Far och flyg

Lady Di

Sonen uppmärksammade blixtrarna först. Han hade fått fönsterplatsen efter ca halva resan och bytt med lillebror som nu satt på andra sidan om mig. Jag var lite lagom onöjd när han väckte mig och ville påkalla uppmärksamheten på ovädret där utanför men när det kom en blixt som lyste upp som solen själv vaknade jag till rätt kvickt. Det var ganska snart dags för landning och fixet besättningen brukar stå i vid landning hade dragit igång. Det var mörkt i planet och inget var uttalat men nog kändes det lite skakigare än vanligt när piloten uttalade de välkända orden om att det är tio minuter kvar till landning. Jag tänkte att det skulle bli riktigt skönt att komma ner på marken. Jag vill inte visa killarna mina känslor så jag uppmärksammade var blixt med ett välkomnande ”Åh! Häftig!!”. Men ju lägre planet sjönk ju mer började det skaka och faktiskt blev det riktigt obehagligt. Det blev en märkligt tyst, tryckt stämning i flyget och sinnena började fokusera enormt på ljud och rörelser. Ett tag efter att motorerna tystnat rejält inför landningen och jag hunnit fundera på att jag egentligen är höjdrädd och att det var befogat i detta nu, märkte vi hur planet gasade på igen. Utanför regnande det, blixtrade och var ett ruskigt busväder och det var tvek på hur jag egentligen kände för att vi lyfte. Man vill liksom ner. Ändå märkte jag hur de lugnande orden om att ”piloten har koll på läget” for över mina läppar i tio olika tappningar, till mina söner som uppmärksamt studerade mig och hur jag uppfattade situationen.Efter en stunds stigning, skakning, blixtrande och tystnad märkte vi hur planet återigen gick in för landning. Denna gång med samma resultat. Nu har dock luftgroparna ökat i både antal och djup (säger man så om luftgropar) och tanterna på raderna omkring skriker i takt med att de kommer. Olika länge för hur stort fallet och skaket är. 

Barnen har tiotusenfrågorschock, jag har talasålugntdukannärdusvararpåtio-tusenfrågorschockenchock och tanterna uppenbarligen skrikchock. 

Jag kan säga såhär. Under den här tiden hann jag be ”Fader Vår” tre gånger och inse att det inte är lika enkelt att få orden rätt under stress som i vanliga fall. Fick nog aldrig till den riktigt faktiskt men det kändes bättre ändå. Jag påminde Gud om att vi inte var färdiga här nere på jorden ännu, flera omgångar. Funderade över att det var synd om Stefan att mista tre kära på en gång, inse att det inte är någon som helst idé att försöka springa, jag passade på att säga till barnen att jag älskar dem, få höra svaret om att de älskar mig, prata om när morfars plan föll typ i en tio-sekunders-fallgrop och finna hopp i att allt gick bra, jag hann tjura på tanterna som skrek och jag hann berätta några gånger för barnen att tanterna bara är larviga ungefär lika många gånger som de skrek och jag minns att jag tänkte att jag älskar att vara på en båt. Väldigt mycket. 
 Efter andra landningsförsöket gick vi vidare till ny flygplats och landade där. Där fick vi veta att vi skulle vänta ut ovädret och sedan flyga tillbaka till Malaga. Det var en väldigt inte trevlig tanke. Så mitt i natten sitter vi i fel stad i landet och önskar att vi ska få gå av. Vilket vi fick!! Det blev buss till Malaga efter några timmar och den degiga bussfärden och den väldigt sena ankomsten var underbar. 

Ja. Det finns säkert massor av lärdomar att dra av detta! Men förutom dem så känner jag mig enormt tacksam att få vara med ett tag till! Yes. 
 

Fruktansvärt!

Lady Di

Vi gick ner för trappan och där nere hade det samlats en del människor men inte alls så många som man skulle tro i en sådan här situation.
Jag repade mod för att ta mig fram och se hur själva scenariot såg ut och insåg på människors skrämda blickar att det de varit med om var riktigt uppskakande. Min vän som också var med mig är läkare och det kändes tryggt att ha en människa med den kompetensen där. Själv har jag mest en aning om hur man behandlar en människa som får chock eller helt tappar fattningen i en situation. Har ingen direkt erfarenhet eller kunskap.
Trots att vi snabbt nådde fram till händelsernas centrum såg vi nästan ingenting. Man kunde förstå vad som precis hade hänt och vad som var påväg att ske men sikten var väldigt begränsad på grund av stängsel, människor och att man var nere i en slags källare. Hålet i taket och den lätta dimman som låg kvar vittnade ju dock om att det gått riktigt fort och överraskat många.
Vännen drog mig mot några konstiga stolar där jag förstod att människor hade suttit förut och jag tvekade. Jag var sjukt rädd men min vän fick mig att följa med henne. Det finns ingen återvändo sa hon och hon gav mig också mod genom att säga att när man gör något som man egentligen inte vågar eller vill vara med om blir man starkare efteråt.

När jag kom fram till stolarna mådde jag illa. Jag var så rädd för vad jag skulle få se och hur min kropp skulle reagera på det. Jag blev stressad och pratade på massor och funderade på att fly. Försökte få min vän att fullfölja uppdraget även om jag inte klarade det. Hon tvekade. Kanske var hon orolig för hur jag skulle klara av det om jag valde att lämna henne med alla människor?
Så vi satte oss ner på stolarna. Det kändes som att det ändå fanns någon liten sekund att hämta andan på innan vi skulle skåda döden i vitögat. Jag hade aldrig gjort detta och visste ärligt talat inte om jag skulle fixa det.

Så lyfte vi. Sakta. Upp, upp, upp. Plötsligt kom vi ovanför hålet i taket och jag ångrade mig så mycket att jag blev arg både på vännen och på mig själv.
Vännen pekade och pratade om månen och allt hon såg för att få mig distraherad. Tjurigt tittade jag på månen, och endast månen, medan jag tänkte att hon måste vara bra dum som tror det här distraherad mig från min dödsfärd. Jag tänkte nog det i typ 130 meters färd. ”Otroligt korkat att snacka om mååååånen för att få mig att glömma vad som händer. Tror hon jag är en liten, liten flicka som inte förstår att månar inte tar bort verkligheter?” Den meningen gick på repeat och på något vis kanske hon ändå lyckades med sin föresats.
Mer än 140 meter upp satt jag i en stol fästad på en förrhållandevis jättehög micropinne. När nerskjutet kom skrek jag ut min lättnad och chock och allt hemsk som någonsin snuddat vid min hjärna hela vägen ner och månen blev bara vackrare och vackrare.

Händerna skakade i en kvart efteråt.

Jag förstår nu varför den heter Atmosfear! Fy vilket fyndigt namn.