Det Gör Ont Att Se Efter Och Inse

Sverige! Vältränad, smart, korrekt, arbetsam, modern och i vissa delar väldigt charmerande! Absolut. Attraherar lätt och verkar världsvan som få.
Ändå är det väl ofta så att de som inte mött på rädsla, fruktan eller verkligt lidande kan upplevas aningen arroganta? Att man kan uppleva det som att en värdeförskjutning av det verkligt viktiga verkar ha ägt rum någonstans mellan de basala behoven av kärlek och föda, som man hade i födelsens vagga och det man anser sig behöva senare i livet?

Ibland när jag zoomar ut perspektivet lite så verkar Sverige vara där idag. Vårt land har varit förskonat från så mycket, så länge och emellanåt får jag för mig att vi faktiskt lider av det på ett vis. Folksjälen är som urlakad, vi vet bäst i allt, vi behöver egentligen inte någon och ingen annan ska komma och säga till oss hur saker ska vara.

Jag önskar oss absolut inget krig och inget lidande men man säger att högmod går före fall så det gäller nog att vara på sin vakt.
Kanske är det dags att vi tittar andra människor i ögonen?! Ser efter hur deras ärr från krig och andra eländen gett dem annat att fokusera på än det välfärdssamhälle vi skapat där pengar, ägande och känslan av att vara lyckad står högst. Medan ensamheten istället äter upp oss alltför mycket inifrån och tacksamheten ofta fått bytta plats med själviskheten.

Det gör så ont att se efter och inse saker om misslyckanden, krig, sorg och ondska!
Men jag tänker att mjuka saker går inte sönder vid hårda fall medan ett hårt hjärta riskerar att splittras.