Den som älskar lyckan får

Ofta när jag pratar kärlek med vänner inser jag att vi ofta har en målbild av hur en äkta, god relation ska vara och hur man känner och upplever när man är i en sådan. Det jag också kan inse är att den bilden många gånger är ganska långt ifrån verklighetens relationer och upplevelser.

Vissa sånger tillexempel kan få mig att tänka att den kärlek som finns mellan den som skrivit låten och den som är föremål för texten, den kärleken vill jag också ha. Det är ju jättebra för förmodligen är det precis det som författaren vill förmedla men samtidigt ser jag bara en liten glimt av det som är och vad de egentligen har. Förmodligen finns där kamp, omständigheter och okloka val som som omfamnar och omringar detta vackra han eller hon plockat fram ur kärnan, genom att skriva en sång.
Samma sak med filmer som ska skildra olika saker, eller intervjuer med kändisar som hittat sin livs kärlek. Även om de faktiskt är ärliga och försöker nämna saker som kanske inte är tipp topp så ser man ju inte inte själva livet, de saker som finns runt omkring och som också påverkar. Till exempel om systerns man har en obotlig sjukdom, om bästa vännens barn använder droger, om avloppen i källarn bråkar hela tiden, om barnen har haft svårt att lära sig saker i skolan, ekonomi eller allt annat som kan finnas där som ingredienser till livet.

Det ihop med alla romantiska böcker, tidningar, tv-program och den längtan många av oss då bär om att hitta den sanna kärleken kan nog försvåra ganska mycket i förmågan att se vad en sund relation faktiskt är.
Jag tycker mig ofta få intryck på olika vis om att ”du ska” hela tiden kunna hitta något mer, något häftigare och något än mer kittlande i en relation för annars är något fel. Tidsandan liksom ropar ut att man ska lyckas och det med besked!

Men är det så? Finns det inte olika säsonger och perioder? Klart jag kan se att om man zoomar ut tidslinjen över relationens varande så borde det vara en svag uppåtgång hela tiden. Men om vi utgår från att det är en axel som har en sakta stigande kurva och jag zoomar in och tittar noga och nära så verkar det kanske vara en stillastående eller kanske till och med nedåtgående period just nu men egentligen är det ett litet ”nedåthack” bara. Jag tror att risken är att man håller sig där nära, inzoomad och frustrerad över nuet och så jämför man med andras inzoomningar, som tex en sång, Facebook eller en intervju, där de har riktigt bra uppåtgång just för tillfället. Där finns risken att man liksom förvillar sig.

Jag har upplevt att om man tar tid och lyssnar till människor som har många år av samma relation bakom sig så finns det oftast med en hel del ”nedåthack” på kurvan men att uttrycket ”det som inte dödar härdar” går att översätta i kärleksspråket också. Tar man sig igenom blir kärleken än starkare.
Jag anser dessutom inte att det är en svaghet att känna sig beroende av varandra i en relation. (Nu pratar jag inte om destruktiva situationer när det faktiskt inte fungerar, utan jag menar vanliga relationer som kanske tappat stinget för en stund.) Men att våga ge av sig själv och älska någon så mycket att man känner sig svag i ett liv utan denne kan väl inte vara fel? Jag kan bara se att det är fel om man tänker sig en eventuell framtid utan personen i fråga… I mina ögon är det inte en svaghet att våga vara svag och skör i en relation, det är styrka. Att ha perioder där man har tråkigt är också en del av livet. Men kanske man kan få in lite kärleksstoff i relationen av att tillsammans engagera sig i andra? Det finns många sätt som är bättre än att jämföra i alla fall.

Så idag, kära vänner! Våga leta efter den där fina kärnan som finns mitt i livet av kärlek och omsorg till människor du har nära. Det är kanske just det tilltaget som piffar upp vardagslunken…