind som fått mig att förstå att händerna kan visa kärleken tydligare än tusen ord.
Det är bara du som lyssnat på min smärta i människors svek mer än någon annan.
Det är bara du som gett mig gåvan att få vara mamma och genom det en extra nerv från varje sinne rakt in i hjärtat.
Det är bara du som förstår mig bäst av alla miljarder människor på den här jorden.
Det är bara du som lovat mig att dela din tid med mig tills någon av oss dör.
Det är bara dig jag vet att jag alltid kommer prata med igen.

Du är en av de största orsakerna till att jag har ett leende att dela med mig av.

Åh vad jag saknar dig när du är ute och åker båt!

Det Är Vackert Att Barn Kommer Nära Människor Som Mött Livet

Åsikt

Det finns ögonblick man aldrig glömmer. Jag har tillexempel ett från när jag var tre år och min storebror var med om en väldigt allvarlig olycka där en bil körde på honom som kom på en cykel.
Jag och mamma var hemma när det hände men jag har en film inom mig där jag ser mammas rygg som lite underifrån. Hon står och pratar i telefonen och sedan ser jag hur hon lägger på och direkt efter ställer sig uppe på köksbordet och tittar ut genom fönstren ner mot vägen nedanför vårt hus.
Jag tror bara att jag minns det av den anledningen att mamma utstrålade något jag som barn aldrig tidigare sett och för att hon gjorde något så konstigt som att ställa sig på köksbordet. Mammor gör inte så. De försöker ju lära sina små att inte vara där… Jag har frågat om hon minns detta men det gör hon inte. Kanske är det påhitt, kanske är det en treårings upplevelse.

Ett annat väldigt tydligt minne som jag i alla fall är hundra på, är när jag sitter i bilen bakom mamma som kör. Nu är jag vuxen men jag minns inte varför jag satt i bak. Kanske är det någon av killarna som sitter i bilbarnstol fram eller något men det mamma sa är så tydligt. ”Jag har haft dåligt samvete emot dig för att jag fick lämna dig till din mormor och morfar och farmor och farfar så mycket när du var liten.”

Och plötsligt förstod jag. Aldrig före har tanken slagit mig fast att det egentligen är uppenbart. Många av de tillfällen jag fått förmånen att hänga med mina älskade mor- och far-föräldrar, som jag skrutit om att jag fått lov att göra och som jag använt som argument för att det är nyttigt för barn att umgås med äldre, de kom av att det var så svårt att få ihop det för vår familj i och med det som drabbat oss.
Jag bad mamma glömma den tanken och känna sig glad över just det. Det gör ju jag.

Det finns något oändligt vackert med att barn kommer nära människor som mött livet. Människor som har skavanker på sin kropp som skvallrar om erfarenheter. Som har ögon som kan låta blicken fastna i fjärran och spela upp en inre film av minnen. Som har upplevt alla ålderskriser som ligger mellan barnet och den äldre. Som vet att smärta gör ont. Som har varit kära och kanske fortfarande är det. Som har gjort misstag. Som har insett att ingen är perfekt men att alla ändå är värdefulla. Som vet att delad glädje är dubbel glädje. Som vill dela detta med en mindre person som kanske inte ännu förstår vad man talar om men som kan få en aha-upplevelse lite senare i livet och minnas fraser, förstå saker. Människor som vandrat på stigar där barnet senare kan se fotspåren.

Många är de timmar då jag stått med fiskespöt i näven i hamnen med farfar, min fiskekung. Vilken rak rygg det har gett mig att höra honom skryta för sina polare om vilken expert han minsann hade i det lilla rufsiga blonda barnbarnet.
Morfar då, han lever fortfarande och är 89 år i år. Han har bara skällt på mig en endaste gång som jag minns. Då hade jag hällt ut vattnet i regnvattensamlaren som hjälpte honom hålla reda på vattenmängderna som fallit under dagen. Morfar kan vara den gladaste gubben som går i ett par skor. Han traskar fortfarande flera kilometer om dagen och pratar med alla om allt och ingenting. Kan han hjälpa gör han det men rätt ska ändå vara rätt. Han har lärt mig mycket om att ta saker för vad de är. Nu är han också gammel-morfar till massa barnbarnsbarn.
Jag tänker på farmors biskvier och mormor som alltid köpt ett kinderägg eller gav en femkrona när vi möttes. Jag tänker på trygghet i dessa kvinnor.

Att leva över generationsgränserna berikar väldigt mycket vågar jag påstå. Det är nyttigt att få sänka volymen lite i respekt för någon annan. Det är underbart att få visdom levererad i några ord och en kärleksbiskvi. Det är karaktärsdanande att veta att det finns andra vuxna som i mycket tycker som mamma och pappa och vågar säga till när man uppför sig illa.

Som förälder räcker man inte alltid till, hur gärna man än vill, men finns det andra vuxna och kanske särskilt far- och mor-föräldrar i närheten och täcker upp kanske det inte alltid gör så mycket?

Det tycker i alla fall inte jag.

(Foto: mamma och morfar)